Skönt att vi är där igen, vid själva vändpunkten på året.
Samtidigt som det finns något ödesmättat över just den här dagen, och då ägnar jag knappast en endaste liten tanke åt domedagsprofetsiorna om jordens undergång med ursprung ur Maya-kalenderns upphörande, ty sånt är för mig bara flummigt trams och desinformation som tar fokus från verkliga problem, utan fastmer åt konstaterandet att de upplevelsemässigt allt tätare återkommande midvinterdagarna pekar på att åren tycks rulla på allt fortare och fortare i åldrighetens nedförsbacke.
Samtidigt är det förstås en härlig känsla att veta att våren står för dörren. Och lika fort går det mot den. Snart nog , inom tre veckors tidsspann,börjar talgoxar och blåmesar sjunga igen. Oh, härliga tid och förväntan.
Men ännu är det mörkt. Tack för snön, som faller idag igen. Utan den vore det knappt läsljust mitt på dagen, åtminstone inte runt skogsbygdens gårdar och uthus, inbäddade i en riktig vinter; en "ryssvinter" som man säger på kvällspressens överdrivna löpsedelsrubriker.
Förr, i min barndom, var det alltid ryssvintrar som jag minns det.
God Jul! förresten om det nu skulle vara så att jag inte skriver mer innan dess i min Naturliga dagbok.
Och så var det då gårdarna, de mörka, i skogen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar