31 mars - Inget aprilskämt

.

Men så är det ju också bara sista mars. Ändå skulle man kunna tro att det inte är sant, det som Britt Agnrud från Mjölby ringer och berättar för mig.

.

Förrymd nymfparakit i Mjölby.

foto - Britt Agnrud

.

- Det är en konstig fågel som jag har i trädgården, säger hon. Den är stor som en tofsvipa och har också tofs, men nån sån är det förstås inte. Den är grå och sen vit på huvudet. Den är ganska avlång och har lite lång stjärt. Nu kommer det en skata också, fortsätter hon, och den här fågeln är mindre. Den sitter just nu i snön och äter frö där jag brukar matar vinterfåglarna.

Vi har ännu kvar snön här nere, förstår du.

.

- Som du beskriver den låter det inte som en inhemsk fågel, svarar jag. Det känns som att du har en förrymd burfågel på besök och jag tycker det låter som en nymfparakit, en australisk gäst och vanlig som tamfågel.

.

- Jag kan skicka dig ett fotografi, säger hon.

.

- Bra, säger jag, och då kan jag återkomma senare när jag när jag sett bilden.

.

Nu är det kväll. Sagt och gjort. En nymfparakit var det och jag har nyss talat i telefon med Britt och fått hennes löfte att publicera detta i min blogg. Hon har försökt fånga in fågeln i en bur men misslyckats.

Nu ska det bli regn inatt men våren är ju på gång. Kanske kan den klara sig över sommaren. Britt har lovat att återkomma med rapporter om vad som händer - om det händer.

.

- Vilken tur att detta inte hände imorgon, avslutar jag.

.

- Hur då menar du? frågar Britt.

.

- Jo i morgon är det första april, säger jag, och då hade jag säkerligen trott att du bara försökte narra mig april.

.

.

31 mars - Sångsvan och lodjur

.

Igår en solig dag om än kall har nu blivit mulen och grå. Jag är på väg upp till Naturum på Omberg för att lämna lite kommissionsmaterial inför turistsäsongen som börjar till påsken.

Över bergets hjässa smyger molnen in. Omberg "ommar" (dimma=omma). Sörens ateljé ligger som en röd dvärgstuga under den mörka skråkanten. Det är John Bauersk stämning i det hela.

.

Under Stora Klints kant på Omberg ter sig husen som lekstugor.

.

Efter hand kryper dimman ner över hela landskapet och kylslagenheten tar vägen in under skjortan.

Efter förrättat värv och en kopp kaffe med Ellen på Omberg, svänger jag ner till Stugan där jag har bestämt träff med Måns för översyn av vattnet inför vårens omstart.

.

Mängder av sångsvanar rastar på de översvämmade åkrarna vid Tåkerns södra strand. Hela bygden sjunger vildmark.

.

Vid Ramstads åkrar klingar det ur dimman. Hundratals sångsvanar rastar på översvämmade potatisåkrar. Tofsvipor flyger i täta flockar, lärkorna sjunger och kniporna spelar. Jag ser årets första krickor och sädesärlor noterar jag flera stycken, och också en ensam enkelbeckasin.

.

Hemma i ateljén igen målar jag på mina stora akvareller. Jag har ambitioner om "storverk" till Konstrundan. Det är bara en dryg månad kvar.

Jag vattnar mina blommor och byter hos brandmössen, lämnar ateljén för en tallrik musselsoppa, fiskbilen var här igår med färska varor. Sen tillbaka till ytterligare något arbete innan det blir påskhandel i affären vid torget. Jag har bestämt träff med Ulla där.

.

En bukett pärlhyacinter sätter en personlig doft i min ateljé just nu.

.

Ateljén doftar av pärlhyacinter. De som jag fick häromdagen då jag berättade för ett knappt fyrtiotal, äldre damer mest, om mitt/vårt landskaps skönhet och rikedom.

..

Just då ringer Hans-Åke från Fretsabola och berättar att han såg ett lodjur igår.

- Jag såg´et från fönstret i verksta´n. Först trodde jag de va ett rådjur men så gick de rakt över gårdsplan. Mitt på förmiddan! De va ett lodjur, utan någon som helst tvekan.

.

Ett härlig vittnesmål, om ovan sagda, så gott som på beställning.

29 mars - Variation

.

Jag borde ju egentligen måla mera.

Det regnar - ganska skapligt.

Jag vet att de första sädesärlorna har anlänt men inte till mig ännu och som det ser ut får jag nog vänta ytterligare någon dag.

.

Jag tror jag tar en sväng till det sociala fikat på kondis snart. Det är lite segt att börja annars. Men sen är det dags att strukturera upp denna måndag som kommer att bli varierad.

.

Dags att betala räkningar ( nytt rekord tyvärr) - ringa till Catharina, juristen i Skåne som vurmar för råkor, hon har lovat att vara mig behjälplig i kampen om fortsatt överlevnad i vårt län för dessa vackra fåglar - förbereda ett litet framträdande, kl 14 - 15.30 ska jag medverka i Ödeshögs församlings gemenskapshetsträff och berätta om något, jag måste bestämma mig för vad - läsa igenom handlingarna ännu en gång inför Ödeshögs kommunfullmäktige ikväll, jag är ju MP-representant där om det nu var så att du inte kände till detta - däremellan borde jag försöka måla något också, konstrundan närmar sig med stormsteg.

.

28 mars - En dag fylld av hemmajobb.

Ulla städar inne och själv tar jag kommandot över trädgårdsarbetet. Den sista snön sveper jag ut över gräsmattan och hänger sen en stund på skaftet för att se hur den sjunker undan, försvinner ner i mossan.

Jag krattar undan platta höstlövsmackor och ser att krokus och blåsippor står helt färdiga, klipper tre äppleträd och sen sopar jag undan grus och boss vid trädgårdsmuren, lastar detta på skottkärran och dumpar allt på komposten.

.

Rödhaken hoppar framför mig, möter en järnsparv, men de är inte samma sort och bryr sig inte något. Annat blir det när en ny rödhake visar sig. Då far de med fart in i häcken. Tänk vad lite rödorange färg kan göra, tänker jag och undrar vad som skulle hända om jag målade lite rött även på järnsparvens bröst..

SkaSkatorna bygger utan fruktan en ny våning över fjolårets i grannens tall. De smyger inte längre för mig fast jag arbetar nära. Nu är kvistarna mindre. Det är inredning som gäller.

Jag bär in fågelbordet i garaget. Alla skalrester och solrosfrön hamnar också på komposten och dit hittar gråsparvarna innan jag vänt ryggen till.

.

.Grannens katter har fått vårfnatt. Den röda - "Findus" - klättrar högt upp i flädern, smyger på varje rörelse, skakar delikat på hela kroppen då han trampar in i blötsnön och lägger sen huvud på sned och stryker sig mot mitt ben - men bara på sina villkor. Den andra katten -"Påsen" - är lojare. Han nickar alltid med huvudet upp och ned när han hälsar. Nu är vi så bekanta att han morsar direkt även när han ser mig komma i bilen.

.

Backarna vid Holkabergs naturreservat.

.

Kvällen blir sen, sommartiden gör skillnanden och Ulla längtar bort från dammsugaren

.

Vi tar den lata varianten, sätter oss i bilen och kör ner längs turistvägen Riksettan till Stava, svänger in på den gamla Eriksgatan mot Holkaberg, en väg med betydande historia. Här har kungar och ädlingar färdats först på den hålväg som var föregångare och därefter på den grusade vagnsväg som ännu består. Rantzau med sitt brännarband vandrade upp här som befriare för några, mördare för andra. Han lämnade brända kyrkor och plundrat bygd efter sig. Linné for förresten också den här vägen på väg till Öland bland annat - Eriksgatan - Hålavägen genom rövarskogen.

Vi smyger tomgångssakta ända ner till Porsarp på andra sidan gränsen till Småland, svänger tillbaka mot Lakarp och Gyllinge och vänder där norrut mot Munkeryd vidare den underbara vägen över Stavreberg för att slutligen göra Siggeryd, Gumby och Åryd innan vi är hemma igen en dryg timma senare.

.

Några råddjur förstås är nästan allt vi ser. Taltrastarna som lättar från betena försvinner till sist i dunklet. Skogen i skuggläge är ännu full av snö. Däremellan brusar det av nya vattendrag.

26 mars - Fredlös som en råka

.

Jag vaknar till en morgon med trädgården full av rödhakar. De hoppar på gräsmattan och sitter småsjungande i buskar och häckar. Vilken vacker vårmorgon tänker jag först men så minns jag gårdagen ...

..

... då jag ringde till handläggaren för jaktfrågor, Thomas Modin på länsstyrelsen, för att diskutera vad som händer med råkorna i Vadstena.

Han gick i omedelbar psykologisk försvarsställning. Jag hann egentligen bara presentera mig, så var han igång med en redogörelse över vad som står i jaktförordningen och om hur små eller egentligen inga alls, möjligheter som länsstyrelsen har att agera i detta fall.

.

Nedan är två utdrag ur denna jaktförordning.

Jag har ringat in adekvat punkt 3 i bilaga 4 som Thomas läste upp högt för mig - markerad som 2.

.

- Ska man tolka detta som att råkan egentligen är helt fredlös i Sverige då? frågar jag.

.

- Ja, det verkar ju tyvärr vara så, svarar Thomas. Jag tolkar det som en miss i skrivningen och jag tycker att man borde åtgärda detta. Jag är ju själv fågelskådare, fortsätter Thomas.

.

Men då jag letar vidare i paragraferna finner jag under "Allmänna förutsättningar för skyddsjakt" texten 1.

.

Nu är det ju så, att råkans numerär i Östergötland inte uppgår till mer än högst 300 häckande par (Tommy Tyrberg muntl.), och vid den ockulära besikning som jag har gjort i år vid Skänninge och Vadstena har jag funnit att det troligen är färre råkor än så som häckar totalt i länet. Det verkar tyvärr vara så att antalet har minskat markant de senaste åren.

Jag vill med bestämdhet uttrycka det som att råkans numerär är hotad i Östergötland och därvid borde texten under 1. vara övergripande.

.

Jag har fått många påringningar och epostmeddelanden som uttrycker samma oro över råkornas situation i Vadstena och ilska över kommunens oetiska handling.

Jag känner kraft och ansvar för att föra kampen vidare!

.

Utdrag ur Jaktförordningen (klicka på bilden för att se den i större format).

1. Allmäna förutsättningar för skyddsjakt

2. Bilaga 4 - Jakt för att förebygga skador av vilt

.

25 mars - Kondenserad vår

.

En nyanländ genomflyttare. En stenfalk på väg till Norrlands myrar stannar till vid Tåkern för att jaga småfågel.

.

Kraften och koncentrationen i denna vår är mer än man hinner ta in. Det blev som en explosion förra veckan. Allt på en gång: "ketchup-effekt & condensed milk". Och så fortsätter det!

.

Igår den första bruna kärrhöken över Tåkerns vass, idag taltrastar i skogen. Varje dag tar nya steg. Bråttom, bråttom!

.

Gråsparvhanens enkla sång frambär ett viktig meddelande om vår.

.

Hemma sitter gråsparvarna och sjunger på takrännan och i buskarna. De är lika begeistrade och hormonstinna av våren de också. Men det märks kanske inte på samma sätt. Det kräver sina ögon och öron.

Brämfällningen har emellertid påbörjats; den svarta haklappen blir större för varje dag och näbben blir blanksvart och nyputsad som en lacksko. Rösten är energisk och genomträngande. Kampen om plats och partner har påbörjats och självklart ger mig även gråsparven härliga vårkickar.

.

24 mars - Aperier

.

Jag har varit på det förut, har försökt att måla apor, några av de olika arter som jag har mött under mina resor. Jag är nämligen facinerad av apor - det också. Jag tycker att det finns något verkligt mänskligt hos dem, i sin bästa mening, menar jag. Ett släktskap som känns.

Klicka på bilderna för att närma dig kusinerna!

Indisk langur

.

.

.

.

,Långsvansad makak - Java

.

..

.

.

.

.

.

..

.

Berbermakak - Marocko & Gibraltar

.

.

24 mars - Ett år med bloggen Naturlig dagbok

.. Nu har ett år passerat med bloggversionen av Naturlig dagbok. Det var alltså den 23 mars 2009 som jag började skriva den på detta sätt.

Den har blivit alltmera besökt och jag vet från gensvar jag får att många tittar in med regelbundenhet för att hålla sig à jour med vad som händer i bygden naturellt och kulturellt.

.

Det gläder mig mycket att skriva denna Naturliga dagbok. Och själv har jag nytta av den också genom att jag kan gå tillbaka och se hur saker och ting hängde ihop egentligen. Det gläder mig också mycket att kunna konstatera att 14 288 personer var inne och hälsade på under detta första år.

.

Många av er har lämnat kommentarer på bloggen eller i mejl till mig. Men jag skulle gärna önska att jag fick ännu flera direkta reaktioner från alla er läsare. Var inte blyga! Det är ju inte jag!

.

Jag önskar er alla ett Nytt Gott År med Naturlig dagbok!

.

23 mars - Uppföljning av råkorna i Vadstena

.
Här är artikeln om råkorna i Vadstena. Faksimil ur Corren den 23 april 2010.
Det är reportern Gerd Mellberg och fotografen Åke Karlsson som svarar för den.
Klicka på bilden för att läsa.

.

22 mars - Med tidningen Corren hos Vadstenas råkor

.

Jag är på väg till Vadstena för en uppföljning av den trädfällning och jakt på ortens råkor som jag skrev om i min blogg den 17 mars.

Jag och Janne har stämt möte med reportern Gerd och fotografen Åke, från tidningen Corren vid Skinnarängens lövdunge där motstående intressen har hamnat i akut konflikt.

På vägen dit, förbi Hästholmens samhälle, får jag sällskap med en omrvråk som i god medvind flyger norrut över slätten. Den har bråttom och ger sig inte tid med vråksvängar, termiksegling och sånt. Det är fullt ös med aktiv flygning, så olikt höstens tempo.

.

Motorsågen knattrar och ett tiotal björkar är redan fällda och med dem ungefär tio råkbon. Då vi närmar oss försvinner skogshuggaren - möjligen till lämplig kaffepaus - vilket vi uppfattar som att tidningens närvaro tydligt stör arbetet.

Råkorna är borta förstås. Men efter en kvart kommer hela skaran oroligt skränande i tät flock på hög höjd över dungen för att rekognonsera men de försvinner snart igen.

.

En knapp timma samtalar vi om råkor och människor. Min ambition är att få åtminstone några fler av oss att inse att råkan är en sällsynt fågel i Östergötland, en fågel att både vara stolt över och att värna om. Kort sagt vill jag medverka till att öka kunskapen om arten och därmed acceptansen. Jag hoppas på en bra och balanserad tidningsartikel som kan bygga en ny grund att stå på för innevånare och beslutsfattare i vårt län fortsättningsvis och det ska bli spännande att se hur detta kommer att lyckas.

Jag kommer förstås att fortsätta redovisningen här i min blogg efterhand något nytt händer.

..

22 mars - Vårdagjämning

. Förvånansvärt snabbt har det bastanta snötäcket reducerats till smältvatten.

.

Så är vi förbi det dygn där natten ännu är längre än dagen. Våren är på plats och äntligen även meteorolgiskt. Några härliga regnväder har passerat de senaste dagarna. Det bastanta snötäcket som jag befarade skulle ligga obrutet länge har förvånansvärt snabbt reducerats. Även vinden från sydväst har hjälpt till att ordna allt till det bästa.

.

Vattnet brusar i de små åarna ner mot Vättern. Kaveldunet släpper miljoner små frön som färgar snötäcket gult.

.

Visst är åar och svackor vattenfyllda men tack vare den minimala tjälen så rinner det mesta av smältan rakt ner i jorden. Det kunde ha blivit värre, menar jag.

Vårfåglarna som borde vara här, är också här, inkluderat de första tranorna.

.

Mönjelilja.

.

Och inne i min ateljé är också ljuset noterat. Det börjar sjuda av liv i mina blomkupor. Först på plats är min härliga mönjelilja som har fyra stora blomklasar på gång.

.

20 mars - Naturfilmaren Johan Karlsson och lite om nötskrikans sång

.

Det är fuktigt dis i skogen längs åsträckningens strömmande vatten. Vi står i skydd under granar vid Disevidsån en bit upp mot skogen, nära gården Krokseryd i Holaveden. Snön är blöt, tung och djup. Varje steg är ett litet projekt. Vi rör oss försiktigt och tyst. Isen börjar släppa sitt grepp om vattnet, snön är full av barr och sönderblåst lav. Grangrenarna vispar våra ansikten då vi smyger vidare.

.

Johan spanar ut över öppningen, och säger:
.

"Där borta vid iskanten kom den upp, uttern. Jag fick bara tre sekunders spelfilm, sen försvann den igen under isen och simmade iväg nedströms."

.
En västlig lätt vårbris drar genom skogen som susar till svar, vattnet porlar och kluckar och ån har breddat sig de senaste dagarna. En isbrygga över vattnet, använd av råddjur och räv, bär inte längre. Och vi bestämmer oss för att stanna på den här sidan det svarta vattnet.

.

Att vi skulle ha tur, bara så här vid ett kort besök, att åter få se uttern, är ju förstås nästan uteslutet. Men bara närheten till djuret, ån och vildmarken ger mig vällustkänslor.
.

Med mjuk röst berättar Johan Karlsson om sitt arbete; om filmen han gör om Disevidsåns lopp från källorna där uppe i skogen bortom Bonderyd och ända ner till utloppet i Tåkern. Det ska bli en SVT-film och han har fått stipendier och projektpengar för färdigställande till år 2011.

.

"Det ska bli en film om djur och natur", säger Johan, "jag gör den i HD-format" och sen visar han mig några filmklipp på sin I-pod: de vackra kronhjortarna, uttern, bävrarna och strömstaren.

"Ännu har jag knappt lämnat skogens å, men jag har ju mer än ett år kvar att jobba på. Och efter hand ska jag dra mig neråt slätten och Tåkern. Det finns massor kvar att göra. Det känns nästan som för mycket just nu. Jag vill ha med det mesta och gärna också ett tjäderspel. Känner du till någon plats i närheten?"

.

"Nej tyvärr", svarar jag. "Det var länge sedan jag besökte ett sånt i bygden, men har du tänkt på forsärlorna vid ån ", frågar jag,"dom är ju ganska nya i vårt landskap och verkligen filmiskt vackra och trevliga och dom kan jag hjälpa dig med i stället."

.

"Absolut", säger Johan,"dom vill jag ha med."

.

Johan är en av våra mest lovande nya, unga naturfilmsfotografer, dedikerad, tålmodig och ambitös med en bakgrund helt präglad av sitt stora naturintresse. Jag är glad att jag har lärt känna honom och nu har han ju också flyttat till Ödeshög. Vi kan komma att ha mycket gemensamt Johan och jag i framtiden, är vad jag hoppas på.

.

En nötskrika börjar sjunga. Nötskrikans sång är minst sagt annorlunda. Med kluck, visslingar, hackande stackatto, glidningar, joddlingar, skrik, skrän och jamanden blir det en varierad och pauserad anrättning som är annorlunda det mesta av fågelsång, dessutom sällan uppmärksammad, skulle jag tro, även av ornitologer.

"Det låter som om vi är i tropikerna", säger Johan.

19 mars - Forsärla

.

Min gode vän Olle ringer precis och meddelar att en forsärla trippar omkring på gårdsplanens plattor vid Visjö gård.

Den ser ut som en sädesärla men är alldeles gul på magen, säger han, och stjärten vippar omkring som på en sädesärla. Jag har aldrig sett den förut.

.

19 mars - Vårsprång

.

Grågäss

Skogsduvor

.

Tofsvipor och lärkor

.

Starar

Med regn, plusgrader och sydvästvindar kommer våren med sjumilakliv rakt in i landskapet.

Därvid finns det en fördel med den vindpinade slättbygden, snön ligger tunt på många ställen vid vägkanter och småsluttningar. Det är som om det vore uträknat och de tidigaste vårfåglarna vet om det och anländer med omedelbar verkan. Med ens är Vätterbygden mellan Ödeshög och Omberg alldeles full med vårfåglar. Förutom de ovan bilddokumenterade ser jag också flockar med sädgäss, kanadagäss och en dubbeltrast.

.

18 mars - Bluffen!

.
Klicka gärna på bilden för att studera bondfångeriet närmare.

Jag kände till att den var på väg. Fakturan om rengöringsmedel. Andra företagare har berättat för mig om den och om sin undran över vad det egentligen är för något som de har beställt. Så jag var beredd idag då jag öppnade posten.
Bluffen var väntad!

På baksidan av utskicket står det finstilt om "Ett vårerbjudande", det som berättar att det hela inte alls är någon faktura fast det ser så ut, vilket också troligen upphäver åtalsmöjligheten. Men, tänk att man alltid måste vara så vaksam mot somliga människors fräckhet och förslagenhet.
Jag har gått på en mina tidigare, för något år sedan om värdelösa kataloguppgifter, och jag lovade mig själv den gången, att det aldrig ska få hända igen. Men man vet aldrig. Vaksamheten kan ta en ledig dag och då är man fast igen - i ett gammalt "hederligt" bondfångeri av modern tappning.

.

17 mars - Tillrättaläggande om rådjursdöd

.

Ett utlagt trafikdödat rådjur

(foto från den 22 februari 2010)

.

Den 22 februari skrev jag i min blogg om och visade bilder på flera döda rådjur nere vid Tåkern. Jag förmodade då att dessa djur hade dött svältdöden.

.

Men alldeles nyss har Stefan, känd jägare i bygden, ringt till mig och berättat att de där rådjuren var utlagda av honom. De var funna trafikdödade och han tyckte att de gott kunde få hanteras av rävar och rovfåglar istället för att ligga vid vägkanten och ruttna till föga glädje för någon.

.

Stefan har arbetat hårt i Tåkernbygden denna kärva vinter med att stödutfordra rådjuren med potatis, sädeskross och morötter uppgående till ungefär femton ton och på det ensilage, berättar han för mig bland mycket annat.

Ett slitgöra värt en stor eloge!

.

.

17 mars - Vipor

.

Av med hatten!

Våren är här - jag har sett de första viporna!

.

De kunde visserligen inte landa någonstans. Men ändå!

.

Och samma dag vinterhämplingar. De första på åratal. Med snödoft i fjäderfällen.

.

Brytningstid råder.

.

17 mars - Svarta fåglar

.

Råkor

.

Det är något speciellt med svarta fåglar tydligen, eftersom vi verkar vilja tycka så illa om dem.

Kanske beror det på Hitchcock och hans bedrövliga skräckfilm "Fåglarna". Jag vet att den har satt fågelskräck i många människor från min generation.

Kajor, råkor, storskarvar och korpar, alla är de svarta och ofta misstyckta och jag tycker att jag har fog för påståendet att man faktiskt ser annorlunda på svarta fåglar generellt sett.

.

Låg mig då säga direkt, att jag personligen absolut inte har några sådana antipatier. Jag gillar även svarta fåglar; och alldeles speciellt kråkfåglarna för deras klipskhet och intelligens, som står vår egen nära.

.

- Titta! hur de svärmar i tusental de där eländiga kajorna, får jag ibland höra när jag står och tittar på skådespelet runt kyrkan i Ödeshög om kvällen, just utkommen från min ateljé som ligger rakt under övernattningsträden.

.

- Javisst är det tjusigt, svarar jag, och får en dödande blick i retur.

.

En nyskjuten råka vid Skinnarängen i Vadstena.

.

Janne från Vadstena ringer mig på morgonen. Han är förbaskad. Igår var nämligen en kommunanställd jägare ute vid Skinnarängen vid Tycklinge för att reducera råkstammen där. Det innebar således att han stod och sköt på råkor som höll på med bobygge. Ett oetiskt förfarande, menade Janne som var upprörd och ville agera och letade efter lämpliga kontaktpersoner för detta ändamål

.

- Jag kommer, säger jag, och åker dit.

.

Vi vandrar runt i området. Jag fotograferar och räknar och uppskattar att antalet är cirka 100 - 150 par. Kolonin ligger i en lövträdsdunge, som alltid legat en bit ifrån närhet till bebyggelse och bona ligger klumpvis utspridda i trädens toppar, björkar mest. Spelet är i full gång. Det är vackert skådespel att både se och höra. Som minnen från gårdagens "jakt" hänger några döda råkor kvar i träden.

.

Råkan är en av Sveriges mera ovanliga kråkfåglar åtminstone i vår del av landet. Förutom i de allra sydligaste landskapen och på Öland och Gotland, finns råkan endast som häckfågel i jordbruksbygderna på Västgötaslätten , Östgötaslätten och i Uppland. Det är således en gles utbredning. I Östergötland häckar råkan endast på tre platser, i städerna Linköping, Vadstena och Skänninge. Det är med andra ord en ganska sällsynt fågel att både vara stolt över och att värna om.

.

Jag önskar verkligen en förändrad syn på råkan som fågel och företeelse i vår bygd. Jag menar att en råkkoloni är något att vara väldigt glad över. Se den som ett naturligt inslag, en kuriositet och resurs. Man får helt enkelt lära om! Lära sig att uppskatta vild natur i allmänhet, råkläten och eventuella olägenheter i synnerhet.

Se på Danmark, där ligger råkkolonierna ofta tätt i landsbygdsstäderna eller i dungarna runt gårdar och byar. Där får de vara kvar. Man är van.

Vi måste acceptera att allt inte bara är till för oss människor.

.

I Vadstena har man nu stressat runt råkorna i åratal. Först låg kolonin utanför Vadstena vid Broby, Strå och Herrestad, det minns jag från mina tidiga tåkernår på 60-talet. Därifrån drevs fåglarna bort till Kungs Starby. Inte fick de någon ro där inte, utan fåglarna tvingades in mot innerstaden, till stadsparken och runt ålderdomshemmet. Efter beskärningsåtgärder, jakt och stress har de åter tvingats vidare och de senaste åren har råkorna äntligen hittat en "trygg" refug i Skinnarängens lövträdsdunge och där har de fått vara i fred ända tills nu!

.

Nu har man byggt nya exklusiva villor alldeles intill råkkolonin. Och jag vill bara påminna om vilka som var först på plats. Måste det alltid vara så att naturen ska maka på sig. Börjar man skjuta råkor även i detta område också, för att som man säger "decimera antalet", kommer man säkerligen endast att uppnå att man driver iväg fåglarna till ett annat ställe. Bättre? Och vart? Får de vara kvar någonstans?

.

Varför kan de inte få vara ifred vid Skinnarängens lövdunge. Jag menar att de människor som bosätter sig här i sina vackra villor faktiskt får acceptera närheten till den ståtliga råkkolonin fortsättningsvis.

Nu måste det bli ett definitivt och oåterkalleligt slut på stressandet. Fy för Vadstena kommuns beslutande organ om man är delaktig i den förnyade kampanj som pågår mot Vadstenas råkor.

. .

17 mars - Inställt

.

Jag hade kallt räknat med att försöka nå Ombergs grottor idag. Men så kom snön inatt, två cm täckande nysnö, så nu vågar jag mig inte ut på isen. Det börjar luta åt att det aldrig blir av i vinter.

Kanske imorgon då, om det smälter undan så att jag kan ha koll på mina mått och steg.

.

16 mars - Fladdermus

.

Jag finner en död fladdermus utanför ateljén. Den är något krossad av en bil. Hur den hamnat här mitt på gatan kan jag naturligtvis inte förklara. Arten är gråskimlig fladdermus, en av de mera allmänna som jag har funnit här flera gånger tidigare.

.

Den gråskimliga verkar vara härdigare än många av de andra fladdermössen. Den flyger sent på hösten, ända in i november månad, och fyndet idag talar ju om att den är tidigt ute efter sin vinterdvala också. Ännu är det ju ner mot nästan tio minusgrader på nätterna.

Men då kan det också gå på detta viset. (Sensmoral från en Besserwisser).

.

14 mars - På vårvinterbesök i Tåkerns vass

.
Jag reder mig ett bo i vassen.
.
Vid en läkant i söderläge viker jag till en bädd som skyddar mot snötäckets underkyla. Där lägger jag mig ner, tillbakalutat och ombonat och blundar och försvinner från världens bekymmer. Det är så oerhört tyst och fridfullt, inte ett mänskligt ljud över huvud taget, allt jag hör är vassrörens rassel i den mjuka nordvästvinden och små subtila pipanden som jag först undrar över innan jag inser att de kommer från min egen andning. .

Över himlen vandrar korparnas läten: skorr, klang och smack. Ständigt dessa korpar över vinterns slättsjö på nära eller milsvitt avstånd, genomträngande och ekande mot berget.

Jag tror jag somnar en stund i stillheten. Solen värmer slutligen mina ögonlock och färgar ljuset blodrött. I glipan lyser himlen bländande turkost. Just då jag tittar upp igen passerar fladdret av en lärka. Moltyst, sökande barmark som inte finns beskriver fågeln en båge bort mot det blå berget och suddas bort av avståndet igen.

Men nya lärkor anländer efterhand, de kommer en och en, penetrerande vinterlandskapet med spejande ögon och subtila läten, tonlöst rullande och skorrande, vilka kräver erfarenhet för att uppfattas och tolkas som vårtecken.
.
Jag har skidor på fötterna.
.
Det är smala längdåkningsskidor med orangesvarta spännskor. Jag köpte setet en vinter för femton år sedan och på ett rack i garagetaket har de legat sen dess. Skorna var tillplattade och dammiga. Jag hittade dem under bråten till slut. .

Nu stapplar jag fram i Renstads vasskanal rakt ut från Stugan, genom vassbältet på isigt nattfryst och glänsande snögolv där endast rävarna gått framför mig. Det var länge sedan och jag har svårt med balansen. Skidorna skär ner åt höger och vänster och flera gångar är det stålstavarna som räddar mig från fall. Jag känner mig som den snart pensionerade nybörjare jag faktiskt är. .

Mina axlar får bära mycket av ansvaret när benen sviktar och jag tänker på alla oerfarna som vågar Vasaloppet och sänder beundrande tankar till elitskidåkarnas framfart i det nyligen avslutade vinterOS. Hur kan de? .

Vassen mognar nu på vårvintern.
.
Vipporna försilvras av tusentals hårpenslar som ska bära iväg de små fröna i vinddraget. Aldrig ser vassen mjukare och skönare ut än så här.

Jag finner mycket överraskande och positivt flera flockar av skäggmes. Jag som trodde det var över. Fåglarna verkar vara i fin form och fröbordet är dukat.
Men av andra tättingar är det tomt och tyst. Inte en enda blåmes eller sävsparv noterar jag. Det har varit en svidande vinter för många arter men som sagt, känner jag enorm glädje över skäggmesarnas tålighet. Det bådar verkligen gott för framtiden. Ännu en nålsögevinter har snart passerats, anpassningen förstärks och genbasen härdas.

Jolsterns frukter är mjuka.
.
Tåkerns vassbälte är ett av de största i Europa, och bjuder som alltid på spännande upplevelser: vasspindlar som trevar sig fram över snötäcket, varfågelns skafferi med ett upphängt sorkskinn, en fjäderhög av skäggmes, där blåhöken - den som jag ser segla därborta i soldiset är orsaken.
Jag kittlas av de mjuka och hårade fröna från jolster, vass och smalkaveldun, tre skilda arter växter, som har den gemensamma fröspridningsstrategin, att under vintern hålla hårt i sin avkomma ända tills vårvindarna erbjuds möjligheten att stå för en avgörande insats.

Allt detta har jag nära. Alldeles runt hörnet. Med ständig variation är Tåkerns vass en rikedomskälla att ösa ur.

.

13 mars - Vattnets färg

.

Rent vatten har ingen färg. Och ändå!

Vårhimlen som speglar sig i Stångåns vatten lyser av en färg som jag knappast finner i min låda. Med akvarell kunde jag försöka måla den tunt på ett alldeles kritvitt papper och likväl svårligen lyckas fånga denna lysande genomskinlighetens blåa färg.

.

Och trots detta är vattnet i Stångån så brunt och möljigt.

Jag hänger över räcket och tittar ner på alla de tusentals små rännilar av smutsigt smältvatten som ständigt fyller på.

Vattnets egenfärg är förstås oväsentlig i sammanhanget. Det är speglingen, ytan mot himlen som gör alltihop.

Lånad fägring som så mycket annat här i livet.

.

12 mars - Inne ute

.

Det är detta som var anledningen, att kunna sitta ute fast inne, eller tvärtom; anledningen till att vi investerade rätt skapligt med pengar för att glasa in en altan vid vårt hus.

Belackarna och kanske avundsjukan kallar fenomenet "pensionärskuvös", men jag säger bestämt, att detta är den bästa investering vi har gjort.

.VVVVVi har förlängt vår sommar med många månader, idag 25 graders god värme och skarpt solljus direkt in på bara skinnet, och detta redan i början av mars månad, ännu med en dryg halvmeter djup snö alldeles utanför glaset. Varför skulle man förmena sig en sådan möjlighet. Det är helt enkelt underbart.

.

10 mars - Föredrag Indonesien

Naturskyddsföreningen i Mjölby inbjuder till ...

Välkommen du också!

.

Några av de ca 20 personer som var på plats.

..

10 mars - Svinn

Jag samlar in en bunt koltrastfjädrar från trädgården nu på morgonen.

.

Svinnet är stort. Förskingringen pågår och entropin är till slut total.

En koltrast mer eller mindre spelar väl ingen roll.

Inte mer än att den ett tag kändes som "min".

Men så tyckte även sparvhöken.

.

9 mars - Föredrag "Mitt liv"

.

Klockan är svart och tiden stickig.

.

Jag är just hemkommen från ett litet föredrag på Rotary i Mjölby. Jag har berättat om mitt liv; mitt liv runt temat natur&kultur, konsten, Tåkern, lärarutbildningen, livets sinuskurva, drömmarna, privilegium, väntande pension och ännu mycket mera.

Om ett liv helt enkelt. Ett vanligt liv - men mitt.

.

I morgon kväll bär det av till Mjölby återigen. Då ska jag hålla föredrag för Naturskyddsföreningen där, vid deras årsmöte. Men då bakar jag andra bullar och dukar upp med mitt bildspel om "Resan till Indonesien".

.

Det gäller att passa på medan man orkar och intresset finns.

.

8 mars - Vätteris

.

Stigen är hårdskarad och jag glider mer än går. Det är brant och av trätrapporna under den djupa snön finns inte ett spår. Några vintermyggor dansar i en solglimt, smältvatten börjar porla och en trädkrypare filar från bokskogsreservatet på andra sidan staketet. Jag är på väg nerför backen till den vilda vätterkusten vid Ellen Keys vackra italieninspirerade villa Strand på Ombergs södra sluttning. Har du inte varit här förut ber jag att få rekommendera ett besök å det varmaste. Nej förresten. Det går bra så här också; en härlig vinterdag.

Solen värmer i backen och längst ner mot sjökanten finns barmark under snöhäng bland rotbrötar av bok och lind. Snart syns här de första blåsipporna. Alltid först på plats.

.

Jag har tänkt känna lite på isen. Det verkar ju nu som att hela Vättern faktiskt ligger; men ändå. Andra har tänkt samma sak. Jag följer spåren som går ut längs stranden längs den vackra iskanten. Det glittrar och droppar. Solen kastar reflexer mot mina ögon från iskanter och vattenpussar. Färgen går från grått till turkos. Det är vackert och ljust så mina ögon tåras.

Jag har som mål att försöka komma ut till grottorna: Rödgavel och Fläskahålet. Jag vet att andra har varit där alldeles nyss. Men de var bättre utrustade.

Jag vandrar visserligen med broddar på fötterna, isdubbar runt halsen och luftig ryggsäck på ryggen men saknar ispik och jag vågar mig aldrig längre fram än till udden där borta efter inte mer än knappt hundra meters långsam promenad. Där är isen blöt och något sänkt. Råkar och drag är svarta som vattnet. Nyis och omfryst is. Jag är försiktig och stannar. Jag tänker inte ens tanken att ta mig vidare; inte ensam och utan adekvat utrustning!

Här tar min vandring slut idag. Jag är inte tillräckligt bra utrustad för att treva mig vidare över svartnande, nylagda isråkar, för att våga ta steget ut till Ombergs grottor.

Jag vet att några redan har varit där, men då med bättre förberedelser.

Men snart hoppas jag det blir min tur igen. På allvar. Det var fjorton år sedan senast.

8 mars - Rådjur

.

