29 oktober - Min historia om den vita hattmurklan

Så dök den upp igen, den lilla, nästan genomskinligt vita hattmurklan, Helvélla crispa. Återigen i min gräsmatta vid ateljén där jag upptäckte den förlidet år. I år var den nästan ynkligt liten och oansenlig, så att jag fick leta extra noga. Men den fanns där till slut inför mina sökande ögon och gladde mig med sin återuppståndelse.

Vit hattmurkla, Helvélla crispa.

Det finns en historia berättad nämligen, i flera steg i min blogg från tidigare. Den började med en notis i en av Gunnar Brucewitz böcker, där han beskrev sitt eget möte med den "vita helvellen". Den fina lilla artikeln väckte mitt intresse och så småningom kunde jag så själv hitta den fina lilla svampen - vid Tåkern, var annars. Här finns länkar om du vill veta:

Första mötet 2012

Andra mötet 2021

Tredje mötet 2023

26 oktober - Hemma igen

Efter nio dagar på spanska sydkusten är vi hemma igen. Det blev sol och bad, vila, avkoppling och ökande promenader för fotens räkning. Vi gick minst fem kilometer varje dag och efter den upprepade träningen kan jag långsamt börja släppa kryckans stöd vilket var var ett av målen med resan.

Den nervkittlande utsikten från stadsmuren i staden Ronda i Spanien.

Två andra viktiga mål var att för första gången besöka fornstaden Ronda och de magnifika bergstrakterna runt omkring samt att rekognonsera vid Europas sydligaste udde och stad - Tarifa - inför möjlig resa någon gång i framtiden med syfte att beskåda de magnifika fågelsträck som försiggår där under framför allt månadsskiftet september/oktober.

På besök vid fågelstationen i Tarifa i Spanien. Foto Ulla Björkman.

Nu är vi hemma igen i milt gråväder. Borta bra men hemma bäst gäller ändå; konstigt det där med hemmakänslan som alltid finns på plats. Resväskorna är tömda, Ulla har tredje tvätten igång och posten är genomgången.

Efter dagstidningarna tar jag en hastig blick i tidskriften Vår Fågelvärld och finner, under "Retrospektivt" av Anders Wirdheim, en tillbakablick om skäggmesens etablering i vårt land, ett kåseri om en naturens sannsaga där även jag fick en liten plats. Så känner jag mig riktigt hemma igen.

Faksimil ur tidskriften Vår Fågelvärld, 5/24 sid 62 av Anders Wirdheim.

Naturligtvis kommer det mer om besöket i Spanien senare, men en sak i taget!

15 oktober - Jag tar en kort paus

Med den här kryptiska bilden på en snigel som har ätit sig fram över ett före detta vitt trädgårdsbord och därmed skapat ett vackert spår genom den blågröna algmassan, meddelar jag att jag tar en kort paus i mitt skriveri. Jag återkommer mot slutet av oktober. Vi hörs och ses!

En trädgårdssnigels ätspår. Den använder den kitinräfflade tungan, radulan, för att skrapa av det energirika lagret av blågröna alger som föda.

11 oktober - Föraktad men potent

De är inget ornitologer ägnar en tanke. De bara finns där i stadsmiljön som ett oundvikligt inslag och i värsta fall endast som en irritation av smuts och stök.

Klippduvan är tamduvans anfader.

Men jag står på taket av ett parkeringshus i Linköping en morgon och ser flockar av oerhört flygskickliga tamduvor dra ut från staden på hög höjd och försvinna till näringssök i omgivande landsbygd. Då är det en annan fågel än den som spatserar oblygt framför mig på torget någon timme senare. 

Mina tankar går bakåt till en händelse för flera år sedan.

Tamduvorna.

Till en upplevelse vid ett besök i "Duvdalen" i Turkiet då jag plötsligt insåg att tamduvan nog var en viktigare följeslagare under människans första tid som jordbrukare för flera tusen år sedan, än vi idag förstår.

Tamduvor fotograferade i Indien. Lägg märke till att duvorna här är mera ursprungligt vildfärgade, såsom klippduvor, än hos oss.

Läs och begrunda via länk till detta skriveri:  "Tamduvans roll ..."

8 oktober - Upphöjelsen

Hänvisande till min sorgliga upptäckt av de första mördarsniglarna i vår trädgård påminner jag om detta skriveri från den 2 september i år:

Ingen slipper undan.

Jag bjöd ut akvarellen av "min" mördarsnigel till högstbjudande och nu har jag fått respons från vederbörande.

