30 juni - Imorgon är det marknad i Heda

.
Som vanligt, allt sedan starten för snart tjugo år sedan, så träffar du mig på Heda Gammeldags Marknad, eller Hedamarken som vi östgötar säger, hela dagen i morgon den 1 juli.

Har du inte varit där tidigare så vill jag varmt rekommendera att du tar dig dit. Det är en genuin hantverksmarknad av högsta klass - inget krafs och tjafs!

Marknadsplatsen är Heda by i Ödeshögs kommun, mitt emellan Rökstenen och Alvastra kloster. marknadsområdet ligger runt den gamla 1100-tals kyrkan som i sig är ett fantastiskt besöksmål. Där inne finner du Himladrottningen" - en gammal tysk trästaty av Jungfru Maria och Jesusbarnet av tyskt 1300-tal, omskriven av W v heidenstam och mycket annat fint.

Runt kyrkan har ca 130 knallar satt upp sina marknadsdiskar och där kan man finna det mesta, av god kvalitet. Jag själv finns centralt vid kyrkomuren med mitt stånd där jag presenterar både kort, böcker, brickor och akvareller.

Varmt välkomna!

29 juni - Slipsten bortskänkes

.
Vår fina gamla slipsten har gjort sitt hos oss.

Vi fick den av farbror Josef, död sedan 1990, för många år sedan och den kommer ursprungligen från hans barndomshem Skräddarp på gränsen till Småland söder om Ödeshög.
Vi har dessvärre inte använt den på nästan lika många år och nu känner jag att det är dags för den att få gå vidare i sitt stenliv och förhoppningsvis komma till användning. Den längtar!

Den är i fin form men behöver lite ans av ställning.

28 juni - Om ett något tomhänt besök i Västmanlands skogar.

.
Under besök i helgen som gick, hos Ullas mor i Västerås, kunde jag förstås inte låta bli att besöka de intressanta bergslagsskogarna runt Skultuna och Ramnäs. Det brukar bli minst ett besök varje gång vi reser upp. Området är så annorlunda min hembygds skogar. Här finns en begynnande norrlandskänsla och en stor spänning i luften inför vad som kan upptäckas och upplevas.

Prioritet ett med min lilla utflykt denna vackra och lugna sommarkväll var lappuggla. 
De häckar i området och platsen är idag väl känd och varje gång jag kommer dit träffar jag åtminstone en handfull andra fågelskådare utrustade med maffiga kameror och tubkikare. Förra gången jag var på plats, i april månad, fick jag också uppleva denna mytiska storuggla, en riktig drömart, varvid jag gjorde en rå skiss direkt på plats.

Örjan från Jämtland var på plats denna kväll vid det lilla tornet när jag anlände och på tvärvägen strax intill fanns ett tiotal andra skådare. Han väntade med tung utrustning, men hade ännu inte sett något. Kvällen innan var dock lyckosam för honom med flera fina fotolägen på en lappuggla som två gånger fångade och släpade hem biffiga vattensorkar, och han förväntade sig fler spännande upplevelser idag, berättade han för mig.

Jag var inte lika lämpligt utrustad som Örjan. Han var helt inpackad i mygg- och knottfritt. Endast en lite glugg runt näsa och ögon stack ut, men det räckte gott till för svåra knottattacker redan så långt, kunde han meddela mig när jag dök upp i min "nakenhet". 

- Det här kommer du inte att klara, säger han han pinkäckt och illa trösterikt.

Minneskortet i kameran var tydligen kvar vid datorn hemma i Ödeshög upptäckte jag vid ankomsten, ännu ett aber alltså och alla motigheterna gjorde att jag endast stod ut under fem minuter. Redan så var jag svårt knottbiten runt huvud, händer och armar av ett veritabelt moln av smådjävlar. Det kliar faktiskt fortfarande fem dagar senare kan jag berätta, trots att jag äter motmedel i form av allergitabletter sedan dess.

Det blev ingen lappuggla för mig denna kväll men hemma i ateljén igen, nu några dagar senare, har jag arbetat vidare med min skissförlaga och skapat akvarellen av ugglan som jag upplevde den, spanande på en stängselstolpe vid en ängsmyr i Västmanlands skogar.

När nu lappugglan uteblir passar jag på att leta efter annat intressant. 

På vägen mellan Västerfärnebo och Ramnäs nästa dag, alldeles i kanten av det stora skogsbrandsområdet, finner jag en liten skylt vid dikeskanten som berättar att "Här längs vägen finns den sällsynta och hotade fjärilsarten Väddnätfjäril". Jag kör långsamt framåt och spanar längs dikeskanterna. 

Väddnätfjärilsprojekt pågår.

Vädret är sämre denna dag med tilltagande kyla, molnighet och blåst och är inte särskilt lämpat för fjärilar. Jag ser heller ingen väddnätfjäril men förstår att jag är nära beståndet eftersom jag finner områden med markeringar med små blå plaststavar och mängder av ängsväddsplantor. 

Larvgnag, möjligen av väddnätfjärilens larver.

Jag letar noga efter fjärilar och  puppor varvid jag finner flera plantor med larvgnag som troligen är spår av förekomsten. Ibland är det spännande bara att veta att man är nära. Men visst hade jag kunnat stå ut med att få uppleva både lappuggla och väddnätfjäril. Men ...

Skylt om Väddnätfjärilen vid Hejnum på Gotland som jag är pappa till

Jag får något tomhänt på upplevelser av lappuggla och väddnätfjärilar trösta mig med tidigare erfarenheter av artertna som jag har haft. 
På Gotland t ex kunde jag njuta av fjärilen i samband med arbetet kring en reservatsskylt och lappuggla såg jag alltså tidigare. Chanserna kommer att återkomma, det vet jag, och man kan inte alltid få allting serverat på silverfat. 
I detta trösterika konstaterande ligger också naturstuderandets hela tjusning. Att aldrig riktigt veta men aldrig sluta hoppas!

22 juni - På årets längsta dag II

.
På årets längsta dag, igår, blev vi inbjudna till en fantastisk trädgård strax söder om Ödeshög.
Vi for dit om kvällen, Ulla och jag, i ett välsignat väder, till vännerna Karin och Sverker som mötte oss på gårdsplanen, där harungar nästan obekymrat skuttade runt hela tiden.

- Vad vill ni se, frågar de. Vad ska vi börja med, träd eller örter?

- Det får bli som ni bestämmer. Vi är noviser och helt i era händer, svarar vi.

Så började denna underbara sommarkväll i en trädgård så rik på växter, vrår, gömmen, berättelser och upplevelser att den är omöjlig att ens försöka sätta ord och färg på i text och bild. Den måste verkligen ses för att kunna greppas. Det kanske kan bli ett privilegium för någon mer.

Det är ett hittills knappt femton år långt projekt berättade Karin för oss och det började med att Sverker såg en annons, som knappast imponerade, vi hade det ju så fint i Borensberg. Men undantaget, den gamla stugan intill, med lågt i tak och med järnspisel, som vi i och för sig fick byta ut, och en riktigt fin kakelugn, var det som till slut fällde avgörandet om flytten hit. 
Och man kunde ju alltid börja om.

- Och det är ju en gudomlig bygd, säger både Karin och Sverker med en mun och därom är vi förstås helt överens alla fyra.

- Här har vi medelhavet, säger Sverker och tar oss med till baksidan av uthuset, där vindruvor växer  mot en varm faluröd södervägg. 

- Det där är Blå burgunder, fyller Karin i, men de andra sorterna köpte vi mest för de fina bladverkens skull och vi har nog inte riktigt begrepp om vad för slag.

Det ståtliga persikoträdet bär i år bara en frukt. Resten frös i våras. Annat var det förra året, då blev skörden magnifik, får vi veta och senare också smaka.

Promenaden går i sakta mak mellan små dungar av träd och buskar med släktskap, längs klippta gångar, genom gräs och örter, stenpartier och många kommande nyprojekt.
Det började med de två dungarna av skogslind. De kom på plats redan innan Karin och Sverker egentligen hade flyttat in. 

I trädgården finns hundratals olika träd och buskar, flera arter av björk och rönn till exempel, en vackert skirbarrig korsning av Weimuthtall och Himalajatall, tulpanträd och näsduksträd, underbara blomsterrabatter i vackra färger och små ängar och luftiga gångar fyllda av både inhemska och utländska blomster och i centrum öppnar sig trädgårdens gröna labyrint runt en vacker naturdamm. 

Dammen är gjord helt miljövänligt och renas med naturlig cirkulation. Myriophyllum växer på bottnens algmatta, dykare och vattenspindlar trivs liksom både större och mindre vattensalamander som finns i mängder. 

Dammsnäckor kryper både högt och lågt men fisk vill vi inte ha i dammen, säger Sverker.

- Vi simmar här varje dag, berättar Karin. Det är skönt med ett morgondopp om sommaren även om det blir lite jobbigt att behöva simma så mycket fram och tillbaka. Vi skulle nog ha gjort dammen ännu lite större.

På listerna med grönsaker och kryddväxter finns plats också för annat.

- Jag har även blivit lite av en floraväktare i vår trädgård, säger Sverker. Känner du igen den här som står bland rödmållan? frågar han. Klarar du den är du inte dålig.

Att det är en senap kan jag se, men inte vilken sort.

- Hamnsenap, säger Sverker. Den växte på grusplanen när vi kom hit och den vårdar jag ömt.

Backnejlikor.

Grusgången som leder upp till huset är oerhört vacker. En blomsterprakt utan like hälsar besökaren välkommen.

Åkerkulla.

Tuvor med olika sorters vilda nejlikor, backtimjan som rosa moln, krypoxbär som bäddar in förstutrappen och inte minst den idag hotade åkerkullan har fått en fristad här och växer frikostigt i singeln.

- Den är jag också fadder för, säger Sverker stolt.

Vi ssätter oss i den inglasade verandan, en av få platser som är kvar av husets ursprung, säger Karin. Här blir vi bjudna på roiboste och torkade päronklyftor och smakar nybakad persikokaka med frukt från fjolårets rika skörd allt medan solen sjunker bakom hörnet.

Det är en förtrollad sommarkväll. Tack Karin och Sverker för en fantastisk upplevelse och god vänskap!

22 juni - På årets längsta dag I

.
På årets längsta dag, igår, saxar jag ur Corren en liten sportnotis där även jag är inblandad.
Det handlar om boule och seriesammandragningen i Veteran-Elit på Stockholm IK arena i Vårby, under helgen som gick. Jag deltog som en av 8 spelare + lagledare i vårt lag från Lejonkulan, Linköping.

Rubriken fokuserar på Öppen-Elit där det inte gick så bra. Men lite i artikelns skymundanvrå finns resultatet av Veteran-Elits framgångar.

Vi gick sex tuffa matcher mot det bästa motståndet som finns i landet och hamnade näst längst upp i tabellen med 9 poäng av tolv möjliga. Mycket lyckat hittills och nu ser vi fram mot nästa sammandragning i Halmstad och slutspel i Linköping om ett par månader.

20 juni - På besök i Åkes paradis

.
- Det är dags nu, säger Åke i telefonen. Vi har ju talats vid tidigare om att du skulle komma hit när ängsnycklarna står i blom och de första börjar faktiskt bli lite anfrätta, så nu får du nog skynda dig lite.

Jag, som har varit en smula hemmasnickare och precis är färdig, på flera sätt med återställandet av trappan mellan våningarna efter en sängflytt, svarar att jag kan komma direkt eftersom det vore skönt att få andas frisk luft och få vädra bort arbetssvetten.

Jag kör Tranåsvägen den dryga halvmilen söderut från Ödeshög mot gränsen till skogsbygden, där Åke väntar vid grinden till sin gård vid Gumby. 
Vi går ut i trädgården, till dammen med rudor, trollsländor och vattensalamandrar bakom huset.
Himlen är blå och vita molntussar svävar förbi mot öster i en svalkande sommarbris. Det känns som den bästa tänkbara av sommardagar; ännu med lättandad, syremättad friskhet och alldeles lagom skuggsvalka. 
Det vackra landskapet är sommarfagert och prunkande. Vi känner oss unga och nyfikna och Åke andas sprakande glädje och stolthet över sitt livs projekt.

- Där borta, i hörnet av dammen planterade jag den där ängnyckelknölen som jag köpte i Göteborg för många år sedan. 
Det var alltså bara en från början, men se som de har spridit sig, säger Åke. Inte finns det några problem för orkidéer att sprida sig om förutsättningarna är gynnsamma.

Se vilka vackra buketter, säger Åke.

Ett femtiotal ängsnycklar i varierande kulör mellan ljusrosa och purpur ståtar i det slagna gräset runt vattnet. Till och med i den höga vegetationen under jolsterns skugga finns ett tiotal exemplar och vi vandrar ut mot det anlagda kräftvattnet längre bort i betet och finner den ängsnyckel som flugit allra längst bort. 

- Det är nog nästan hundra sammanlagt idag, berättar Åke med stolthet och sätter sig på huk bland blommor och blader.

Ängsnycklarna är alltså införda i området. Om de är av svensk eller utländsk härkomst vet inte Åke men kanske detta spelar mindre roll. Jag tänker att orkidéer väl knappast kan kallas "invasiva" och att lite genförstärkning nog kan vara bra i sammanhanget. Storvuxna är de, och frodiga och de tycks trivas förträffligt på sin nya plats.

Kalmus är också en införd art hos Åke, men spontant. Den kommer ursprungligen från Kina och har i flera århundraden förts vida omkring i världen som handelsvara. Det är de torkade rötterna som använts som naturmedicin och sägs kunna bota tandvärk och lindra dysenteri. 
I Åkes dammar växer arten frodigt men den förökar sig i Europa endast vegetativt, bara honplantor finns. Vita cigarettliknande kolvar visar att kalmusen i Gumby också blommar, vilket är mindre vanligt. 
Det kryper en rörbock, en Donacia-art på ett av de vågkantade bladen och jag undrar smått om det måhända kan vara en sällsynthet. Alla trollsländor och fjärilar därtill kommer nog att föra mig hit igen bättre rustad för insektsstudier i området.

Runt dammen och i de fuktigare partierna i hela ängen växer täta bestånd av det storvuxna halvgräset skogssäv. Jag har nog aldrig tidigare sett den arten blomma så rikligt som här.

När det kommer till införda arter måste jag också nämna rödfibblan. Den är Åke inte förtjust i. Han nyper bort blomklasarna när vi passerar och menar att den snart skulle ta över hela ängen om han lät den sprida sig fritt. 
Jag tycker den är fin men i det finns förstås ingen motsättning till Åkes känsla för arten. Även det oönskade kan vara vackert.

- Hinner du följa med till Gumby äng också, frågar Åke.

Jo vi passar väl på, tycker jag, och så vandrar vi den vackert meandrande grusvägen mellan gärdsgårdar bort mot Åkes stora projekt i livet - Gumby äng - naturreservatet.

- Det var bara sly och skog när jag kom hit, säger Åke.

Åke i ett hav av sommarfibblor.

- Här var det välbetat och vårdat fram till 50-talet men sen lämnades allt åt igenväxning och förfall, tills jag fick min idé om att återskapa ett gammeldags ängs- och beteslandskap. 
Men man skulle ju vilja leva för evigt för att kunna förvalta allt detta, fortsätter han. Det känns sorgligt att tvingas behöva lämna allt, jag börjar ju bli gammal och orkar inte längre själv, men mina tre yngsta söner har lovat, att med hjälp av en intresserad arrendator och stöttande länsstyrelse fortsätta projektet in i framtiden. Det är ju så viktigt att sånt här får finnas kvar för kommande generationer, säger Åke och ser ut över sitt älskade landskap och intensiv blomsterprakt.

Vi vandrar runt sakta och sökande. Åke känner varenda tuva och strå och visar var vi kan hitta både det ena och andra.

- Här är det lite fuktigare som du märker och här finns sen länge ett parti med brudborste som förstås blommar lite senare. Men du ser ju bladrosetterna, berättar han.

Närbild på kärrfibbla

Idag dominerar kärrfibblorna just här, med sin högresta växt, fylligt gula, lite smala och snirkliga kronblad och tandade blad. Åke konstaterar att ängen går i gult den här årstiden, med solvändor, kärringtand, fibblor, gulvial, smörblommor och fingerörter.
Men om ett par veckor blir ängen blå och vit av prästkragar och blåklockor. Det finns ett kronologiskt färgtempo, menar han.

Kärrfibblor i mängd.

Solvändor.

Sommarfibblor.

Den finaste av fibblorna är klasefibblan, menar Åke, läraren, kantorn, bonden och naturvårdaren.

- Den är lite exklusivare än de andra, tycker jag, och jag är så glad över att den är så rikt företrädd i min äng. 

Klasefibblor.

Klasefibblans kandelaberliknande blomklasar har till skillnad från de ovan nämnda fibblorna, men i likhet med den på torrare partier rikt blommande gråfibblan, lite blekare gul färg, en aning anemisk anstrykning i koloriten, kan man kanske säga.

- Ser du där borta i hörnet? pekar Åke.

Och jag ser, redan på håll, att där under eken nära grusvägen växer storvuxna och väldigt vackra slåtterfibblor, den art, som tillsammans med hästfibblan, slåttergubben, vilken förresten också finns i ängen, är fibblornas drottning.

- De kommer alltid upp just där, i lite olika antal mellan åren, men alltid lika troget, säger han. Så jag brukar gå här och spana efter dem varje år, vilket alltid är lika roligt och spännande.

Det vackraste exemplaret, den med den största blomkorgen ska bli mitt kameramotiv, tänker jag och böjer mig ner. Först då ser jag krabbspindeln som sitter där på lur efter rov.

Slåtterfibbla med gäster.

Samtidigt landar ett litet vildbi och vi följer närgånget det förväntade dramat, som dock uteblir. När biet traskar runt i blomma och närmar sig spindeln viftar denna nämligen bara med det främre av sina fyra benpar och markerar avståndstagande. Spindeln vet uppenbarligen att biet har förmåga att försvara sig. 
Har den lärt sig detta eller är det ett nedärvt beteende? tänker vi.

Grönvit nattviol.

Överallt i hagen växer den väldoftande orkidén nattviol. Jag kikar på många av dem och ser att de alla tillhör arten Grönvit nattviol som känns igen på sina divergerande pollensäckar. Åke vet dock att även den alltmer försvinnande arten "vanlig" nattviol också finns i änget.

Stora bestånd av orkidén Jungfru Marie nycklar finns även i Gumby äng och ibland får marken på håll en rosa ton av den stora mängden. 

En ljus sopp med brunvitrynkigt mönster på hatten får mig att undra över arttillhörighet. Den liknar en KarlJohan men inte riktigt ändå. Den exklusiva miljön kan ju tyda på exklusiv art, tänker jag, dokumenterar och plockar. Jag tar således med mig de två svamparna hem och bereder en läcker förrätt. 
Jag vet alltså inte vilken art det är frågan om, men jag tänker lägga ut den på en svampsida på nätet, där jag är medlem och när/om jag får besked kommer jag att komplettera senare.

Så kom just svaret, så snabbt, ett förslag från Helena Björnström i nätverket "Svamp-klapp": Finluden stensopp. Se vidare denna länk, säger hon och jag tackar hjärtligt för hjälpen! 
Länk nedan:

Finluden stensopp

Ängarna på båda sidor om den vackra vägen är fulla av insekter. Fjärilar, skalbaggar, flugor och steklar svärmar omkring i solglittret och jag är besviken på mig själv över att jag inte tog med fjärilshåven. 
En del arter fjärilar känner jag igen på håll: ängsvitvingar, sotmätare och nässelfjärilar är allmänna men alla blåvingarna lämnar jag därhän i brist på redskap.
En snabb-och högtflygande stor "nässelfjärilslik" art sedd på håll får mig att sucka djup efter håven, eftersom jag tänker på någon av våra två sällsynta fuksar. Men den observationen får jag lämna därhän, troligast ändå var det nog tistelfjäril.

Pärlgräsfjärilar ser jag många.

Två olika exemplar av ängsnätfjäril ser jag också. Ett trevligt möte med en kraftigt minskande art, vilket vittnar om Gumby ängs kvaliteter.

Mest gläds jag nog ändå åt den violettkantade guldvinge som jag ser flyga runt i området på norra sidan av vägen. Ett kärt möte och en påminnelse om ett besök hos vännen Göran i Åsbo förra året.

(Som av en märklig slump ringer han just, Göran, bara för att samtala en stund, så där som vi brukar göra, och jag berättar att jag precis skriver om violettkantad guldvinge. 

- Violettkantad guldvinge ökar men den vitfläckiga guldvingen minskar, säger Göran och menar att vi får glädja oss åt det positiva som sker. Som att han vet var gladorna häckar i Åsbodalen för första gången och att han nyss fått veta om en ny havsörnshäckning i området runt Sommen, att pilgrimsfalken häckar nytt i ett korpbo hos dottern vid Vättern osamt att han i Åsbo socken just noterat Östergötlands första inlandsfynd av svingelgräsfjäril. Och vill du veta hur den ser ut så kan du bläddra neråt i min naturliga dagbok till 4 juni "Öländsk rapsodi". För under den resan såg jag en sådan.)

Är det en stekel som sitter i fibblan och suger nektar? Nej, det är faktiskt en liten fluga, kan jag konstatera på närmre håll; ett vackert bevis på s k mimikry - skyddande likhet.

Tvåbandad getingfluga.

Bland blomstren ser vi även mängder av olika vildbin och olika steklar som jag heller inte ger mig på men ett par vackra skalbaggar blir precis lagom att runda av med i denna, min redogörelse för ett par underbara timmar i Åkes paradis. Blåbock och fyrbandad blombock. 

Blåbock.

Fyrbandad blombock.

12 juni - Komplettering och uppdatering

.
Ett av mina mål med Ölandsresan för snart två veckor sedan var Naturbokhandeln i Stenåsa.
Jag var nämligen sen länge i akut behov av ett nytt stativ till min gamla Kowa-tub. En absolut nödvändig komplettering för ökad användbarhet.

Det blev en snabb affär till rimligt pris och nu är jag på hugget igen med tuben över axeln som förr och behöver inte "skämmas" i sammanhangen.

Jag passade på att inhandla även en lupp. Det blev till slut en lite finare variant med inbyggt led-ljus. Ska det va ska de va!

Nu är jag helt uppdaterad för noggranna och intensiva studier av fåglar, växter och kryp. Jag är fortsatt nyfiken och hungrig. Jippi!

4 juni - Öländsk rapsodi

Jag är tillbaka vid min blogg i ateljén efter fyra härliga dagar på östra Öland. Tillsammans med goda vännerna Astrid och Bertil tillbringade Ulla och jag några upplevelserika, mestadels soliga men typiskt öländskt vårkalla försommardagar på ett bjudande Öland.

Min gode vän Frank som så gendobelt har ordnat vår sköna resa och hans vän Pelle möter jag plötsligt på Borgholms torg där det ännu är förvånansvärt tomt på turister.

"Men snart börjar sju intensiva veckor, svarar Pelle" och ordnar med två fina knippen öländsk grön sparris för kvällsvarden. "Du får dem för fyrti kroner knippan i ställer för femti", ler han.

Jo så blev det. Vi kunde till slut träffa Frank som ordnat det så fint för oss, först vid Kaffetorpet på Solliden och senare på torget i Borgholm.

Ulla och jag är på promenad i landskapet om kvällen. Fågellivet är fantastiskt, orkidéerna står i blom överallt och kvällsljuset är mjukt.

Vi bodde i den ombyggda ladugården på gården Harkullen vid Långör norr om Bredsättra med hela det gammeldags bevarade beteslandskapet utanför fönstret. Underbara blomsterängar med vita kalkstensmurar, små vindlande grusvägar mellan hagtorn, slån och syrén, betande hästar och får bjuder oss välkomna.

"Det är som när jag var ung hemma i Småland!, säger Bertil och lyssnar till storspovarnas drillar strax intill. Flera par häckar därute i inägorna mellan murarna, bland smörblommor och hörskallror. Näktergalar sjunger mest hela tiden och göken ropar i alla riktningar, svalorna far ut och in under taken medan fältharen som lugnt kommer skuttande över gårdsplanen för en kort stund skrämmer bort stenskvätteparet som normalt huserar där på insektsjakt. 

En bevarad, idag normalt men sorgligt överstånden och nästan bortglömd tidsepok lever runt omkring oss och vi får närkänning med svunnen barndom.

Svingelgräsfjäril finns inte hemma hos mig i Ombergsbygd. 

På stenmuren vid tomten har en svingelgräsfjäril sitt revir. Varje dag när solen lyser varmt flyger den runt där bakom muren, i lä för den bitande nordosten.

Då jag närmar mig viker den ihop vingarna och fäller ner framvingen bakom bakvingens kamouflerade undersida och blir nästan osynlig.

Under de fyra dagarna gör vi  resor både norrut och söderut över i stort sett hela ön.

På vägen ner mot Ottenby stannar vi till vid Naturbokhandeln vid Stenåsa och jag köper mig en ordentlig lupp och ett nytt tubkikarstativ. Vi hade tänkt ta en fika men restaurangen är stängd och vi rekommenderas att köra tillbaka till lantfiket vid Gårdby lite norröver istället. 
Det är tur det, inte bara för att miljön är underbar, kaffet är superbt och brödet nybakat, men mest för att över vägen dit hänger två rovfåglar under himlen.

Glada till vänster och obestämd skrikörn till höger. 

Den ena är en glada, så typisk med sina hängande breda vingar och kluvna stjärt. Den känner alla fyra i bilen igen. 
Men den andra undrar även jag över en stund, innan jag bestämmer mig för någon av skrikörnarna. De bägge rovfåglarna som först seglar tillsammans högt där uppe i himlen särar på sig alltmer och försvinner norrut som två små prickar i skyn.

Senare på dagen får jag reda på att arten större skrikörn är sedd fem gånger i området tidigare under veckan. Då får det bli den! Detta blir min andra egenupptäckta Större skrikörn i livet, ett s k ädelkryss kunde jag utbrista om jag nu vore lagd åt det hållet.

Vi far till mitt favoritställe, kör försiktigt och sakta längs den gömda och flacka kalkstensvägen mellan murarna, ner till området runt Sandby borg, platsen som ölandsskådaren Staffan R tipsade mig om för ganska länge sedan. Här vandrar vi runt i snålblåsten, som ändå är ganska mild, och njuter en god stund av orkidéer och strandfåglar.

Johannesnycklarna blommor rikligt inte bara vid Sandby borg utan på hela Öland.

Den lilla vackra Krutbrännaren är en favoritorkidé och vi finner många exemplar på de friskare partierna runt Sandby borg.

Vid Ottenby vandrar vi senare runt under dagen, skådar fågel, studerar fågelskådare och äter lufsa på Fågel blå, men inget särskilt mera finns att se så vi tar en rejäl promenad i Södra Lunden istället.

