I Ödeshögs kommun ligger Heda socken. Den gamla rundbågebyggda 1100-talskyrkan och närmaste omgivning vilar på enorma glaciäravlagringar, kända som Isbergafältet och Heda slätt. Förutom att vara riksbekanta för sina rika arkeologiska fyndigheter från både bronsålder och järnålder är trakten även känd för underbara torrängar med insekter och blomster av hög dignitet.
Hit gick tisdagsklubbens utflykt idag som en vandring ut över Heda slätts järnåldersgravfält. Här finns en av Östergötlands största, om inte den allra största, koncentrationen av backsippor
Idag är backsipporna så gott som helt överblommade men skönheten består istället i form av fruktkvastarnas silverlyster, framför allt att upplevas i kvällslågt motljus. Mängden backsippor kan räknas, om man nu skulle orka, i tusental, kanske tiotusental.
Vi började med en fikastund vid ingången till området. Där stannade Lars, men han gav oss ett uppdrag, att komma tillbaka med rapport om månlåsbräken som finns i området.
Vi andra, Sverker, Karin, Kjell och jag vandrade ut i den underbara sommarvärmen över torrängens alla skiftande variabler. Stråk av gammal gödsling, kanske för trettio år tillbaka eller mer, syntes som grönare och "gräsigare" partier, där floran var mager och ensartad.
I områdets södra delar syntes även tydliga spår av mänsklig verksamhet som sandtäkt och Sverker kunde berätta att det först ganska sent på 1900-talet infördes restriktioner om bruket även om området aldrig blivit lagstadgat naturreservat. Naturbete är väldigt viktigt för platsens kvalitet idag. Här finns flera mycket rara kodyngeätare bland skalbaggarna, visste Kjell att berätta.
De finaste partierna i området är själva gravhögarna som sticker upp som små kupoler här och där. De är utsatta för sol och torka, men när jag låg ner där för nära studier kände jag att mina knän ibland blev blöta.
Blomsterprakten på de små kullarna är fantastisk. Tjärblomster färgar karmosinrött, jungfrulin stämmer i med lila och blått tillsammans med violer och teveronika, de små potentillorna: femfingerört, blodrot och småfingerört går i gult tillsammans med käringtand, getväppling, knölsmörblomma och gullviva samt vitt i form av mandelblom, grådådra, färgmåra och arver.
Kattfot i vit form, möjligen av hankön.
Men allra mest gläds vi nog åt alla kloner av kattfot, både vita och rosa, som toppar kullarna med sin undflyende "verksamhet" vilken ger upphov till talrika aha- och åh-utrop!
Insekter ser vi många. Jag rabblar upp några exempel här fastän jag säkert missar några av de viktigare: kamgräsfjäril, pärlgräsfjäril, tosteblåvinge, puktörnebåvinge, kartfjäril, smultronvisslare, mindre guldvinge, rapsfjäril, citronfjäril, större svävfluga, gökbi sp., sobersandbi. Och det finaste idag ...
Skogsvisslare.
Jag personligen fick uppleva mitt första möte med arten skogsvisslare, som trots namnet passar perfekt för den här miljön av torrbackar och hedar.
När vi kom tillbaka till Lars hade vi en smula ångest för vår oförmåga att trots intensivt letande inte kunna redovisa ett enda fynd av månlåsbräken. Det gör inget säger Lars och ler illmarigt. Han pekar ner mellan sina fötter där han tronar på sin rygga. Här finns de, flera stycken dessutom.
Månlåsbräken.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar