4 juni - Öländsk rapsodi

Jag är tillbaka vid min blogg i ateljén efter fyra härliga dagar på östra Öland. Tillsammans med goda vännerna Astrid och Bertil tillbringade Ulla och jag några upplevelserika, mestadels soliga men typiskt öländskt vårkalla försommardagar på ett bjudande Öland.

Min gode vän Frank som så gendobelt har ordnat vår sköna resa och hans vän Pelle möter jag plötsligt på Borgholms torg där det ännu är förvånansvärt tomt på turister.

"Men snart börjar sju intensiva veckor, svarar Pelle" och ordnar med två fina knippen öländsk grön sparris för kvällsvarden. "Du får dem för fyrti kroner knippan i ställer för femti", ler han.

Jo så blev det. Vi kunde till slut träffa Frank som ordnat det så fint för oss, först vid Kaffetorpet på Solliden och senare på torget i Borgholm.

Ulla och jag är på promenad i landskapet om kvällen. Fågellivet är fantastiskt, orkidéerna står i blom överallt och kvällsljuset är mjukt.

Vi bodde i den ombyggda ladugården på gården Harkullen vid Långör norr om Bredsättra med hela det gammeldags bevarade beteslandskapet utanför fönstret. Underbara blomsterängar med vita kalkstensmurar, små vindlande grusvägar mellan hagtorn, slån och syrén, betande hästar och får bjuder oss välkomna.

"Det är som när jag var ung hemma i Småland!, säger Bertil och lyssnar till storspovarnas drillar strax intill. Flera par häckar därute i inägorna mellan murarna, bland smörblommor och hörskallror. Näktergalar sjunger mest hela tiden och göken ropar i alla riktningar, svalorna far ut och in under taken medan fältharen som lugnt kommer skuttande över gårdsplanen för en kort stund skrämmer bort stenskvätteparet som normalt huserar där på insektsjakt. 

En bevarad, idag normalt men sorgligt överstånden och nästan bortglömd tidsepok lever runt omkring oss och vi får närkänning med svunnen barndom.

Svingelgräsfjäril finns inte hemma hos mig i Ombergsbygd. 

På stenmuren vid tomten har en svingelgräsfjäril sitt revir. Varje dag när solen lyser varmt flyger den runt där bakom muren, i lä för den bitande nordosten.

Då jag närmar mig viker den ihop vingarna och fäller ner framvingen bakom bakvingens kamouflerade undersida och blir nästan osynlig.

Under de fyra dagarna gör vi  resor både norrut och söderut över i stort sett hela ön.

På vägen ner mot Ottenby stannar vi till vid Naturbokhandeln vid Stenåsa och jag köper mig en ordentlig lupp och ett nytt tubkikarstativ. Vi hade tänkt ta en fika men restaurangen är stängd och vi rekommenderas att köra tillbaka till lantfiket vid Gårdby lite norröver istället. 
Det är tur det, inte bara för att miljön är underbar, kaffet är superbt och brödet nybakat, men mest för att över vägen dit hänger två rovfåglar under himlen.

Glada till vänster och obestämd skrikörn till höger. 

Den ena är en glada, så typisk med sina hängande breda vingar och kluvna stjärt. Den känner alla fyra i bilen igen. 
Men den andra undrar även jag över en stund, innan jag bestämmer mig för någon av skrikörnarna. De bägge rovfåglarna som först seglar tillsammans högt där uppe i himlen särar på sig alltmer och försvinner norrut som två små prickar i skyn.

Senare på dagen får jag reda på att arten större skrikörn är sedd fem gånger i området tidigare under veckan. Då får det bli den! Detta blir min andra egenupptäckta Större skrikörn i livet, ett s k ädelkryss kunde jag utbrista om jag nu vore lagd åt det hållet.

Vi far till mitt favoritställe, kör försiktigt och sakta längs den gömda och flacka kalkstensvägen mellan murarna, ner till området runt Sandby borg, platsen som ölandsskådaren Staffan R tipsade mig om för ganska länge sedan. Här vandrar vi runt i snålblåsten, som ändå är ganska mild, och njuter en god stund av orkidéer och strandfåglar.

Johannesnycklarna blommor rikligt inte bara vid Sandby borg utan på hela Öland.