Betande dovhjortar.

Vi struntar i kryssarna som jagar sydnäktergal bland hagtornsbuskagen och njuter av halsbandsflugsnappare, dovhjortar och jättestarr istället. 
Tyvärr får dock Ulla inte höra sin efterlängtade och min något utlovade sommargylling.

Vägen hem går över Stora Alvaret och Möckelmossen. Vinden är frisk men ändå med viss mildhet och vi njuter trots blåsten.

Bergskrabban färgar vissa partier av Alvaret i himmelsblått.

Ölandssolvändan färgar andra partier i solgult.

Mest gläds jag ändå åt växten Ullranunkel som jag ser för första gången i livet. Sidenmjukt pampig och fylligt gulfärgad växer några exemplar på den allra torraste platsen vid en låg sten.

En av dagarna är tänkt att vikas mera mot turism och shopping, Borgholm och Solliden lockar nämligen vissa av deltagarna i sällskapet. 
Men vår "lilla" vandring genom Halltorps hage vid Ekerum sätter käppar i hjulet för planerna och blir till en mycket längre och tröttande vandring än någon av oss avsett.

Ekbockar, ekoxar och guckusko är framför allt det som dragit oss till platsen men vi kommer att leta förgäves efter allt detta under vår promenad. 
Vi ser förstås de största och tyvärr numera helt döda skeletten av jätteekar, perforerade av ekbockarnas larver, men inga vuxna skalbaggar. Det är nog lite tidigt på säsongen, anför jag till försvar.

Inte heller ser vi något exemplar av den betydligt mera allmänna skalbaggen ekoxe, förutom den trasiga som vi finner trafikdödad på nedfartsvägen till badet.

Avenbokskog.

Vi vandrar runt i timtal längs stigar i den nästan torrlagda och därmed i stort sett myggbefriade hagen, genom avenboksskogar och buskkratt, längs spänger och dyiga träsk utan att se en enda långbensgroda, guckusko, röd skogssnigel eller  sommargylling och kommer slutligen fram vid Halltorps gästgiveri, där vi har tre kilometer längs asfalt tillbaka till utgångspunkten. Suck och stön men även ett lyckligt badrop från Astrid när vi är tillbaka vid havet igen och viss tröst tillika för att hennes stegräknare äntligen slagit i taket.

Jo men visst, en vackert trasig kvickgräsfjäril fick vi ändå uppleva där skuggan från vingen föll så fint. Alltid något.

Näst sista dagen gick resan norröver via Djupvik upp till Sandvik på västra sidan och sen tillbaka längs östra kanten över Södvik. Vinden var kylig men i lä var solen varm och då kunde vi njuta fullt ut av smörstekt nyfångad abborre vid fiskekorgen i hamnen i Sandvik. Lite konst och sådant blev det också lite tid för.

Klipplin färgar kalkstenssvallningarna mellan Djupvik och Sandvik på västra Öland.

Jo just. det får jag inte glömma.
En kväll frågade nämligen Bertil mig om hägrar kunde vara vita. Han satt och spanade in mot hägerkolonien i talldungen vid havet bortom stugan genom sin kikare. Utan att se upp svarade jag lite halvslappt att ungarna säkert kunde upplevas ganska ljusa, ja till och med vita.
Jo men, fortsatte han, de här tre kom just inflygande.

Jag vänder tuben mot dungen och kollar. 

Tre ägretthägrar sitter där bland alla hägerbon; tre udda, kritvita främlingar som verkar vilja söka nattkvist bland släktingar. Allting kan tydligen hända på Öland.

Tre ägretthägrar sträcker vidare över Öland.

Nu blir det emellertid ingen plats för natthärbärge för besökarna.
När Ulla och jag senare på dagen tar en liten kvällspromenad, lyfter nämligen de tre ägretthägrarna från dungen och flyger på rad högt över himlen vidare mot sydväst och försvinner rakt in i den nedgående solens sista strålar.
Vår Ölandsresa får därmed sin perfekta avrundning.