Så är det dags för höstens stora händelse i ateljén. Min kamelia blommar i år igen. Dubbla, rosenröda blommor lyser upp mitt mörker.
Kamelia.
Trädet fick komma in för en månad sedan efter en sommar utomhus hemma. På så sätt fick det lust och tid för mognad och prunkande skönhet.
Kamelia.
Förr i tiden då jag var ung kunde jag höra rödvingetrastens lockläte. Det var en spetsigt vibrerande "i"-ton, i ornitologernas bibel - Fågelguiden beskriven som, "ett sugande och aningen strävt "styyyf". Ja, ja. Jag håller med min gamle vän Frank om det där med att via bokstäver försöka tonsätta fåglars läten har mycket i övrigt att önska och jag har förresten en annan, egen stavning, så det så.
Men då, i höstnattens mörker när himlen var låg, strålade trastarnas flyktläten ner över bygden. Och jag var ofta ute och lyssnade i månadsskiftet oktober-november efter taltrastarnas "tick" och rödvingetrastarnas "sriii". Spänningen var tät och mystisk. Man såg ju inget av skådespelet och ändå. Hur många var de? Hur nära mig var de? Hur tätt flög de, och hur långt? Hur kunde de hitta där i diset eller under stjärnhimlen.
Jag skrev ett litet kåseri "Nattens änglar" i Corren, kanske 1970, illustrerad med en nästan svart tuschteckning av en flygande rödvingetrast och fick en varm reaktion från läsekretsen. Alldeles nyss letade jag igenom några klippalbum från den tiden, men återfann till min besvikelse inte artikeln och jag som tänkt mig den som inledning på dagens skriveri.
Rödvingetrast.
Det jag vill komma fram till är att allt är förändrat. Jag hör varken taltrastar eller rödvingetrastar numera. Det är tyst i nattmörkret och om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att fåglarna är spårlöst borta. Men det finns alltid två sidor av sanningen och det är förstås den andra som gäller i det här sammanhanget.
Trots allt kan man ändå tala om en viss reell förändring genom åren. Arten fanns tidigare inte som häckfågel i Östergötland, utan var en äkta norrlandsfågel. 1963 gjorde vännen Göran och jag en mopedoddysee (svårläst) till Öland och Gotland. Vid övernattning i tält på Lina myr vaknade vi till iskall frost och rödvingetrastars sång och fick därmed lära oss att just Gotland var undantaget i utbredningsområdet.
Från mitten av 1960-talet erövrade emellertid rödvingetrasten även Sydsverige och blev en allmänt häckande art i lite sumpiga blandskogar. Deras skallrande varningsläten hörde man nästan överallt under några decennier framöver. Men lika plötsligt som detta hände har de numera nästan helt försvunnit igen, dragit sig tillbaka till Norrlands skogar där de en gång kom från.
Men det är förstås inte av den anledningen jag inte längre hör rödvingetrastar flyga söderut i höstnattens mörker.
Jag känner vemod över tider som flytt.
Tillägg 12 november. Jag har efter ett dygns vila insett att den pinnsmala tarsen jag fick till ovan inte passade en trast, så den blev nyss korrigerad. Rödvingen har härmed fått trastben som heter duga.
Även
i det allra mörkaste måste vi söka ljuset,
låta
det sippra in genom den minsta av revor
och
aldrig ge upp hoppet.
Så förlorar vi inte.
Efter kålpudding och GustavIIAdolf-bakelse idag är jag nu tillbaka i ateljén ett par timmar för att berätta om vårt besök i den gamla bergsstaden Ronda i Andalusien i Spanien.
Det var den 30 oktober. Vi hade hyrt bil för två dagar och for upp i bergen rakt norrut från hotellet i Marbella. Vi hade enligt mitt förslag laddat med tröja och jacka eftersom vi skulle upp på tvåtusen meters höjd över bergen för att komma dit, men det var helt onödigt skulle det visa sig. Solen sken från knallblå himmel och det var faktiskt varmare här upp än nere vid havet. Bergen lagrade sig på varandra i luftperspektiv och sommaren var helt underbar, långt in i oktober.
Vägen upp slingrade rejält. Det gällde att hålla sig på sin kant, innanför mittlinjen, ty hela tiden mötte vi eller blev omkörda av gula, gröna, blå och röda ettriga motorcyklar framförda i rasande fart av lika ettriga och färggranna unga män och några kvinnor, som hade lekstuga både upp och ner. Det var söndagsledigt ju och fiket högst däruppe i passet lockade både dem och oss till en rofylld stund.
Men varenda passerande hoj kommenterades livligt och "artbestämdes".
Vi parkerade i parkeringshus och vandrade, fikade och lunchade på den långa kakelklädda gågatan ner längs staden. Turister fanns det gott om förstås, liksom vi, men där fanns också många Rondabor; finklädda medelålders och äldre strosande lugnt par om par blandat med barn och ungdomar. Jag noterade att jag, med min ringa längd, plötsligt blev av en reslig sort. Bergsbefolkning, tänkte jag, krumbenta, satta och kortväxta. Sickna fördomar att skämmas för!
Ronda, ett måsteobjekt för alla Sydspanienresenärer, hade undgått oss tidigare och var nu definitiv ett målobjekt. En fornstad, "modernt" grundad av Julius Ceasar, men bebodd redan för så där tettiotusen år sedan av grottboende Cro Magnonfolk, och senare av både Kelter och Fenicier. Platsen är mycket speciell genom sitt dramatiska läge och djupa schakt. Lättförsvarad och svårintaglig.
Staden är delad av en magnifik, 120 meter djup ravin, som skapats av floden Tajo. Över den går tre broar, arkadbyggda av rosabrunt tegel och sten.
Jag fascinerades av den dramatiska utsikten vid bron men blev minst lika fängslad av alla alpkråkor som höll till där. Minst fyrtio fåglar fanns i ravinen vid den "nya bron". De flög runt, eller snarare seglade mest, på styva vingar med spretande handpennor; glänsande i kolsvart metallyster, röd "spovnäbb" och röda fötter. Helt tyngdlösa tycktes de vara i ravinens uppåtstigande varmluft, knappt en vingslag behövdes.
Studie av alpkråkor vid Ronda.
En nästan dold och minimal öppning till andra sidan av bron lockade till häftiga huvuddyk och "följa-John-beteende". Uppvisningen följdes med jämna intervall av vila i fönsternischerna på omgivande vita husgavlar, där paren plockade på varandra och "sjöng" lätt med sitt klangfullt vibrerande kraxläte.
Hemfärden från Ronda tog vi i lugnt tempo, stannade så ofta vi kunde.
Av djurliv noterades en hjort, mindre än kronhjort, möjligen dovhjort eller inplanterad sikahjort. Fågellivet var sparsmakat, höstligt avskalat. Jag noterade sjungande rödhakar och såg en flyktig dunboll med lång stjärt passera över bilen.
Det var en provencesångare som passerade.
Pilgrimsfalk passerade över oss när vi åt lunch i staden och runt om över bergstopparna hängde skruvar av gåsgamar. I en av dem såg jag en gammal smutsgam, vilket höjde stämningen rejält.
Smutsgam.
Sist men inte minst den vackra tjurfäktningsarenan, som man med berättigande kan ha diverse åsikter om. Jag menar innehållet!
Tack Ronda! Möjligen ses vi igen.
Igår tog vi oss, Ulla, Lars och jag, ner till naturum Tåkern för en spännande föreläsning av biologen Kjell Antonsson. Ämnet var utmanande: "Tåkern - Östergötlands artrikaste lokal?"
Kjell tog emellertid loven av rubriken det första han gjorde, genom att per samlat resultat i Artportalen utse Omberg till Östergötlands etta, Linköpings "älsklingslokal" Tinnerö på andra och Tåkern som trea, fast med god potential att ta sig uppåt i listan. Sammanslaget skulle Omberg-Tåkern komma högt uppe även i Sverigelistan.
Det blev ett stundtals Antonssonskt humoristiskt, intressant och sprängfyllt kåserande samt förkunnande om arter, listor, historia och dokumentation under, hur blev det ?, nästan två timmar, tror jag. Naturum bjöd även på kaffe.
