12 januari - Riktig vinter

Jag bär en känsla från barndomen när snön ligger djup och temperaturen är under 10 minusgrader. Jag finner inget egendomligt i detta, snarare tvärtom. Så här var väl varje vinter förr i tiden. Det är väl detta som är, eller borde vara, det normala. Jag blir arg över att beskrivningen av vintern utanför dörren överdrivs i TV och tidningar. Vadå "Vintersmocka" och "Vargavinter"? Bah!

Jag far runt och letar motiv och inspiration. Det är otroligt vackert och vem vet när vintern blir så här nästa gång. Det kan dröja, så jag laddar upp.

Studie vid Holmens gård när eftermiddagssolen är på väg att försvinna bakom mossens skogsbård. 

Det sades förr, och det var säkert sant då, att Vättern lade sig rejält, d v s i stort sett heltäckt, vart sjunde år. Nu är det verkligen länge sedan, säker minst tjugo år, som det hände. Kanske kan det bli i år om vintern fortsätter som nu med duktiga minusgrader.

Ett tecken på sjöns avkylning är att den under den senaste månaden har haft ett tjockt täcke av dimmoln över sig i hela sin längd. I medljus har de liknat en lös limpa av fetvadd men annars mest gått i en mycket mörkt stålgrå kulör.

Vättern ryker.

Idag kunde jag inte låta bli att ta den drivtäckta vägen ner mot Stora lund. Någon hade kört före mig, det kändes riskfyllt ändå, men det gick bra. Jag tecknade på plats.

Fältharen har skuttat färdigt.

Nedanför Omberg, mitt på vägen, låg en död fälthare. Ögat stirrade på mig som om den ännu inte fattat att allt var över. Jag langade den bestämt men ödmjukt ner över diket med omtanke om ormvråkar och korpar.

Döden är alltid nära även om man inte vet och förstår. Två av mina vänner i min egen ålder har gått bort alldeles nyligen. Min käre måg Stig-Ove mitt i juletid och igår fick jag sorgebesked om min granne och vän Svante som ledsamt har somnat för alltid. Det känns tomt, döden är alltid nära. Min gamle far Acke, på det 103:e, är idag alldeles ensam kvar av hela sin gamla vänskaps- och bekantskapskrets. Det är lotten med den åldern. Jag är glad att få leva ett tag till. Det finns så mycket jag vill göra och uppleva. Och pappa förresten, han har skaffat nya vänner. Det finns hopp. Alltid, sa haren!