"Nu har snigeln fått en liten ram", meddelar Anita.

Härmed är det bevisat att det mesta uppenbarligen kan upphöjas till konst, t o m en mördarsnigel. 

5 oktober - Turkduva, en märklig fågel

Jag har alltid tyckt att turkduvan är en märklig fågel. Inte så mycket själva fågeln utan mera dess ambivalenta uppträdande.

För ett par år sedan upptäckte jag turkduvor med nyflygga  ungar så sent i oktober att frosten började bita. Arten tycks vara årsviss i Ödeshög nu igen efter något decennium kring sekelskiftet då den dippade rejält och i stort sett försvann från stora delar av Sverige, så även från vårt samhälle.

Men nu är den alltså tillbaka om än väldigt oregelbundet. Jag brukar ha spelande turkduva varje år i de hamlade lindarna utanför ateljén men jag blir aldrig klok på om de häckar där eller ej, ty rätt som det är så är de åter borta.

Igår landade tre turkduvor i ateljéträdgården. De kom liksom från ingenstans, svepte in i asktoppen med sitt vibrerande flyg-/landningsläte och blev kvar ett par minuter inom de åter tog höjd och bara drog iväg. Vart och varför.

Jag har en teori. Den kan jag säkert få skit för och den lyder så här: Jag tror att turkduvor kan häcka redan sitt första levnadsår. Tidigt födda individer söderifrån i t ex Mellaneuropa drar runt in i hösten och kan etablera nya revir, där väldigt sena häckningar kan ske.

 Teorin bygger på känsla mer än vetskap, såsom jag är känd för.

3 oktober - En hälsning från Ola

" Hej Gebbe, hoppas allt är bra med dig!

Vi tänkte på dig igår sonen Lukas och jag när vi passerade Tåkern. En snabb mellanlandning på väg hem till Göteborg, men underbart att bara gå ut på bryggan vid Glänås och känna på atmosfären med alla änder och gäss, och en ägrett som kom seglande och slog sig ner med sin krummande hals.

Körde sakta vägen ut mot Väversunda och kunde beundra tranorna på åkern på vänster sida, och annat smått och gott på höger sida. Fick sen svänga åt sidan och vänta ut en vassklipparmaskin, även det en Tåkernupplevelse. Allt sammantaget så himla härligt i sin enkelhet, men en ros återstod i buketten.

Någonstans utmed 919 mot Ödeshög, i full fart för jag hade trafik bakom mig, en rejäl drös med glador som tumlade omkring varann som vårystra fjärilar. Vilken prakt! Andra fåglar deltog också i skådespelet, såg en sparvhök pila iväg, och en till, men övriga hann jag inte med. En liten glänt på luckan till paradiset, ja du vet hur det är!

Ville bara dela med mig av vår upplevelse i din hembygd!"

Kära hälsningar / Ola

*

Någon gång vid den tiden passerade även jag, såsom jag gör i stort sett dagligen, gården Sjöstorp mellan Hästholmen och Ödeshög längs väg 919. Över bonden Henrik i traktorn, mitt under vallslåtterns tredje skörd, noterade jag åtta glador som hängde över honom.

Tecknat under vallslåtter vid Sjöstorp alldeles norr om  Ödeshög den 30 september.

Det händer precis så, att gladorna dras som till fest när möss, sorkar och annat ätbart plötsligt synliggörs och dödas av slåtterbalken som ligger tätt över backen. Liksom gamar över Afrikas savann håller fåglarna koll även på varandra över långa avstånd och lockas till frossande gäng. Rekordet vid Sjöstorp, meddelar Ola som just kollat på Artportalen, är sexton individer den 22 september och Olas son Lukas menar att de själva såg minst tio glador.

Stenfalkhane med byte.

Dagen den 30 september kom jag i retur från Vadstena simhall där jag badat och gympat min fot och min själ. Jag kunde inte låta bli svängen ner över Väversunda där jag skrämde upp en vacker gammal stenfalkhane från vägrenen. Nästan ljusblå över rygg och vingar lyfte den tungt med ett byte i klorna; jag kan tänka mig ängspiplärka som det var gott om den här dagen. Falken tog en sväng in i motljuset där den mörknade mot blåsvart.

En ung brun kärrhök sträcker mot söder.

Därefter följde jag med kikaren en ung mörk brunhök som tog höjd över strandmaden och försvann, med tranorna, mot söder över Dags mosse. Det var en fin dag vid Tåkern och den fick vi gemensamt Ola, Lukas och jag. 

Tack Ola för ditt fina gästskriveri.