Jag saxar och presenterar här ett skriveri från min Naturlig dagbok den 23 augusti 2005. Jag har letat mig bakåt i bloggen, nästan gett upp, men till slut funnit just det där som jag upptäckte i naturen, ett "pyttlitet fenomen", och som jag skrev om för mer än elva år sedan och nyss fick anledning att återkomma till av en alldeles speciell anledning.
"Bland alla påfågelögon och nässelfjärilar och en ensam blåvinge som besöker rabatten där jag sitter vid Stugan uppmärksammar jag också en eldsnabbvinge. Innan Nationalnyckelns fantastiska bokverk introducerade ny namnstandard hette arten björksnabbvinge men visst eldsnabbvinge passar mycket bättre efter hanens oranga brandfläckar på framvingarnas översida. Den flyger hastigt och svårfångat såsom snabbvingar brukar göra men till slut sätter den sig i en blomma av alunrot och slickar honung. Jag smyger mig närmare men den far snabbt iväg igen nu bakom hörnet där jag åter finner den på en vägg. Nu tar jag det i slow-motion. Då ser jag att eldsnabbvingen faktiskt sitter upp och ner. Det tar en stund för mig att komma på det. De smala stjärtspröten på bakvingarna blir till antenner och ögon. Allt för att luras. Så gör den förstås för att få en lagom glipa tid att undkomma en predator som siktar in sig mot fel kroppsdel. Finurligt!
Har någon annan iakttagit samma sak måhända eller är detta en ny upptäckt?"
(ur Naturlig dagbok 23 augusti 2005).
Och skriveriet illustrerade jag med denna akvarellskiss, gjord direkt på plats med tillhörande bildtext.
Eldsnabbvingen sitter upp och ner. Allt för att förvilla en presumtiv predator.
Jag studsade till i sängen häromkvällen, om man nu verkligen kan studsa när man ligger stilla på rygg i en säng och läser en nyinköpt alldeles underbart kvick bok om insekter, nämligen Dave Goulson´s "Galen i insekter".
Jag ställde ju 2005 en fråga till mina läsare: "Har någon mer än jag iakttagit eldsnabbvingens finurliga sätt att sätta sig upp och ner för att förvilla fiender och för att locka dem att angripa akterpartiet istället för huvudet, eller är det något tidigare helt okänt som jag just har upptäckt?".
Jag ställde även samma fråga muntligt till flera av mina kompisar bland entomologerna men fick endast lite undrande blickar och nekande svar om min iakttagelse.
Nåväl. Så här skriver Dave Goulson på sidan 102-103.
Hurra!
I ett möjligen, åtminstone för vissa icke nördiga, försumbart ämne har min iakttagelseförmåga fått upprättelse. Jag var troligen/möjligen först med denna upptäckt. Att jag inte publicerade själv är ett öde jag måste förlika mig med. Nu gäller det att stå ut och gå vidare.
Har någon annan iakttagit samma sak måhända eller är detta en ny upptäckt?"
(ur Naturlig dagbok 23 augusti 2005).
Och skriveriet illustrerade jag med denna akvarellskiss, gjord direkt på plats med tillhörande bildtext.
Eldsnabbvingen sitter upp och ner. Allt för att förvilla en presumtiv predator.
Jag studsade till i sängen häromkvällen, om man nu verkligen kan studsa när man ligger stilla på rygg i en säng och läser en nyinköpt alldeles underbart kvick bok om insekter, nämligen Dave Goulson´s "Galen i insekter".
Jag ställde ju 2005 en fråga till mina läsare: "Har någon mer än jag iakttagit eldsnabbvingens finurliga sätt att sätta sig upp och ner för att förvilla fiender och för att locka dem att angripa akterpartiet istället för huvudet, eller är det något tidigare helt okänt som jag just har upptäckt?".
Jag ställde även samma fråga muntligt till flera av mina kompisar bland entomologerna men fick endast lite undrande blickar och nekande svar om min iakttagelse.
Nåväl. Så här skriver Dave Goulson på sidan 102-103.
Hurra!
I ett möjligen, åtminstone för vissa icke nördiga, försumbart ämne har min iakttagelseförmåga fått upprättelse. Jag var troligen/möjligen först med denna upptäckt. Att jag inte publicerade själv är ett öde jag måste förlika mig med. Nu gäller det att stå ut och gå vidare.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar