Jag svängde ner till Tåkern igår när Konstrundan var överstökad; vandrade ut på spången från Naturum Tåkern mot Svanshalsängen, där trastsångarna ackompanjerade min vandring. Jag stannade vid ingången till storängen och gick bort till en liten talldunge där jag brukar se årets första honungsblomster.
Ängen var full av majvivor, rosettjungfrulin och strandmaskrosor.
Jag satte mig ner på den fuktiga marken och bjöd in årets första små bruna myggor till måltid, grävde materialet ur ryggsäcken och började teckna från gräsrotsperspektiv.
Jag tecknar av en strandmaskros. Den lysande saffransgula färgen får du emellertid tänka ut själv. Den finns knappast i min färgask.
Först ut var de riktigt saffransgula strandmaskrosorna, självfertila (apomiktiska) arter med smala blad och röda stjälkar, som böjer sig lågt ut från bladrosetten och vänder upp sina korgar, ofta singelvis, till insekterna. Foderbladen är typiskt uppblåsta, vilket utgör ett gott kännetecken för gruppen som omfattar knappt tjugo svårligen åtskilda arter. Och vilken av dessa det är, som växer så fint på Tåkerns fuktigaste strandängar vet inte jag och jag undrar om det hela verkligen är ordentligt kartlagt.
Sen kom turen till majvivorna, de vackra små skära blomstren i våra kalkkärr, något släkt med gullvivor, som på hederligt gammalt östgötamål kallas för "hästapiss" på grund av doften.
Jag fångar majvivor i min skissbok.
Honungsblomstren, de små gulgröna orkidéerna, var endast i sin första tunna bladrosett, medan ängsnycklarna här och där började sätta knopp.
Det känns befriande långt till nästa konstrunda. Jag åker hem vederkvickt och myggbiten. Sommaren är här!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar