24 december - Jul i Segeltorp

Julen tillbringade vi i år i dotter Hannas familj i Segeltorp i Stockholms södra utkant. En skön julstämning var redan på plats då vi anlände den 23:e. Det fanns alltså tid över för en avstressande promenad i ett naturreservat strax intill.

Vintern var som bortblåst och blåsipporna väntar redan på sin tur.

Stigarna var isiga och himlen grå, men det var gott för oss alla att kunna andas skogsluft och för ungdomarna att busa av sig något av ansamlad julnervositet och seg längtan.

Blanca har funnit en tordyvel som ännu har kraft att röra på benen om än väldigt ansträngt och smått. Den blev snart återbördad till skydd i en ihålig stubbe.

Julförberedelser. Hanna lagar julmat.

Naemi och Jorge samtalar om ett julspel i mobilen.

Juldagsmorgon är vi tre som orkar upp till Julotta i Hägerstens fina "Uppenbarelsekyrka".

Uppenbarelsenkyrkan ligger insprängd i bostadsbebyggelsen i Hägerstensåsen och måste vara en av landets vackraste moderna kyrkbyggen. Det är faktiskt en upplevelse att gå in där och njuta av höjden, konsten och arkitekturen (Byggd efter Noaks Ark gammaltestamentliga måttangivelser). 

Det är en skön upplevelse att få avnjuta julottans värme och gemenskap och att ta del av den unga prästens överraskande fria budskap om Julen och dess historia: 

"Det mesta borde vara tillåtet vid julens firande eftersom inga klara riktlinjer ges därom i de fyra evangelierna", säger hon. "Inget nämns där om ett stall, tre vise män kan lika gärna var tre stjärntydande kvinnor, dinosaurier kan därför absolut beredas plats i julkrubbans hägn om barnen så önskar och om traditionerna kring granar, tomtar och adventsljus vet vi idag, att nästan allt vi tror och anser om jul endast är tämligen moderna och oftast tyska påfund."

Uppenbarelsekyrkans pampiga och ljudstarka orgeln, hanteras idag av en av landets skickligaste organister, en upplevelse i sig.

Under orgeln i Uppenbarelsekyrkan.

Nu är det också så, att den här kyrkan i Stockholms södra utkanter har bjudit på dop av ett av våra barnbarn. Det var år 2013 och Blanca var huvudpersonen.

Extra stark blir känslan idag 2024, när båda våra bortgångna mödrar, Valborg och Brith, åter känns väldigt närvarande. Det är som att tiden stannade en smula i juletid. Våra mödrar är åter på plats.

Mamma Valborg och mamma Brith samtalar en stilla stund i Upplevelsekyrkan under Blancas dop år 2013.

Så kan minnen knyta ihop tidevarv under juletid.

21 december - God Jul och ett Gott Nytt År!

Trots det nya vinterväder som numera allmänt råder med stormar och vårtemperatur och trots det i många avseenden hemska året 2024, vill jag önska er alla God Helg och ett Gott och Bättre 2025.

Vi möts igen.

Gebbe Björkman

18 december - Jag minns försommaren.

Försommarbilder tränger på. Små, "snabba" akvareller finns i huvud och tanke. Skissandet ger bra vinterträning och de färdiga verken, infattade i enkla ramar, blir till prisvärda och trevliga små presenter för hugade spekulanter.

Skiss av svartvit flugsnappare. 

Ett par dagar kvar bara. Sedan vänder det. Jag tänker på ljuset förstås.

Och som färdig akvarell. Den här är emellertid redan bokad.  Det finns fler.

Rödhake till exempel.

Men än är det alldeles för tidigt att längta och tråna efter våren. Först vill jag ha vinter och snö.

17 december - I fullmånens tid

I söndags var det fullmåne, möjligen en sån där di kallar för "supermåne". Jo stor det var den i alla fall när den gick upp över slättens dungar som en lysande apelsin, lite hopsnörd i höjdled av atmosfärens luftlager. 

Månen nära horisonten är storartad, t o m berömd, framför allt som kräftmåne i augusti, men det överraskar oss ändå varje gång. Jag tänker på den upplevda storleken gentemot markens alla referenser av träd och byggnader. Nära horisonten blir månen en riktig koloss! Då den stiger upp, rundar till sig och vitnar verkar den minska avsevärt i storlek. Det har nog alla tänkt på någon gång i livet.

