torsdag 3 augusti 2023

3 augusti - Ombergsvandring i regn

Ok - vandring är väl att ta i, med min fot. Men jag tar hjälp av en krycka och hankar mig fram i den blöta bokskogen på södra Omberg med hink på armen i syfte att kolla upp mitt lilla kantarellställe, så undangömt och annorlunda placerat. Tänka sig, att det är under de skuggande bokarna i en förna av svarta ollonskal och slipprig bladmassa som de sticker upp. Det tänkte jag nog aldrig, då för ett par år sedan, att det skulle kunna växa kantareller på det sättet - vitgula, täta, torra och köttiga sommarkantareller av en annorlunda variant.

Och regnet då, jo, det börjar lätta just när jag träder in i bladsalen, men bokstammarna är glänsande stålgrå med svarta strimmor och spännande knölar. 48 mm regn hällde jag ur mätaren igår och tidigare idag har det kommit en handfull ytterligare. Det börjar kännas som tillräckligt nu. Även jag längtar efter sol och värme!

Kantareller finner jag några små ynkliga av en valnöts storlek som störst. De får bli kvar en vecka till. Men, vad gör jag nu med hinken!

Jag fyller den med blöt bokskogsförna och tänker att det kan bli perfekt för att plantera några slitna orkidéer i. Jag har i ateljén min mors gamla guldfiskskål och nu får jag idén att fylla den med några överblommade plantor Phalenopsis. Det kan säkert bli vackert och bra och där kan de få uppleva ett nytt gott liv och åter komma till blommig skönhet. Det där kommer jag faktiskt på under min lilla vandring i bokskogen på ett regnigt Omberg.

En annan sak jag kommer på, en tröstrik sådan, är att jag plötsligt minns min kantarellpromenad för nästan exakt ett år sedan just här. Hur ont jag hade, att jag nästan grät där jag stapplade fram och att jag precis där och då bestämde mig för att nu var det avgörande dags för den där operationen som jag skjutit framför mig i nästan fem års tid. Det gick helt enkelt inte längre. Beslutet togs och operationen blev av redan inom en månad. Jag hade ju en lång kötid bakom mig och blev prioriterad.

Det tröstrika är alltså att jag trots mitt gnäll idag över den sega läkningen och smärtan jag ännu känner då jag stegar fram med silverkryckan, måste tillstå att det ändå är något bättre nu efter operationen än innan. Och läkningsåret är ju inte över än. Jag ger kanske foten två månader till innan jag ringer om råd.


2 kommentarer:

  1. Så här kommenterar Monica, som inte kom igenom hela vägen:
    "Där kommer orkidén trivas tror jag. Vilken bra idé. Och hoppas att nästa kantarellvandring ger bra utdelning och att foten blir bättre och bättre
    Så jobbigt med smärta och smärtlindring finns knappt som hjälper. Där har inte det medicinska kommit så långt tyvärr. Hoppas att tiden gör sitt med läkning och uppbyggnad".

    SvaraRadera
  2. Tack för din omtanke Monica! Tyvärr "fastnade" meddelandet på något sätt och gick inte igenom som tänkt. Jag har kopierat din text och lagt in!

    SvaraRadera