24 november - Kurande rödhake och frysbekymmer

Jag hade egentligen inte tänkt att skriva om rödhake igen, men nu kan jag ju inte låta bli. 

Vår grovfrys i förrådet pajade i helgen någon gång och vi upptäckte det i förrgår när vi kom hem från barnbarns födelsedagskalas. Då orkade vi inte ta tag i det hela, det fick anstå till igår morse. Vi hade bara två animaliska produkter därute: vildsvinskorv och en fläsksida för grillning. Grilltiden har runnit iväg och så även köttet, så fläsksidan spikade jag fast vid utomhuskomposten och korven gick till gröna påsen.

Skatorna var framme direkt förstås men mot skymningen när de hade gått till kojs kom en rödhake fram till fläsket. Jag blev väldigt glad, med hela arrangemanget hade jag faktiskt haft rödhake i åtanke, och så kom det en på riktigt! Vi kunde njuta av den även idag på morgonen, i den första gryningen, innan skatorna vaknat. Nu kanske den blir där, så länge som jag matar.

Det fick bli en liten akvarell ytterligare.

Rödhaken hoppade omkring i frosten, så där uppburrad och kurande som man är som frusen och hungrig. Nu har jag någonting viktigt och fint att bevaka och ge omsorg resten av vintern. Hoppas att den kommer att klara sig. Det är alltid en utmaning.

Allt det andra i frysen, som var full, var mest bär av olika sorter. Från tidiga morgonen till sena kvällen gick spisen och kittlarna varma. Kok av många slag hela dagen igenom och nästan allt lyckades vi rädda.

Det blev:

3 liter hallonsaft

10 burkar lingonsylt

3 burkar björnbärssylt

2 liter rabarbersaft

5 burkar hallonsylt

20 småburkar röda vinbärsgelé

och kanske mer ändå som jag inte kommer på just nu.

15 november - Boule

Efter nästan fyra års tvingande uppehåll var jag häromdagen tillbaka på pisten. Foteländet har ordnats till det bästa efter en smärre och två stora operationer och tvingande konvalescens därpå. Numera har jag en helt stel fot att stå på, i 90 grader och som inte längre värker och molar. Så skönt! Balans och steg får jag ta som det går och kommer, sådana är villkoren numera. Jag har fått ett bra liv tillbaka och kan leka lite med kulor igen. Verkligen avkopplande.

Min gamle boulekompis Labbe gav mig i födelsedagspresent en betald inbjudan till dubbeltävling i veteran 65 i Jönköping. Där var fulla banor med 24 lag anmälda i s k Monrad. 

Det gick bra. Vi ordnade till en meriterande 2:a plats och fick tillbaka en hel bunt prispengar och stor ära. Nu är jag alltså på banan igen och på fredag hoppar jag in som ersättare i två matcher seriespel hemma i Lejonkulans hall i Linköping; en mjuk start men ändå en början.

14 november - Akvarellstudier från Vätterkust

Nu har jag fastnat i tanke och gärning vid vätterstranden mellan Omberg och Ödeshög. Det är det parti jag kallar Vätterkust, eftersom stranden är så vild och klippig. Endast om man smakar på vattnet förstår man att det inte är vid havet man befinner sig. 

Jag har mängder med skisser och foton från området och just nu förädlar jag några av dessa till akvarellalster i mindre format. Jag skulle, om jag nu får tid och ork att genomföra det, vilja göra en bred och djup presentation av Vätterkusten på någon konstsalong. Men då måste jag alltså ge mig tid att göra mer, enstaka målningar duger inte i sammanhanget. Vättern behöver uppmärksamhet, sjön är hotad från alla håll och då skulle ett sånt här arbete kunna hjälpa till med några steg åt rätt håll. Jag får se hur det blir, jag har som alltid flera järn i elden.

Här kommer två alldeles färska akvareller från området. Tyck gärna till om du har en åsikt, både om målningarna och om min idé. Har jag något att bygga på?

För övrigt kom den första snön i natt. Den var blöt och tung och den damp ner under en timmes tid och smälte lika snabbt igen. Den 14 november alltså, det är  ungefär, eller nästan precis faktiskt, 14 dagar senare än när jag var barn och ung. Då var alltid Alla Helgons Dag premiären för första snön i hembygden så gott som utan undantag.

Idag på morgonen letade jag efter spår av snön och fann den på lammtungornas luddigt välisolerade bladöversidor. Det får vara bevis nog. 

Ha det! Vintern kanske är på gång.

11 november - På besök i Tåkerns fältstation

Tisdagsklubben var på besök hos Tåkerns fältstation senast. Vi hade bestämt träff med stationschefen Lars Gezelius, alias Gerza, för en genomgång av läget med den nya fältstationen vid Holmen vid Tåkerns södra strand.

Tisdagsklubben informeras om den nyanlagda våtmarken vid  Holmen, Tåkern, av Tåkerns fältstations stationschef tillika byrådirektör på länsstyrelsen - Lars Gezelius, två från höger.

Gerza tog emot oss utomhus där han berättade om tankarna med den nyanlagda våtmarken i direkt anslutning till fågelsjön. Området är ett gammalt invallningsföretag som tagits av daga i en ny vattendom. Numera har man inrättat en regim som innebär att man istället för utdikning och torrläggning har skapat en reglerad våtmark, där man ska hålla ett ganska konstant vattenstånd oavsett Tåkerns och omgivande markers vattenstånd genom att aktivt pumpa in vatten vid behov. 

- Här har skapats ett våtmarksområde för fåglar, djur och växter; ett område som dessutom kommer att vara lättillgängligt för besökare. Allt är precis färdigt, efter diverse omtagningar och korrektioner, till en total kostnad av ca 3 miljoner, avsatta från Naturvårdsverkets medel för återställande av våtmarker, berättar Gerza. Han är mycket nöjd över resultatet och ser med spänning fram emot utvecklingen som noga kommer att följas upp av fältstationen. Kom igen till våren!

Extra intressant är det ju att vara med på mötet mellan Sverker Kärrsgård och Lars Gezelius, "chefen och tjänstemannen". Det var ju du som anställde mig på länsstyrelsen i Östergötland en gång för nu länge sedan säger Gerza och ler. De båda har mycket gemensamt att avhandla och förtälja.

Sen går vi inomhus. Vädret är rått och urrigt.

Inne i den alldeles nyrenoverade, av Tåkerns fältstation inköpta Holmenstugan invid våtmarken, sätter vi oss tillrätta med fika för en ny genomgång av Gerza. Här berättar han historien om tillblivelsen av den nya fältstationens centrum.

Runt omkring oss finns pärmar, böcker, ringar, foton och uppstoppade fåglar. En hel del av detta känner jag förstås väl igen själv från min egen aktiva period i fältstationen.

Jag måste berätta om den gången när en "seriös" besökare fick se vår bokhylla och där upptäckte mappen märkt "RUGGKORT". Jag har nog aldrig sett någon vrida sig i skratt så våldsamt tidigare, säger Gerza.

Ruggkort, om du nu vill veta, är dokument om fåglarnas ruggning, vilken dokumenteras under ordinarie ringmärkningsarbete. 

Tack för att vi fick komma på intressant besök.

10 november - Mellan höst och vinter

En grå period, den här i mitten av november. Idag har det knappast varit ljust alls. Tätt duggregn och låga moln har gjort dagen mörk. Jag gav mig ändå ut en sväng på eftermiddagen och är just hemkommen efter en lugn resa längs Omberg och kanten av Tåkern hem. 

Det hela resulterade i en skiss på plats direkt i boken. I diket vid Bramsens väg stod nämligen rikligt med buketter av utblommade hampflocklar. Det kandelaberlika växtsättet och gråskalan lockade till försök. 

Hela berget låg i dimma eller egentligen uppe i de låga molnen.

Från Tåkern hämtade jag ett mera genomarbetat akvarellmotiv; också detta verk i för dagen passande gråskala.

"Mellan höst och vinter". 

9 november - Rödhakar

Igår förmiddag, på väg upp för den branta Växelbacken i Brokind söder om Linköping, flög en rödhake över framför bilen när vi skulle parkera hos dotter Karin. 

Det var en rödhake, sa jag till Ulla. Och titta där uppe i deras stora körsbärsträd, ser du? gänget med sidensvansar, de första för säsongen, för mig i alla fall. 

När vi kliver ur bilen möts vi av frejdigt frisk och fulländad vintersång från nämnda rödhake; så otvetydigt klart som jag hittills bara upplevt den i England vintertid. Vilket fint mottagande vi får, sa jag och stoppade samtidigt ett par smultronröda men hårda bär från magnolian i fickan för kommande projekt, när jag fick stora välkomstkramen av dottern och hela hennes familj.

Det är så här vi har det i Brokind, sa hon.

 

Om kvällen senare, under festen i Hästholmens bygdegård med Tåkerns fältstation, berättade jag om den där rödhaken som sjöng så vackert för oss. Adam svarade att han hör rödhakar sjunga lite här och var i bygden nuförtiden, inte minst inne i Linköpings stads grönområden och parker. Jag håller med, det är något nytt, säger han, förut var det lite av ett undantag men nu börjar det bli en regel. 

Jag fick förresten alldeles nyss en händelsehälsning på Faceboook från kompisen Stig också han i Linköping. Rödhaken sjunger för oss alla här idag, meddelar han.

Allt på en gång, som med ketchupen. Men, detta är absolut inte nytt, det har smugit sig på under ett par decennier, men nu, blott på några år, har övervintrande rödhakar blivit betydligt allmännare i bygden och med tätheten av vinterrevir ökar också nödvändigheten att bevaka rättigheterna; sången har blivit  betydligt mera frekvent när den nu framförs av både hanar och honor på lika villkor. Idag har vi sjungande rödhakar i Sverige upp till åtminstone Mälardalen och snart tar kanske rödhaken över och blir vår nya julkortsfågel, precis som i England, men där kanske vi ändå har en gräns att bevaka.

Senare tillägg: Flera har hört av sig om rödhakar och rödhakesång i Östergötland. Bland andra: Lena i Spångsholm, Peter i Väderstad, Agneta på Skedagatan, Kim vid Omberg och Bo i Motala. Nog är det spridning på arten vintertid i Östergötland. Tack för era bidrag.

6 november - Osedvanligt varm höst

Vid Kälkestad nära Tåkerns södra strand går stora flockar av sädgäss och vitkindade gäss omkring i stubben. En ung blåhök som passerar bredvid dem har inte pondus nog att få dem på vingar, men de sträcker på halsarna, men kanske mer beroende på min närhet än på rovfågelsgästen från norr.

Stora fält av åkerkål, jag tror det är åkerkål även om bladen är lite små och ynkliga, blommar höst över stora ytor. Det är inte ovanligt alls i bygden men mängden förvånar; det är verkligen en gul frodighet utan jämförelse, som en symfoni, tänker jag, samtidigt som jag brassar Beethovens femma i P2:s förmiddag. 

Jag stannar till och dokumenterar den gula symfonin i min skissbok och då först noterar jag att där är fullt av honungsbin och humlor. Så himla konstigt det känns med humlor och bin aktiva mitt i november.

Honungsbi i blommande åkerkål. Full aktivitet i november.

Inne i bilen igen konstaterar jag att temperaturen är 11 grader och där får jag förklaringen till aktiviteten. Just 11 grader + sägs ju vara honungsbiets lägsta tolerans. Men ändå, det är ju november. Nu ska det väl helst vara vinter och bina ska vila i kupan och inte vara ute och surra.

6 november - Funderingar om hösten

På gräsmattan, ännu grön och fuktig i mildvädret, ligger en slagen tamduva. Det hände igår när vi kom hem efter besök på annan ort. Duvan låg renäten och nästan vulgärt avslöjad på rygg med blott sparsamt av dun runt omkring sig. Kampen måste ändå ha varit kort, tänker jag. En sparvhök är det antagligen som varit framme, en stor hona troligen. Den har reducerat beståndet av den stabila stammen tamduvor vi har sedan länge i Ödeshög, vilka under senare år även etablerat sig i villakvarteren. Hemma hos oss finns mat att hämta under foderautomaten och ibland leder det till att den enes bröd  blir den andres död.