Månen har just nu en följeslagare på himmelskupan, eller snarare en förelöpare. Det är planeten Jupiter, liksom ett vasst, vitt nålstick i den dunkla himlapällen. För varje dag som går avlägsnar de sig emellertid från varandra nu. Jupiter har mera bråttom än Månen och kommer allt längre ifrån och framför. 

Månen stiger upp ur horisonten. Men den är inte först på plats, planeten Jupiter är en förelöpare just nu.

Åt andra hållet, där solen just gått ner, står Venus och braskar, ännu starkare än Jupiter. Den cirklar innanför oss i solsystemet och finns, även om den inte alltid är synlig, i närheten av solskivan och kallas då morgonstjärna eller aftonstjärna i folkmun; alltid i olika faser, precis som månen och därför olika starkt lysande.

När månen har hunnit mot zenit stiger just nu planeten Mars upp från horisonten, nära den plats där månen gick upp. Den är mindre starkt lysande än Jupiter och roströd i tonen.

Det var allt för idag. Snart är det Jul!

16 december - Salt storm

I natt vräkte en storm omkull vår stora grill. Den står ute på altanen och det är faktiskt andra gången sedan i höstas som jag måste resa upp "eländet" efter alltför kraftig vind. Jag tänkte då, tidigare på sensommaren, att grillen gott kunde få stå kvar utomhus för att möjliggöra en spännande grilldag mitt i smällkalla vintern. Jag får naturligtvis skylla mig själv men tänkte att inget naturligt kunde vräka omkull den kolossen. Naturen svarar obstinat med omutlig styrka.

Fönsterrutorna i väster, som ännu mot eftermiddagen bågnar under trycket från blåsvädret, har blivit en aning opaka. Det är en saltfilm som lagt sig som ett tunt membran över glaset. Jag har försökt fotografera det hela med mobilen men misslyckats med synbarhet och skärpa. Fenomenet är subtilt men tydligt för den som förstår, framför allt om man slickar av fingret som dragits genom skiktet.

Eftersom jag misslyckats med fotot, har jag fejkat en bild med färgstänk på ateljérutan. Resultatet är långt ifrån sant och rättvist. Ni får stå ut, en illustration bara! 

Vittnesmålet finns där som ett tecken på vår relativa närhet till hav. Vi bor, mitt i inlandets Sydsverige, trots allt endast tjugo mil från saltsjön. Säkert är det viktig, att vinden kan riva upp vågor till skum som flyger högt upp i luftlagren ända till oss, viktigt därför att på så sätt förmedlas mineraler över andra jordar och andra djur.

Jag säger inte att jag gillar vinden. Inte alls, jag försöker finna en större mening bara och något att skriva om som kanske inte alla har tänkt på.

15 december - Tåkerns första is

Det är en härlig upplevelse att vareviga vinter alltsedan tidigt 1970-tal kunna träda ut på Tåkerns första is. Det är sånt man verkligen längtar tillbaka till året runt och idag var det premiär igen.

Den första Tåkernisen är ibland, eller till och med ofta, slät som ett golv och genomskinlig som fönsterglas. Man tvingas gå försiktigt på grund av halkan men också i andlös spänning, för att man egentligen inte riktigt kan tro på den klara isens bärighet. Senare kommer ofta snön och "förstör" hela upplägget.

Idag var isen upp emot sju cm tjock och av kärniskvalitet men längs vegetationszoner tunn och spröd för att slutligen ligga helt vattenöppen i andra partier. Långt därute, mitt i sjön, fanns en stor råk med många många hundra svanar. Ännu är det långt från säker is i sin helhet.

Ulla och jag gick bara helt strandnära den här första gången i vinter, inte mer än ett tiotal meter ut från strandens trygghet, på grunt vatten. Vi hade broddkängor på fötterna och stavar i händerna. Det var ändå mäktigt.

Två gäddsnipor överraskades på mycket grunt vatten under isen. En var blott decimeterlång och vackert ljustecknad i gult och grönt, medan den andra var på ett halvkilo ungefär. Den försvann snabbt som attan i ett moln av dy. 

En större dammussla är ute på vinterpromenad under isen.

En dykarbagge, en Acilius troligen, kom simmande under isen och jag funderade på det där med luftintag och överlevnad. Ett många meter långt spår, vindlade som en plogfåra över dybottnen. I slutet av fördjupningen fanns en mussla, en större dammussla. Den var visst ute på en verklig långpromenad. Vadan och varthän? 

När vi återvände till bryggan vid Naturum Tåkern kom ett gäng långfärdsåkare ner till sjöisen. Jag följde dem med kikaren när de gav sig iväg på rad, ordentligt säkrade på alla sätt och försvann längs stranden bort mot Svanshals udde. 

Man kunde känna lyckan redan på långt håll. Det är så dags nu!

13 december - Luciadager

Vi ligger kvar i sängen en extra stund och njuter av Luciamorgon från Sala i SVT, innan det är dags inta grötfrukost och halka iväg till Vadstena simhall för veckans fotträning. Tänk att mot slutet av passet kunna simma mol allena (Ulla blev tyvärr kvar hemma med känning av huvudvärk), i varmtemperad bassäng, till dämpad belysning och med "Helga natt" i högtalaren. Man känner sig utvald och rik, över att bli bjuden på så unik extravagans, något som oftast landsort och glesbygd allena förmår.

På hemvägen blir det självklart en extra sväng över Väversunda vid Tåkern och den idag vita grusvägen över Dags mosse. Det är alldeles omöjligt att undvika. Jag har haft yrsnö i backspegeln från den gamla staden och vägen är bitvis snorhal, men vid Tåkerns mader lättar himlen och tonar mot gröngult över Ombergs ultramarinblåa fond. Så vackert!

Jag tar ett foto med mobilen och spanar efter varfågeln.

Hemma blev det alldeles nyss en liten akvarellstudie fritt efter bilden jag tog. Jag tänker kalla den för "Luciadager" och vet, att ljusare än så här blir det knappast i mitten av december - innan det snart vänder (suck!).

Jag bestämmer mig för att akvarellen får ligga framme på ritbordet som den är över "Julklappsöppet" för den som är intresserad. Ett bra pedagogiskt grepp.

Luciadagern lägrar sig även inne i ateljén, här illustrerat av några halvskuggade akvarellskisser infattade i vita paspartouter.

Och, jag har fler liknande små, direkta skisser i akvarell att bjuda på för den som kan vara intresserad att se och inneha. Välkommen  i morgon, lördag den 14 december kl. 10 - 14. 

Vi ses hoppas jag!

9 december - Städdag i ateljén inför julöppet den 14 december

Antagligen för att det är tämligen ostädat ända sedan i våras och för att alla mina stora trädgårdsblommor är inomhus i ateljén just nu så har dallerspindlarna tagit över.

Längs golvlister, i hörn och vrår, bakom element och under växter som står på golvet hittar jag dem när jag sveper runt med sopkvasten. Några är flera centimeter stora med skrangliga ben andra är små med lika skrangliga ben. Men kroppen är förstås väldigt liten, det är de trådtunna benen som gör dem omfångsrika.

En liten dallerspindel på toaväggen.

Dallerspindlar är ett perfekt namn. De sitter där och dallrar sina nät med mager lekamen och ser antagligen inte så bra, eller så bryr de sig inte, för de sitter kvar länge och bara skakar, när jag överraskande tänder lyset på toan. Om man inte visste bättre skulle man kunna förväxla dem med harkrankar, men harkrankar är myggor och dallerspindlar är just spindlar, inget annat.

Dallerspindel - akvarellskiss.

Hos mig gör dallerspindlarna säkert nytta genom att käka upp ovälkomna silverfiskar, svartmyror och sorgmyggor. Men idag under städning känns de bara alltför talrika och att somliga försvinner in i dammsugaren är inget jag egentligen beklagar.

Kamelian blommar under adventsstjärnan.

Nåväl. Nu är Galleriet i min ateljé städat och välhängt. Blommorna har fattat posto, allt är sopat och torkat. Imorgon tar jag tag i resten.

Ett smakprov från hängningen.

Nu på lördag, 10 - 14 är du välkommen att se hur det blev på riktigt.

8 december - Det är gott att vara två

- Jag vill bara ha ytterst lite gröt idag och inget kaffe under förmiddagen, säger Ulla. 

Vi är helt överens därom. Vi ska äta julbord på Vätterhästen i Hästholmen tillsammans med våra vänner Eva-Lena och Christer redan kl. 13 och vill vara ogarderat sugna och ge oss själva valuta för pengarna.

- Jag kollar skidorna först, om det möjligen är damernas, svarar jag, går upp till TV:n och sätter på "Herrarnas tvåmil" från Lillehammer och stänger av lika snabbt igen eftersom jag är noll intresserad av att bevaka vem av tio norrmän (och tio till i garderoben) som ska vinna den här gången.

Jag kan lika gärna åka bort en timme till ateljén och jobba på "Koltrasten". Det ger mig ro och lugn, trots att arbetsbordet är en röra av material och materiel. Så blir koltrasten nog det sista måleri jag gör innan lördagens julklappsinvit. 

Därefter återstår bara städningen, värst av allt, där Ulla är en avgörande resurs och ror allt i hamn till slut. Det är gott att vara två.

Och på tal om att vara två kan jag inte låta bli att presentera Mikael Djurbergs nyligen införda, "fattiga" dödsruna. 

Vi kände egentligen inte varandra Mikael och jag. Född och uppvuxen i Ödeshög var han, men så mycket yngre än mig. Han tog kontakt på Facebook och vi hade en varm men ganska gles konversation om ditt och datt, konst mest, men även om flyg och framför allt sjukdom och annat elände, som präglade hans liv svårt det senaste årtiondet. 

Bilden på de flygande korparna som du så gärna önskade blev aldrig din verklighet. Så mycket annat kom emellan och till slut blev det helt omöjligt och allt försvann i ditt kaos.

Jag tänker på dig Mikael och hoppas att några fler ändå gör detsamma. Tack för vänskapen på nätet. Vila i frid! 

...

Och livet, det går vidare, som alltid. Precis som jag började detta skriveri.

 

7 december - Vad ska det bli?

Jag jobbar vidare med mitt lilla projekt "Fåglar i repris" till utställningen i Ateljé Gebbe nästa lördag, 14 december. Det blir om jag lyckas hela vägen fyra nya akvareller som jag tänker rama med enkel ram för att hålla ner priset. Fyra av mina favoriter i fågelvärlden.

Den fjärde ser du här på gång, en enkel blyertsskiss är anlagd. Men vad det ska bli, får du veta först nästa helg.

Mer information finns under länken överst i högra spalten.

Välkommen!

3 december - Förberedelser

Ute har det vitnat idag. Regnet som började falla igår kväll övergick mot småtimmarna i blötsnö, någon centimeter bara, som kristalliserar till is när temperaturen nu faller. 

Himlen klarnar från norr och solen ligger lågt över granntaket och irriterar i sitt påträngande och genomträngande inträngande ända in till mitt krypin vid akvarellpulpeten, där jag helst undanber mig externa bländverk.

Jag jobbar på med mina egna nämligen, i form av akvarellmåleri, som fortsätter i sviten "Fåglar i repris" samt en hel del annat. 

Siktet är närmast inställt på lördagen den 14 december då det blir öppen ateljé för hela slanten. Jag har köpt skumtomtar, pepparkakor och glögg. Tavlorna är på gång, några till och med redan ramade.

Välkomna!

30 november - Ännu är det mer vår än vinter i luften

Ur led är tiden, sa hustrun i morse när hon drog upp rullgardinen. Och jag håller med. Ännu känns det som en underlig vår.

Sydvästvinden viner förbi husknuten och rutorna skallrar. Jag tror att det är runt fem grader varmt just nu när jag sitter i ateljén och skissar på en favorit i repris, en akvarell av sparvuggla.

Ungefär halvvägs i min nästa sparvuggleakvarell.

Jag har målat några sådana akvareller av vår minsta uggla genom åren, alltsedan jag såg min första för så där en sextiofem år sedan. Det var en upplevelse som följt mig genom livet och sen dess har det blivit ett antal möten ytterligare.

På väg till ateljén idag såg jag en daggmask krypa över den våta asfalten. Helt fel ute i årstid var den förstås och troligen tillspillogiven. Vilket hemskt ord förresten - till spillo given.

Observationen förtäljer att marken ännu är otjälad.

29 november - Flyktinghjälp

Inför kommande julöppet måste jag börja städa. Det har varit eftersatt länge nog som det mesta under nästan två år och jag kan snart inte skylla på min fot längre. Jag körde iväg ett par sopsäckar osorterat papper och några olästa tidskrifter häromdagen och hittade då även detta blad.

Kanske att jag skulle rama in det här fina pappret!

Det gör mig stolt faktiskt, att jag har bidragit med månatliga pengar till UNHCR, FN:s flyktingorgan. Framför allt i tider som dessa, när allt fler talar högljutt om flyktingproblem och då avser att det är vi i Sverige som har problem; inte flyktingarna själva. 

Ack! vilken märklig omsvängning har inte skett i vårt land under en femårstid blott. Det öppna hjärtats politik har hamnat i skamtunnan och nu tävlar de flesta om att alltmer strypa utsatta människors möjligheter att leva och överleva.

Knappast på bästsäljarlistan längre.

Men se då vill jag slå ett slag för just den här möjligheten att stödja. UNHCR hjälper nämligen oftast människor på plats, i flyktingläger nära hemlandet eller i angränsande länder. Detta borde väl vara något för alla att ställa upp på, även för dem som politiskt hör hemma i ett annat landskap än mitt. 

Kom igen! Klicka på länken: UNHCR

Inbjudan till Julklappslördag

Lördagen den 14 december öppnar Ateljé Gebbe för besökare mellan kl. 10 - 14.

Ödeshögs lokala näringsliv bjuder in till en gemensam julklappslördag. Här finns sammantaget mycket att både se, uppleva och handla. Även olika aktiviteter för barn och vuxna finns att tillgå!

Det är inte var dag som jag är med i dylika sammanhang, men den här gången öppnar även jag min verkstad för publiken. Senast det begav sig var vid Konstrundan i våras, så passa på! 

Har vi tur blommar ännu både min vackra kamelia och min strimamaryllis. Håll tummarna för det.

Kamelian blommar. 

Strimamaryllisen likaså.

Vad bjuder jag på?

En unik ateljémiljö ...

1. Jag har "återanvänt" ett antal egna, sen tidigare slutsålda litografier, som jag presenterar omramade och fräscha i mycket begränsat antal.

2. Jag har ett litet antal nya, inramade akvareller samt ett par oljemålningar från i våras till salu. Dessutom, som alltid, småskisser i enkla ramar eller paspartouer.

3. Brickan "Rödhake" säljer jag under dagen till reducerat pris.

4. Jag har köpt på mig hela det kvarvarande lagret av muggen "Knölsvan" som jag nu kan sälja till ett mycket fördelaktigt pris.

5. Mängder av kort, med och utan text, med och utan kuvert finns i butiken. Goa priser som alltid!

6. Inte minst - jag bjuder på glögg och pepparkaka!

Varmt Välkomna! 

25 november - Kanske måste jag trippelsovla

Så försvinner vintervädret i ett tjafs och nafs! Stormen "Bert" drar in med buller och bång så att fönstren bågnar och husväggen knakar. Trädgårdsmöblerna utanför köksfönstret, som vi brukar ha kvar för soliga dagar hela vintern igenom, har vält huller om buller. Trist och surt!

Jag har tagit en handfull skogsmöss av arten "större" i garage och förråd men en finns kvar. Den har bosatt sig i väggen under värmeelementet i garaget och dit släpar den allt den hittar av solrosfrön, pappersbitar, kartong, glasfiberull, pennor och penslar och till och med skruv och mutter. 

Jag har laddat fem fällor och ställt en alldeles bredvid lyan gillrad med norsk ost. Men kanske den inte gillar norsk ost. Kanske ska det vara "Västerbotten" av bästa kvalitet, så där som vännen Lars agnar eller till och med att jag måste trippelsovla med ost, kaviar och russin som Sverker gör. Hur som, så verkar den bry sig föga. Den bara petar undan fällan då och då, inte bara den förresten utan alla fem medan agnet hårdnar och tappar smaken.

Hittills har skogsmusen klarat sig. Men snart tappar jag nog tålamodet och sätter in en jakt på allvar. Då du musen!

22 november - Elegi över en vän.

Åter ställd inför livets gåta och därmed dödens, försöker jag förstå vad som har skett. Under en långsam bilfärd längs Omberg i solnedgång.

- Det är slut nu Gebbe, sa min vän Sven igår kväll, när jag klev in genom svängdörren och mötte hans blick tvärs över sjukhusrummet, fyllt av sladdar, sköterskor, pumpande rör, plasthandskar och mätapparater. Mest av en slump, men kanske ändå inte blev det så, att jag faktiskt var där just i tid.

Han sa det med svag röst och utan sentimentalitet, så typisk för honom, lugnt och nästan kallt konstaterande. Så var det alltid med Sven, att känslor oftast stod i bakgrund för det vetenskapliga. Han kunde mycket om allt detta, som omtyckt biologilärare, också till mina döttrar i Mjölby gymnasium, fågelskådare och entomolog.

Framför allt entomologin kom att ta nästan all hans uppmärksamhet. Han blev en välkänd expert på skalbaggar och var en av få i landet som omedelbart kunde artbestämma de flesta "nästan från utsidan". Kortvingar blev hans främsta specialitet och med detta i bagaget arbetade han åren efter pensionen i uppdrag från kommuner och länsstyrelser över hela vårt avlånga land, inför naturreservatsbildningar och naturskydd. Där blev hans insats extra mycket värd.

Entomologen Sven Lennartsson. Det här är blanksvart trämyra, informerade han mig under en promenad längs Svartån en vårdag i april 2014. Känn hur den doftar citron! 

Jag är stolt och ärad över att ha fått lära känna Sven som en god och pålitlig vän, att ha fått ta del av hans funderingar och kunskaper, att ha fått ha roligt tillsammans med honom och att få del av hans sista timmar i livet.

Vi talade om livet, om allt det som betyder något. Han andades tungt och grunt från sjukbäddens stök och bök, fick ofta hämta andan och ansträngde sig stort att ge mig del av sin dyrbara tid. Han visade tydligt att min närvaro var viktig genom att hårt krama min hand. Jag klappade hans svettiga panna.

Med högtalarfunktionen på kontaktades "Olof i Kalmar" varmed hela kedjan av tidigare avtalad överföring och förvaltning sattes igång. Så ska Svens stora insektssamling komma att räddas för eftervärlden. En suck av lättnad. 

- Tack, säger Sven!

- Didrik, min son, kommer snart. Jag har just kontaktat honom, säger Sven. Han ordnar att även de andra av mina närmaste  kommer så fort de kan. Det är ju bråttom och jag orkar inte.

- Vill du att jag ska ringa till Janne då? frågar jag Sven som nickar.

- När Didrik och Janne kommer lämnar jag dig, säger jag till Sven. Vi blir för många i rummet och det blir bara stökigt och oroligt med så mycket folk. Men jag finns med dig hela tiden i mina tankar och du vet att jag vet att vi ses igen Sven även om du inte är den som tror på sånt. 

Han ger mig bara ett underfundigt, snett leende och en varm men gäckande blick i ögonvrån. Hans ögon följer mig hela vägen ut, även utanför dörren och hela vägen hem.

...

Idag har sonen Didrik ringt och berättat om Svens sista timmar i livet. Natten blev lugn och min vän Sven somnade stillsamt in på förmiddagen idag den 22 november.

Jag färdas i bilen på berget och begrundar djupt det som har skett och som jag så tacksamt och med sorglig vördnad har fått vara med om. Allt känns som ett privilegium. Så märkligt! 

Kan man berätta om något så personligt som detta i en blogg. Är det rätt, är det värdigt nog? tänker jag. Vad skulle Sven ha sagt?

Kan du ta del av detta jag nu skriver, tänker jag i min naiva fantasi och sorg. Ge mig ett tecken Sven!

Jo, jag provar. Det här skulle nog Sven ha läst och gillat.