4 juli - Fynd av mycket sällsynt fjäril

Igår under en trevlig resa med goda vänner till ön Harstena i Östergötlands skärgård fick jag som extra bonus nöjet att påträffa en av vårt lands mest sällsynta fjärilar, en art som för några år sedan betraktades som utdöd, men som de allra senaste åren har återfunnits i Blekinge, sydöstra Småland samt på Öland.

Arten är flenörtskapuchongfly (hur svårt kan det inte bli), en mycket oansenlig vuxen fjäril (imago), men vilken som larv är skarpt och vackert varningsfärgad i neongult, vitt och svart.

Larv av flenörtskapuchongfly.

Under vår vandring från bryggan upp mellan husen till byn, visade jag vännerna på växten flenört och upptäckte därvid att ett av exemplaren härbärgerade fjärilslarver jag inte kände igen. Där fanns upp till tio larver som åt på blommor och knoppar av denna något giftiga och fränt doftande växt. Som tur är förstod jag angelägenheten av att dokumentera med foto och senare, hemma på kvällen igår, undersökte jag möjligheterna och fann till min stora förvåning att det var frågan om just arten flenörtskapuchongfly. Vilken sensation!

Troligen är det här det första fyndet för Östergötland och det nordligaste för vårt land. Kanske är det en ny våg på gång norröver med klimatutvecklingen som grund. Fyndet är idag rapporterat till Artportalen.

Jag återkommer i ärendet och med rapport också om själva resan.

2 juli - En magisk natt med nattskärror

Jag tror mer på kanten av något hygge, säger Christer när vi har stannat för tjugonde gången längs vägen genom Allmänningens hällmarksskogar söder om Ödeshög och ännu inte hört någon nattskärra.

Allt fler nattfjärilar dansar i billjuset framför oss. Sommarnatten är skjortvarm men ändå frisk. Myggen saknas helt och bromsarnas timme är förbi. En gul kvartsnymåne stiger mellan trädstammarna. Stämningen är laddad och förväntansfylld.

Klockan närmar sig halv tolv på natten när vi återigen stannar, nu vid ett stort hygge, som jag inte känner igen från tidigare. Genom nervevade rutor hör vi direkt - en nattskärras surrande spel. Ja! 

"Rerrrrrrrrrrrorrrrrerrrrrrrorrrerrrrrrrr rerrrororrr ....." Minutlångt och upprepat igen och återigen, framför en nattskärra sin monotona och svårbegripliga sång i nattens begynnande mörker. Vi ser den inte, avståndet dit är långt, säkert flera hundra meter men vi förstår att den sitter i någon av de lämnade frötallarna där borta.

Så blev det. Christer fick rätt om det där med hyggen.

Vi kliver ur bilen förstås och står i det dalande ljuset och njuter av det magiska lätet som ljuder länge och ensamt. Och medan vi står där, eller stillsamt tyst strosar längs grusvägen, lyssnande och aningen vända inåt mot egna tankar så börjar ytterligare en nattskärra sjunga, ännu längre bortifrån, i vägens förlängning. Två fåglar samtidigt och sen på det, morkullan som kommer likt en vibrerande skugga genom luften mellan träden alldeles över oss. En magisk natt har börjat.

Vi har gott om tid för nattskärrornas spel men efter någon timme kör vi vidare, stannar vid ett nytt stort, nytt hygge med enstaka frötallar kvarlämnade och genom de öppna rutorna hör vi då direkt vår tredje nattskärra spela. Även här hörs fågeln långt bortifrån. Bakom den stora granen, där några frötallar står, där tror vi att den sitter, så vi kör fram ytterligare en liten bit och får på så sätt fri insikt mot scenen.

Lättvindig akvarellskiss av nattskärrespelet vi upplevde.

Vi kliver ut. Vi ser den, nattskärran. Den sitter på en torrgren en bit ner på stammen av en tall. Nattskärror sitter alltid längs, aldrig tvärs över grenen. Så gör också denna. Det är väldigt långt avstånd, med foto går det inte  så det får bli en akvarellskiss hemmavid senare.

Så förlöper vår härliga natt. Vi kör över hela allmänningens korsande små grusvägar, aldrig vilse. Efter så många år har jag vägnätet i min egen bakficka. 

Jag får inte glömma att vi också såg en älg. Fast mest var det de ljusa benen som lugnt kavade uppför en slytäckt sluttning som vi såg. Men har man blott sett bakhasor har man ändå sett en älg. 

Klockan två är jag hemma. Jag är trött men lyckligt efter en magisk natt och jag vet att lyckan är lika stor för vännen Christer som var den som väckte idén. En sommarnatt att lägga i minnesarkivet.

1 juli - På jakt på Dags mosse

Det finns några väldigt rara växter man gärna vill eftersöka. I Artportalen kan man notera att den lilla nordliga Carex-arten Ävjestarr har sin enda östgötaförekomst på Dags mosse i Ödeshögs kommun. Detta triggar naturligtvis vår vän botanikern m m, Kjell Antonsson, så till den grad att han (nästan) självsvådligt har bestämt att tisdagsgruppens utflykt idag ska ta vägen dit.

Rekonstruktion av arten ävjestar, Carex oederi var. bergrothii

- Den måste återfinnas! säger han bestämt och då blir det så, men med kaffe.

Och så befinner vi oss alltså idag, i sommarhetta med bromsar och allt på Dags mosse, den gamla högmossen som en gång var en vik av Forntåkern.

Jag minns hur mossen såg ut före 1979 då industriell brytning startades, en klassisk högmosse med mossor, lavar, ljung, tall, skvattram och hjortron tillsammans med blåbär och odon. Det sades när vi började upptäcka markerna runt Tåkern i början av 1960-talet att ljungpipare och dubbelbeckasin ännu kunde häcka där. Ängspiplärkor minns jag och sånglärkor också och en fiskgjuse häckade i en undangömd stortall där inne mot mitten, dit där en rostig järnvägsräls ännu ledde fast redan då utan lok och lastvagnar.

Idag är det ett finskt företag som äger koncession på torvbrytning i stor industriell skala. Men tillståndet är på väg att gå ut, brytbar torv börjar ta slut och idag är man i vissa delar nere vid glaciärleran i botten av bäckenet. 

Ansökan om ytterligare 25 års brytning ligger inne hos myndigheterna idag, säger Lars Pettersson, platschef i företaget som välvilligt och intresserat tar emot oss. I bil skjutsar tar han oss ut över mossvidden, som mest liknar en stor brunfärgad öken. Han är själv intresserad av vårt projekt. 

Vi far förbi stora upplag av fräst torv som väntar på att säljas som jordförbättringsmedel. Det är detta det hela handlar om idag, säger Lars, nu när bränntorv inte längre är gångbar. Den klassas som ni säkert vet som fossil produkt, men tidigare gick mycket bränntorvpellets iväg till värmekraftverk i t ex Örebro och Västerås, men nu är allt det över.

Uppdraget då? projekt Ävjestarr.

Jo, redan efter hundra meters promenad upptäcker vi en intressant kandidat till ävjestarr i ett dike. Kjell och Lars ställer upp för ett foto, Kjell med krattan i hand, den han högg loss ett beläggsexemplar med. 

Platschef Lars Pettersson är intresserad av starren som Kjell nyss har krattat upp ur ett dike.

- Det finns fler exemplar här, säger Kjell, så att jag tar med en planta för säker artbestämning är helt okej.

Utan att föregripa artbestämningen helt, lutar det mot att den starrplanta som Kjell tar med hem, inte är en ävjestarr.

- Stödbladet mot toppen ska ju peka ner och inte upp, säger Kjell och visar. Troligen är det en syskonart jag har i näven - ärtstarr eller kanske näbbstarr. Jag skickar den till Anders.

En liten kvist av den åkerkulla jag fann har hamnat som beläggsexemplar i egen flora.

Vi får väl se vad det bliver. Tills vidare gläds vi åt hela upplevelsen på Dags mosse, av alla rorippor vi såg, slokstarr och Juncus i mängder och minsann en ensam planta av den fina lilla växten Åkerkulla.