Jag bär en känsla från barndomen när snön ligger djup och temperaturen är under 10 minusgrader. Det är en fin känsla. Så här var det varje vinter förr i tiden. Det är väl detta som är, eller borde vara, det normala. Jag blir arg över att beskrivningen av vintern utanför dörren överdrivs i TV och tidningar. Vadå "Vintersmocka" och "Vargavinter"? Bah!
Jag far runt och letar motiv och inspiration. Det är otroligt vackert och vem vet när vintern blir så här nästa gång. Det kan dröja, så jag laddar upp.
Studie vid Holmens gård när eftermiddagssolen är på väg att försvinna bakom mossens skogsbård.
Det sades förr, och det var säkert sant då, att Vättern lade sig rejält, d v s i stort sett heltäckt, vart sjunde år. Nu är det verkligen länge sedan, säker minst tjugo år, som det hände. Kanske kan det bli i år om vintern fortsätter som nu med duktiga minusgrader.
Ett tecken på sjöns avkylning är att den under den senaste månaden har haft ett tjockt täcke av dimmoln över sig i hela sin längd. I medljus har de liknat en lös limpa av fetvadd men annars mest gått i en mycket mörkt stålgrå kulör.
Vättern ryker.
Idag kunde jag inte låta bli att ta den drivtäckta vägen ner mot Stora lund. Någon hade kört före mig, det kändes riskfyllt ändå, men det gick bra. Jag tecknade på plats.
Fältharen har skuttat färdigt.
Nedanför Omberg, mitt på vägen, låg en död fälthare. Ögat stirrade på mig som om den ännu inte fattat att allt var över. Jag langade den bestämt men ödmjukt ner över diket med omtanke om ormvråkar och korpar.
Döden är alltid nära även om man inte vet och förstår. Två av mina vänner i min egen ålder har gått bort alldeles nyligen. Min käre måg Stig-Ove mitt i juletid och igår fick jag sorgebesked om min granne och vän Svante som ledsamt har somnat för alltid. Det känns tomt, döden är alltid nära. Min gamle far Acke, på det 103:e, är idag alldeles ensam kvar av hela sin gamla vänskaps- och bekantskapskrets. Det är lotten med den åldern. Jag är glad att få leva ett tag till. Det finns så mycket jag vill göra och uppleva. Och pappa förresten, han har skaffat nya vänner. Det finns hopp. Alltid, sa haren!
Inlägg
Ja, visst är det så att om vädret berättas det som att allt är onormalt, särskilt vinter och man försöker hitta det värsta stället. Tror vi blev missade😊vi blev helt översnöade. Och stora problemet är kanske att det inte finns resurser som förr och man måste prioritera med plogning var det måste ske först.
SvaraRaderaMinns plogbil och hände bara en gång, jag var sju år och det var snöstorm. Alla klasskamrater hade skolbuss men vi bodde någon meter närmare som noggrant mätts upp. Mamma tyckte det var självklart för mig att gå i stormen på bilväg utan gatlyktor, utan trottoar och med kurvvor. Då kom en stooor plogbil i hög fart i ett stort moln, jag såg inget, visste inte var jag skulle kasta mig, tänkte mot diket men såg att den stora vassa plogen riktades dit, ut i vägen kanske men plogen vändes dit också. Svängde fram och tillbaka. Jag stannade och han med, måste haft reflexer, han vrålade åt den dumma ungen och jag sprang över till andra sidan och fortsatte min långa väg. Sa inte ett ord om det till fröken. Än tänker jag på det när jag ser en plogbil och aldrig mer kom de vid skoltid.
Blev rätt tuff och orädd, motsatsen till pjåskig och det är för evigt men om nära och kära är jag ständigt orolig. Och i mitt yrke har jag räddat många liv där det varit många farliga situationer.
Och tänkt på döden som du med i juletid, en äldre granne dog plötsligt och sen en kille 39 år, såå otroligt varm, glad och trevlig och ett proffs, nyss leende och fixade och gav råd, några dagar senare död och jag har inte kunnat ta in det. Behöver veta vad händer?
Roligt och helt fantastiskt med din aktiva pappa, vilken rikedom. Fortsatt väder som är bra, inte halt, och ljust önskas och sol då och då.
Tack för din traumatiska berättelse från barndomen. Många precis som du har upplevt farligheter som ung. Allt ingår i livet både det positiva och det negativa och de flesta har turen på sin sida, dock inte alla.
SvaraRaderaVi är mycket mer skyddade idag än tidigare. Går man tillbaka 150 år i tiden och mer var döden på ett helt annat sätt en tät följeslagare i livet även vid unga år. I Vårfrukyrkan i Skänninge finns en levnadstavla över en dåtida känd och högt uppsatt person vars stamträd tecknas. Nästan alla barnen dog och ofta väldigt tidigt. Positionen i samhället var aldrig någon garanti.
Man får tacka livet för livet och se positivt framåt så länge man har möjligheten.
Var rädd om dig!