Den lilla vackra Krutbrännaren är en favoritorkidé och vi finner många exemplar på de friskare partierna runt Sandby borg.

Vid Ottenby vandrar vi senare runt under dagen, skådar fågel, studerar fågelskådare och äter lufsa på Fågel blå, men inget särskilt mera finns att se så vi tar en rejäl promenad i Södra Lunden istället.

Betande dovhjortar.

Vi struntar i kryssarna som jagar sydnäktergal bland hagtornsbuskagen och njuter av halsbandsflugsnappare, dovhjortar och jättestarr istället. 
Tyvärr får dock Ulla inte höra sin efterlängtade och min något utlovade sommargylling.

Vägen hem går över Stora Alvaret och Möckelmossen. Vinden är frisk men ändå med viss mildhet och vi njuter trots blåsten.

Bergskrabban färgar vissa partier av Alvaret i himmelsblått.

Ölandssolvändan färgar andra partier i solgult.

Mest gläds jag ändå åt växten Ullranunkel som jag ser för första gången i livet. Sidenmjukt pampig och fylligt gulfärgad växer några exemplar på den allra torraste platsen vid en låg sten.

En av dagarna är tänkt att vikas mera mot turism och shopping, Borgholm och Solliden lockar nämligen vissa av deltagarna i sällskapet. 
Men vår "lilla" vandring genom Halltorps hage vid Ekerum sätter käppar i hjulet för planerna och blir till en mycket längre och tröttande vandring än någon av oss avsett.

Ekbockar, ekoxar och guckusko är framför allt det som dragit oss till platsen men vi kommer att leta förgäves efter allt detta under vår promenad. 
Vi ser förstås de största och tyvärr numera helt döda skeletten av jätteekar, perforerade av ekbockarnas larver, men inga vuxna skalbaggar. Det är nog lite tidigt på säsongen, anför jag till försvar.

Inte heller ser vi något exemplar av den betydligt mera allmänna skalbaggen ekoxe, förutom den trasiga som vi finner trafikdödad på nedfartsvägen till badet.

Avenbokskog.

Vi vandrar runt i timtal längs stigar i den nästan torrlagda och därmed i stort sett myggbefriade hagen, genom avenboksskogar och buskkratt, längs spänger och dyiga träsk utan att se en enda långbensgroda, guckusko, röd skogssnigel eller  sommargylling och kommer slutligen fram vid Halltorps gästgiveri, där vi har tre kilometer längs asfalt tillbaka till utgångspunkten. Suck och stön men även ett lyckligt badrop från Astrid när vi är tillbaka vid havet igen och viss tröst tillika för att hennes stegräknare äntligen slagit i taket.

Jo men visst, en vackert trasig kvickgräsfjäril fick vi ändå uppleva där skuggan från vingen föll så fint. Alltid något.

Näst sista dagen gick resan norröver via Djupvik upp till Sandvik på västra sidan och sen tillbaka längs östra kanten över Södvik. Vinden var kylig men i lä var solen varm och då kunde vi njuta fullt ut av smörstekt nyfångad abborre vid fiskekorgen i hamnen i Sandvik. Lite konst och sådant blev det också lite tid för.

Klipplin färgar kalkstenssvallningarna mellan Djupvik och Sandvik på västra Öland.

Jo just. det får jag inte glömma.
En kväll frågade nämligen Bertil mig om hägrar kunde vara vita. Han satt och spanade in mot hägerkolonien i talldungen vid havet bortom stugan genom sin kikare. Utan att se upp svarade jag lite halvslappt att ungarna säkert kunde upplevas ganska ljusa, ja till och med vita.
Jo men, fortsatte han, de här tre kom just inflygande.

Jag vänder tuben mot dungen och kollar. 

Tre ägretthägrar sitter där bland alla hägerbon; tre udda, kritvita främlingar som verkar vilja söka nattkvist bland släktingar. Allting kan tydligen hända på Öland.

Tre ägretthägrar sträcker vidare över Öland.

Nu blir det emellertid ingen plats för natthärbärge för besökarna.
När Ulla och jag senare på dagen tar en liten kvällspromenad, lyfter nämligen de tre ägretthägrarna från dungen och flyger på rad högt över himlen vidare mot sydväst och försvinner rakt in i den nedgående solens sista strålar.
Vår Ölandsresa får därmed sin perfekta avrundning.