Som en ängel i det gröna breder döden ut sina vingar.

*

Jag arbetar långsiktigt med ett projekt som jag har fått pengar till från Region Östergötland. Min idé är att förädla delar av min blogg - Naturlig Dagbok - som jag skrivit ungefär trettio år till någon form av bok. 

Jag skriver just på ett kapitel som handlar om Vätterstranden vintertid. I anslutning redigerar jag även det tänkta bildmaterialet.

Den här alldeles färska akvarellen visar ett möte med pilgrimsfalk längs stranden, eller kusten som jag gärna säger, mellan Hästholmen och Omberg någon gång för fem år sedan. 

*

Medan Ulla är inne i butiken vid Skultuna mässingsbruk står jag vid den stridigt forsande västmanländska Svartån och filosoferar en stund. Vattnet skummar gulbrunt mellan stenar och hängande träd. 

Här har jag stått många gånger och tagit del av scenen under olika förhållanden. Om somrarna med lågt, klart och helt stilla vatten har jag sett gäddor stå på lur, snokar simma sakta tvärs över och en gång, tillsammans med min numera bortgångne svärfar Lars-Erik kom en kungsfiskare förbi, lysande i solen som om en blå safir. I de sura varphögarna längs ån trodde jag en gång att jag fann fjällnejlika men det visade sig vara en klen och tanig tjärblomster - nära men inte hela vägen fram. 

En gång gick jag där nere längs ån då jag fick syn på en kull drillsnäppeungar. När jag kom närmare klev de rätt ut i det rinnande åvattnet och kröp under ytan och gömde sig i bakvattnet från en stor sten. Detta måste vara det mest unika jag upplevt och upptäckt i fågelvärlden någonsin. 

Idag är allt stilla förutom dånet från forsarna. Vattnet kommer från Bergslagens skogar och rinner ut i Mälaren vid Västerås. Det är nytt vatten varje gång hela tiden och ändå är det alltid samma vatten, sett i atomer och molekyler, som snurrar runt överallt på vår jord. Det vatten, den luft, den materia som vi har är densamma i det ständiga kretsloppet. Allt och alla är delaktiga i rundgången. Så är vi, precis som vattnet i forsen, bara nya skapelser av samma materia och jag har del i forsens vatten både framåt och bakåt i tiden. 

4 november - Mild höst

Jag läser i nyheterna att FN:s klimatforskningspanel varnar för att takten på temperaturhöjning närmar sig  2,5 graders ökning till kommande sekelskifte. Att det är så illa är inte mindre än en katastrof. Med den prognosen går vi mot en enorm förändring av förutsättningarna av liv på jorden. Det handlar om vår överlevnad, varken mer eller mindre. 

Ännu mer oroande är det att förnekandet av detta faktum, vilket äger koncensus med i stort sett alla seriösa vetenskapsmän inblandade, tycks också öka i västvärlden. I USA t ex har president Trump förbjudit all information om klimatförändringar som han anser vara bara "fake news".

Tåkern november 2025.

Idag är det 12 grader varmt med en sydlig vind som ger känslan av aprilvår istället för senhöst.

I vår egen lilla politiska ankdamm skjuter regeringen nödvändiga åtgärder framför sig så länge det går med hänvisning till ekonomi och levnadsstandard. Till kommande globala miljömöte skickar Sverige inte ens en minister. Ingen där tar ansvaret.

Klimatproblematiken har degraderats. Och tyvärr känns det som att det faktiskt var väntat. Mänskligheten har inte intelligens och system nog för att på ett verkligt sätt åtgärda stora systemfel. Vårt intellekt tycks bara räcka till fortsatt förstörelse och förnekelse.

Tillägg den 5 november. Så här är akvarellen klar med lite spännande ljussättning och i paspartout: