31 augusti - Det spökar i Falsterbo

Lena och Karolina erbjuder mig generöst att få disponera den gästvåning som man har för besökande konstnärer ovanpå konsthallen och jag tar naturligtvis tacksamt emot; glad över att allt ordnar sig till det bästa; trots att jag inte har tagit några egna initiativ för att ordna login i förväg nu när jag tänker bli kvar i Falsterbo under fyra dagar. Det brukar alltid lösa sig - är min paroll.

Den vackra byggnad som hyser Falsterbo konsthall var ursprungligen en järnvägsstation.

Jag installerar mig och trivs där uppe i den gamla stinsvåningen. Konsthallen är nämligen synoym med Falsterbo gamla stationshus som byggdes under 1800-talet vid den sedan 1972 nedlagda järnvägen mellan Malmö Södervärn och Falsterbo.

Jag läser om alla detta och ännu mera i en liten häftad bok; berättelserna och historien om den nymodiga järnvägens tillkomst, blomstring och slutliga nedläggning, beskrivna av den gamle tågmästaren som bodde här med sin familj ända in på åttiotalet.

Stationshuset är vackert trappstensgavlat och ritat av domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin och utanför finns en stor ek som planterades inför ett kungabesök 1907 av Gustaf V, ett av många besök, eftersom Falsterbo blev ett verkligt "inneställe" för kungligheter och högre ståndspersoner som önskade friluftsliv och bad med Falsterbohus, badhytter och vita sandstränder som nav.

*

Jag vaknar mitt i natten, den första natten, då jag hör något utanför min stängda dörr. Det är ett obestämt ljud som är tillräckligt ihärdigt för att väcka mig. Sen hör jag att någon trycker igång hissen som åker ner med buller och bång.

Jag kliver upp, klockan är två och jag tänder ljuset. Vem gör detta nattliga besök? Jag går ner för den gnällande spiraltrappan, ropar frågande men får inget svar.

På bottenvåningen står hissen med dörren öppen och lyset tänt. Jag ser mig förvånad runt. Alla fönster och dörrar är låsta, allt är tyst och stilla men hissen står där och gapar tomt och utmanande.
Jag undrar förstås men får inget svar så jag går och lägger mig att sova igen. Men hissen kan jag inte rubba ur sitt läge. Kortslutning kanske!

*

Morgon, Lena är först på plan, och lite i förbigående berättar jag att det måste ha blivit någon fel på det elektriska i natt eftersom hissen plöstligt satte igång av sig själv.

Hon ser på mig med ett underfundigt ansikte och säger:

- Det spökar väldigt mycket här ska du veta, men vi ville inte säga något till dig innan för att inte skrämma upp dig. Det är faktiskt sant, säger hon.

En kall kåre vandrar upp längs ryggen och håret reser sig på mina armar.

- Vadå? säger jag. Berätta!

Och Lena berättar. Om fotsteg mot stengolv, dörrar som öppnas och stängs, föremål som kastas kring, bråkande röster däruppifrån och om flera gäster som alla har sett en liten gumma klädd i svart som stått stilla och tittat eller stått vid fönstret och spanat ut och sen lika egendomligt varit borta igen.

Med modern digitalfototeknik kan man lätt skapa spöklik stämning.

- En gång, säger Lena, satte vi på en högljudd Elvisskiva här nere. Men det var tydligen något som vårt husspöke inte kunde stå ut med. Det blev ett väldigt bråkande och stojande på övervåningen och tills slut gick jag fram till trappan och ropade att nu fick det faktiskt räcka och då blev det åter tyst och stilla.

*

Jag vill ha mer. Men jag får inte mer. Inför de kommande nätterna sover jag gott och lugnt efter att först högt ha sagt: Välkommen igen - men skräm mig inte!

Men det är tydligen för mycket begärt. Den gamla damen vill uppenbarligen inte erbjuda några villkorade upplevelser och med det får jag nöja mig. För den här gången.