27 juni - Snigeljakt

I höstas tog jag livet av vår trädgårds absolut första mördarsnigel. Jag fann tre stycken stora och feta ena i närheten av våra trädgårdslådor. Det var nästan som en chock även om jag länge förstått att allt var blott en tidsfråga så spridda som de var runt omkring oss i samhället och bygden.

Den här målade jag av i höstas innan döden och sålde till högstbjudande direkt. Den blev billig!

Nu går jag en sväng genom trädgården varje kväll och har klippt ett tjugotal redan. Det är emellertid endast en början på eländet berättar alla min vänner i närheten med ett något snett leende.

- Du har haft tur du, som har klarat dig så länge!

Idag på väg hem från Tåkern, kom jag tätt inpå två taltrastar som fångade sniglar längs grusvägen över Dags mosse. Det var redan trafikkrossade små vinbergssnäckor som de tog hand om på sitt sätt.

Nära inpå varandra var de, nästan som i samarbete och jag förstod att de var ett par. De letade upp skadade snäckor som de med skakiga huvudrörelser ruskade ur sina skalrester, behandlade vidare i grusdammet för att bli av med slem och laddade upp i näbben och flög iväg med samfällt till förmodade ungar  närheten.

Snigelfångst av glädje och behov eller av nöd och tvång så olika kan livet te sig.

23 juni - Äntligen regn

Kl 15.05 började regnet falla. Jag hade koll på väderradarn och såg både digitalt och reellt hur fronten närmade sig från sydväst, drog in över samhället och släppte sin nederbörd. Så efterlängtat! Till och med tornseglarna där uppe under molnen, de som gillar sol och torrväder mer än något annat, tycktes njuta av att kunna fånga droppar av regn direkt i sina strupar.

Annars går det väldigt makligt just nu. Förkylningen håller i sig ännu på tolfte dagen och jag är trött och loj. Då passar det bra att betala räkningar, svara på e-post och sortera papper; inte mycket mer. Visst försökte jag måla något nyss men det gick åt skogen, som förväntat.

Just det. Jag har något i fickan.

Så fiskar jag upp ett par glänsande reptilskinn som jag samlade in på vägen över Omberg, det var nog igår. De låg där platta, torra och glänsande i gasset på asfalten, pressade till något som jag först trodde var borttappade silversmycken. 

Det är svårt att säga vad det egentligen är, men jag tror att den lilla är en skogsödleunge och den större en del av en liten huggorm. Resterna är värda en dokumentation, tycker jag, som en ära över avslutat liv, vackert in i döden.

22 juni - Vallmofältens eviga lockelse

- Kan du stanna? ber Ulla, trots att vi har sett det så många gånger tidigare i hembygden. Jag måste ha några nya foton.

Det är inte lätt att bara åka förbi. Den här dagen när solen lyste så varmt över fälten klev också jag ur vid en parkeringsficka längs vägkanten. Det var bestämt vackrare än någon annan gång tidigare. Alldeles blodrött över åkern. Några foton ytterligare är nog aldrig fel.

Detta händer varje år numera vid flera gårdar längs Vättern norr om Ödeshög. Det började för så där femton år sedan, eller kanske mer, när en ny generationen unga lantbrukare tog på sig ansvaret över ärvd jord. Flera av dem blev KRAV-bönder, en merpart faktiskt längs den här sträckan, och med det fick det vilda, det tidigare helt eftersatta en ny chans till liv. 

Jag har berättat om dem tidigare, de s k "åkerogräsen": åkerviol, trädgårdsveronika, sminkrot och blåklint, hur de efter flera års bortavaro på grund av giftsprutning nu kommer tillbaka, ibland i stor skala och förför våra sinnen.

Vallmo är den art av "ogräs" som genom sin lysande färg noteras allra främst. Det är numera arten kornvallmo, som dominerar helt över sin släkting rågvallmo, vilken idag är förpassad, utkonkurrerad till kanter och diken av sin nykomna släkting.

Kornvallmo i sin prakt.

Jag har målat motivet många gånger. Hur skulle man kunna låta bli! Det händer ofta att jag vid det färdiga verket får synpunkter både om färgbehandling och reprisering. 

- Nu har du väl tagit i med det röda i alla fall! Så där ser det ändå inte ut på riktigt.

Men det kan jag säga med gott samvete, att jag aldrig har varit i närheten av den intensitet som ett riktigt vallmofält i sol kan utstråla, och jag är i trygg hamn även när det kommer till upprepning av vallmomotivet - tänk bara på Monét och hans näckrosor, brukar jag säga.

20 juni - På dansk papir

Fångad av intryck från ljus och rymd blir min önskan att återskapa några bilder från resan till Skagen i Jylland som vi gjorde för en dryg vecka sedan. Utgångspunkten är en hög snabbfoton tagna med mobilen i olika miljöer och målet är att skapa något nytt och eget ur detta material.

Ett av många foton från Råbjergs mile, beläget alldeles söder om Skagen i Jylland. Norra Europas största sanddyn, som använts för många ökeninspelningar i filmer - "Utvandrarna" t ex.

Det är så här jag alltid arbetar om foton istället för direkta skisser utgör mitt underlag, vilket ofta blir fallet under komprimerade resor.

Akvarell från Råbjergs mile på dansk papir.

Så här kan det då bli. Förhoppningsvis har jag lyckats tillföra något. Mera ljus, tycker jag själv och det var också själva meningen.

Så fick jag även användning av det nya akvarellblock, som jag köpte in i Danmark. Det var ok om än inte av alldeles bästa kvalitet.

17 juni - Tillbaka i ateljén

Vid hemkomsten från Jylland och Danmark för snart en vecka sedan slog snuvan till med full kraft. Jag vill bara berätta att jag först nu börjar repa mig igen och att jag är tillbaka i ateljén en kort stund för översyn av blommor och annat. 

Jag kollar lojt på det fotomaterial jag har med hem från den korta resan och tänker att jag vill försöka måla en liten skiss i akvarell därur för att berätta om mitt tillstånd. Nu vet ni att jag lever.

Akvarellskiss från klitterlandskapet runt Råbjergs mile och Kandestedene i Jylland.

12 juni - Fyra dagar i Skagen

Hemma igen efter fyra spännande dagar i Skagen i Jylland. (Min danskspråkiga vän Anne Bajlum ber mig använda just de prepositionerna).Det är nog mitt femte besök, eller så, på platsen som jag äskar. Speciellt minns jag förstås för trettio år sedan, hur jag fick en vecka för mig själv på Bröndums hotell, som 50-årspresent av min kära familj.

Här blir det nu endast en kort rapsodi av bilder. 

Vädret var minst sagt växlande som det brukar vara på en utsatt kust. Sol, regn och hård blåst i olika valörer. Inget badväder den här gången.

Grenen.

Huggorm i klitteren.

Ängsnycklar.

Paus, ringmärkaren Rolf sover.

I gott sällskap av Michael Ancher och Sören Kröyer. Foto - Ulla Björkman.

Fondvägg i Skagens museum.

Råbjergs mile.

Den övergivna kyrkan.

Tam räv på exklusiva Hjorth:s badehotel vid Kandestedene.

Och jag köpte på mig en ny dansk utrustning, då den förra skissboken just tagit slut

5 juni - Det kan hända under en smärre utflykt i trakten.

Under det vackra, klara, blå himmelshål som vi kallar Gläntan och som ligger molnkransad över Ombergsbygden idag, åker jag ut till närliggande Sjöstorpskärret för att skissa lite växter, har jag tänkt. Det jag främst vill söka är den lilla orkidéen honungsblomster som brukar växa, ibland ganska ymnigt, på kanten av axagsvätan just här. 

Flocken med ungkor i betet får spatt av mitt besök och kutar iväg över blötan så att dyngan sprätter om klövarna. Sen står de längre bort under björkar och spanar blygt och halvskrämt i riktning mot mina bestyr.

Jag traskar runt på vingliga ben mellan stående tuvor, men finner faktiskt inga honungsblomster, vilket gör mig fundersam och en aning bekymrad. Istället har jag nu satt mig på en någorlunda torr tuva och skissar av några små blodnycklar.

Flugblomster och blodnycklar, en akvarellskiss i "boka".

När jag sitter och tecknar upptäcker jag alldeles nära intill små exemplar av flugblomster. De är ännu lite ynkliga, några bara ett par centimeter över backen, typiskt anemiskt gröngula och bara enstaka av dem har gått i blom.

Jag fortsätter därefter ner till Tåkern och genar över mossen hem, ser att Kjell och Lisbeth är på plats i torpet och stannar till för en kort pratstund mitt i omplanteringen av deras fuchsior.

Bålgetingdrottning.

- Jag blev precis stucken av en den här damen, säger Kjell och visar upp en vacker bålgetingdrottning och en rödstungen underarm. Jag blev omedvetet alldeles för närgången, men det känns ändå rätt okej, fortsätter han, inte mer än ett vanligt getingstick faktiskt.

En underbar och stark doft av honung ligger som ett sjok över gläntan. Det är den gula azalean, inflikar Lisbeth. Och Kjell medger instämmande att det inte är hans förtjänst. 

-Jag dofter nog mera svett än honung.

Det blir en kort men trevlig pratstund vänner emellan, medan svarthätta, trädgårdssångare och gärdsmyg sjunger högt över alla blomster.

5 juni - "Gul ärtsoppa".

Jag har berättat om det tidigare. Mitt försök att skapa en liten äng på baksidan av min ateljé i Ödeshög. Kort är det så att jag för några år sedan bad kommunen, som äger fastigheten, om att få ett slut på gräsklippning och gödsling av den av torka och sol utsatta, ofta fula och skräpiga gräsmattan, för att ge den möjlighet att utvecklas till något helt annat - en vacker blomsteräng.

Gebbes äng vid ateljén.

Resultatet är faktiskt långt över förväntan. Naturligt har blomstren alltmer tagit över, vilket jag har redogjort för tidigare genom att föra en artlista. Allt har skett spontant och utan min påverkan med ett undantag ...

... höskallra har jag fört hit med fröspridning från min äng hemmavid, med ursprung från Öland.

En av de exklusivare arterna är enligt min mening varianten av ängshaverrot, småhaverrot, som har återkommit med något exemplar varje år.

Småhaverrot.

Men, det jag tänkte fokusera på idag är det jag skämtsamt rubricerat som "Gul ärtsoppa". Jag gjorde en liten inventering häromdagen och hittade fem olika arter av gulblommiga ärtväxter. Det kan väl vara något att berätta om.

Jag tar dem i ordning:

Humlelucern är allmännast. Den bildar nästan som en egen undervegetation. Dess sneda blomklasar blinkar gult överallt. Den revar flitigt.

Gulvial finns representerad med ett par exemplar, men den kommer nog att sprida sig mera efter hand. Den fanns inte där från början.

Käringtand har gått åt andra hållet nu när ängen blivit frodigare. Den finns idag kvar endast med en individ. Den gillar torka och utsatthet.

Jordklöver finns ganska rikligt. Insprängd i humlelucernens blommatta sticker de upp lite högre med blekare och något större blomklasar. Den är lätt att missa.

Tråklöver är en nästan försvinnande liten gulblommande ärtväxt i de torraste partierna. Den lever på marginalen i kanten av ängen men är nästan heltäckande i den kortklippta gräsmattan bara någon meter bort.

Gullklöver, fotograferad 2024 i Ödeshög, men inte på min äng.

Nu är det bara en liten gulblommande ärtväxt kvar att hoppas på i min lilla äng, nämligen gullklöver. Men dit tror jag att det kan vara långt.

2 juni - Hemma hos drakblomman på Omberg

Det finns en stig på södra Omberg som startar vid Stocklycke och går några kilometer runt i området. Jag kallar den något självsvåldigt för "min". Den handlar om det istida Omberg och fabulerar t o m om tiden innan dess. Det är en spännande resa att göra tycker jag själv. Pröva den du också!

Jag har gjort alla illustrationerna, så det kanske kan vara mig förlåtet att yttra sig så egoistiskt.

Jag orkar dock knappast gå hela vägen själv idag. Foten skulle inte palla. Jag fuskar och stannar längs vägen just där stigen leder ner mot Vättern.

Bortom pilmarkeringen kan man nog ana vattenglitter genom grönskan. Här går jag ner.

Jag följer leden ner över HK, den högsta kustlinjens strandvall. 

Sårläkan blommar.

Där sårläkorna blommar och grönsångaren sjunger, ibland även den mindre flugsnapparen, tar jag av ner mot vattnet och klipporna.

Jag får söka lite men snart hittar jag den minimala klippängen som hänger på skrå ut över stupet och vattnet långt där nere.

Jag är framme. Jag har varit här förut. Det är en fantastisk plats. Jag sätter mig tillbakalutad på en grånad furulåga, solvarm, len och slipad av väder och vind. Sjön glittrar. På andra sidan vattnet blånar Västergötland. Jag hoppas på att pilgrimsfalken ska komma förbi.

Blodnäva. 

Säfferot.

Vippärt.

Säfferoten, vippärten, färgmåran och blodnävan har välkomna mig. Jag är hemma.

Men det är ändå drakblomman min ögon främst söker.

Och de finns där, flera buketter av drakblommor längs den fuktade klippängen ner mot stupet, först gömda i grönska men snart synliggjorda genom sina mörka purpurknoppar, vars ax sticker upp som goda markörer.

Drakblomma i knopp.

Jag är något tidigt ute, men längre ut, dit jag inte får och inte vågar, i solljuset, ser jag några drakblommor som är fullt utslagna. De är saftigt blålysande och inte så vattnigt blå i färgen, som de kan verka in mot juli månad. Lika fascinerande är detta varje gång. Tänk att de finns här, hos mig.

29 maj - Konstrunda, nu kör vi!

 

Välkomna!

28 maj - Imorgon börjar Konstrundan "Konst runt Omberg"

Nu är vi klara i ateljén och i övrigt också med allt runt omkring. Imorgon är det dags. 

Vår årliga Konstrunda börjar och pågår hela helgen 29/5 -1/6 kl. 11 - 17. I år är det 25 år sedan vi började. Tiden har sprungit iväg men än kör vi så det ryker! Flera nya fräscha utställare är på plats tillsammans med oss som varit med förr och till och med hela vägen från första början.

All du behöver veta kan du hämta hem via en länk till vår föreningssida längst ner i dagens skriveri.

Nu hoppas jag att du blir sugen på att besöka oss. Varmt välkommen också till mig Gebbe Björkman i Ateljé Gebbe , nr 2. mitt i Ödeshögs samhälle.

Några smakprov:

Omkulturs konstrundesida.

26 maj - Dagarna innan årets konstrunda

Vid frukostbordet fotograferar jag buketten av trädgårdsblommor som jag tog in i går. 

Dagens lilla frågesport. Vilka är de fem trädgårdsblomstren? Svaret finner du längst ner i dagens skriveri.

- Vädret är skönt, säger jag till Ulla när jag har kört ut bilen. Ska vi se om vi kan höra göken jag noterade igår nere vid Dags mosse?

- Då kan vi slå flera flugor i en smäll, svarar hon glatt. Vi kan köpa ägg, tanka och lyssna på fågelsång. Vilken bra idé!

Det blir en underbar liten stund vid Alvastra pålbyggnad. Jag lägger in den video som Ulla spelar in. 

Den fågel som hörs bäst tillsammans med göken är en nära sjungande trädgårdssångare. En sävsångare sjunger också fint och i början flyger den upp i den lilla almen i förgrunden. I bakgrunden sjunger också näktergal och kärrsångare, men det är osäkert om det går att hitta dem i videon.

I ateljén något senare jobbar jag vidare med hängning och annat, nu när alla konstverk inför Konstrundan 2025 är avslutade. Mycket återstår att fixa men jag känner att jag är tämligen synkad. Skönt!

Välkomna att se mina verk på riktigt i Ateljé Gebbe 29/5 - 1/6, kl. 11 - 17.

Trädgårdsblommorna är: prästkrage, bergklint, blomsterlök, gulltörel och stenfrö, vilken knappast är en trädgårdsväxt förstås, utan en vild art som genom frön från Ombergs bestånd råkade komma in i vår trädgård av misstag och nu trivs bättre än önskat. Dock är det en riktig bi- och humleblomma.