Nu går rådjuren på skaren!

Åtminstone på slätten där solen kommer åt, läggs ett nattstarkt golv.

Om kvällen när temperaturen åter sjunker ner mot fem till tio minusgrader kommer de fram. Äntligen! hör jag dem viska. Skare!

Med sina spetsklövar, trippar de lätt ovanpå. Knoppar och kvistar är åter tillgängliga. Jag tror att det värsta är över nu.

.

8 mars - Rödhake bland annat

Övervintrande rödhake i Gränna

- Vad är det där för fågel, sa Rolf då vi stannade till i Gränna för att släppa av Bengt efter seriespelet i boule i Jönköping i söndags. Är det inte en rödhake?
.
- Jovisst, säger Bengt, den har vi haft här övervintrande hela vintern, i blomsterlådan och vid fågelbordet.
.
Så har också jag, denna vinter sett övervintrande rödhake, och just som jag skriver detta kommer jag ihåg att jag faktiskt såg en rödhake i december vid småbåtshamnens stugområde vid Stångån, Linköping.
Den här rödhaken i Gränna, ser ut att må gott. Den sitter högt uppe i grenverket mitt i solen och gonar sig, putsar sig på vingen och spanar runt, rund och vacker.
.
I Ödeshög har jag fått rappporter om ytterligare några rödhakar och också en svarthätta. Trots en hård vinter verkar det kunna gå bra ändå i enstaka fall för dessa nya övervintrare att klara loppet, men då är de förstås beroende av hjälpsamma människor.

6 mars - Liten konstrunda

.

Två konstinstitutioner lockar Ulla och mig idag

Efter dagar med visst missmod och likgiltig matthet blir vi sugna på något nytt och spännande, Ulla och jag, så vi bestämmer oss snabbt och enkelt för att åka till Norrköping en sväng; konstmuséet där lockar en smula och så får det bli.

Förutom att få en allmän överblick ger vi oss ordentligt med tid till att uppleva Erik Pausers videoinstallation "Fiendens ansikte". En resa till Vietnam med återblickar på det "Amerikanska kriget", som det kallas där, tolkade av medverkande människor från folket och dess kamp.

Som alltid i sådana här sammanhang blir min förundran minst lika stor och överraskande av att känna igen mig som människa i dessa olika ansikten, som över de minnen som berättas och öden som blev. Vad jag menar, men kanske har svårt att uttrycka, är att vi ju är så lika vi människor, varän vi bor och lever och nästan oavsett om vad vi har varit med om - fast där förstås måste jag visa stor ödmjukhet inför världens orättvisa, som således inte har drabbat mig jämförbart på något sätt.

Vid Konstmuseet i Norrköping får man parkera gratis som besökare om man säger till i kassan! Bra!

På hemvägen svänger vi in till Linköping för att vara med om vernissage på Passagen. En ung italienska,Chiara Albertoni, visar vackra oljemålningar med detaljer från det lilla ekologiska livet i extrem närbild. Ett fantastiskt pysselmåleri i storformat, så fotoralistiskt och "pedantiskt" att jag överraskas och kanske samtidigt undrar lite i det tysta om varför, vadan & varthän.

4 mars - Vanlig magsjuka

.

Omvärlden kommer rapsodiskt. En grävmaskin brummar eller snarare surrar från granngatan och skopan slamrar metalliskt. Snöröjning. Jag sjunker åter in iii mig själv någonstans till ett dunkelt virrvarr. Tankar nära sömnens land överrumplar och jag står bredvid och ser på; snett uppifrån; från ungefär där hörnet mellan vägg och tak är och dit är det jättelångt. Jag kan inte nå dit ens i tanken. Att sträcka ut handen och försöka känns alltför jobbigt även om jag vill.

.

Det lyser starkt och kallt från glasrutan rakt genom ögonlocken. Det är en fyrkant med liv. Jag hör inte maskinen längre. Har man slutat för kvällen? Jag ser toppen på två små lönnar, som svajar långsamt i vinden. Där sätter sig plötsligt tre skära fåglar. De är verkligen skära och jag har svårt att fatta. Rullgardinens snodd delar allt i två delar. Det känns väldigt märkligt att någonting inomhus kan påverka verkligheten där utanför.

Vad är klockan? Är det morgon eller kväll? Det måste vara endera, vilket förklarar att fåglarna är tre helt ordinära grönfinkar färgade av rosa himmelsljus.

.

Det är ett märkligt skuggspel runt taklampan. Jag ser en kallblå skugga från snöljuset, på den sida som vetter utåt mot fönstret, och en varmockra på andra sidan från rummets solbelysta väggar och där de båda möts, i mitten, blir det en nyans av grågrönt.

I fyrkanten av liv landar en skata. Hon sitter snett och stjärten flaggar. Så vänder hon huvudet uppåt och vi ser en skata till som flyger över himlen med en kvist i näbben. Vinden drar i grenen och hon sliter för att hålla balansen i luften. Detta ser jag som om tiden stannade en stund.

.

En sorgmygga oscillerar plötsligt framför mitt ansikte; i mickrocirklar, energiskt och vibrerande. Jag blir irriterad men ganska apatiskt. Hon dras mot min unkna andedräkt. Jag blåser lojt bort henne ur mungipan och blundar igen.

.

Min tidsuppfattning saknar förankring i verkligheten.

Ulla kommer och lägger sig. Är det redan kväll?

.

.