Sakinnehållet i föreläsningen ger jag mig inte in på här. Det får bli i ett annat sammanhang. Vad jag däremot vill framhålla är att Kjell flera gånger återkom till att inventeringen av leddjursfaunan, d v s insekter och spindlar samt mollusker m m borde prioriteras mycket bättre än idag. Fåglar och växter har vi god kunskap om men när vi kommer till det småttiga i naturen lyser ännu mycket vitt.
Det hela blev en generös, d v s gratis, och trevlig avslutning på naturum Tåkerns säsong 2024. Tack för i år!
Notera att jag har gjort ett senare tillägg längst ner i artikeln. Ett viktigt tillrättaläggande. (2 /11 - Gebbe Björkman)
Jag hann bara precis hem för att hinna ta del av flera arga kommentarer på nätet, röster av indignation och förtvivlan. De kom från aktiva medlemmar i den ideella föreningen Tåkerns fältstation, vilka kände sig överkörda. Återigen! Den här gången genom ett överraskande och fult ingrepp vid Naturums fågeltorn rakt över fältstationens plats för standardiserad ringmärkning.
Redan för tio år sedan när fältstationens nav, det gamla handbyggda fågeltornet vid Glänås vid Tåkern revs för att ersättas av ett flott nybyggt naturum Tåkern kom utlovade förpliktelser på skam. Vi skulle få en egen, för vår verksamhet anpassad lokal i bygget, en plats där vi kunde fortsätta vår verksamhet med fältstudier och ringmärkning, var det sagt. Den skulle ligga i "annexet". Ingen diskuterade emellertid med oss om själva utformningen. (Och där kan man väl säga att vi begick ett stort misstag. Vi skulle ha varit mera drivande istället för att enbart lita på givna löften).
Fortsättningsvis kändes det som att allt erbjöds mera som på nåder. Inte ens att sälja våfflor, när publik ringmärkning ägde rum vid olika events, gick att genomföra. Samarbetet började tyvärr alltmer att halta på många sätt, till vår stor besvikelse.
Åtgärder i natur, vet jag nu av lång livserfarenhet, läker ofta fortare än man kan tro, men den här vallen av krossten och grus, kommer nog att bli svårare för naturen att ta hand om även på sikt.
Men värst av allt är att anläggningen nu helt har spolierat den ringmärkningsplats genom vass och buskar som Fältstationen använder sig av. Här sker standardiserad ringmärkning och även publik ringmärkning för Naturums besökare.
Hur kunde detta få ske, så oannonserat och oförberett. På vilket sätt är naturum Tåkern inblandat? Hur mycket visste länsstyrelsen i Östergötland? Varför skedde ingen samverkan med Tåkerns fältstation. Frågorna är många men hittills saknas svar.
Nu är det läge för en ordentlig utredning. Tåkerns fältstation vill ha räfst och rättarting i ärendet. Utan föreningen och dess genomgripande vetenskapliga verksamhet allt sedan starten år 1963 hade säkerligen naturum Tåkern aldrig blivit av eller ens varit påtänkt. Vi måste ha respekt för historien.
Gebbe Björkman, sedan starten och fortfarande, medlem i Tåkerns fältstation.
Tillägg den 2 november:
I frustration och ilska slog jag måhända alltför brett omkring mig i inlägget ovan. Nu har det klarlagts hur det olyckliga beslutet tagits. Adam Bergner, Tåkerns fältstation, har följt upp ärendet och svarar så här:
"Det är Tåkerns regleringsföretag som har installerat en ny pegel för vattenståndsmätning i sjön efter krav från SMHI. Det finns en vattendom från Mark-och miljödomstolen som ger dem rätt att uppföra pegeln. Tyvärr verkar inte domen ha följts då pegeln är placerad en bit från den plats som anges i domen och domen nämner inget om en väg ut till intagsbrunnen, vilken olyckligtvis anlagts just utanför tornet och bredvid ringmärkningsplatsen. I domstolsförhandlingen menade Länsstyrelsen att åtgärden inte krävde dispens eller tillstånd utifrån naturreservatets föreskrifter. Domstolen godkände därför allt utan invändningar."
Så kan det gå när man inte fullgör ett uppdrag ordentligt. Jag tror att Tåkerns regleringsföretag bär ett stort ansvar för att det till slut blev så fel som det blev i praktiken, eventuellt genom okunskap och nonchalans.
Med detta ber jag också om ursäkt för att det kan ha uppfattats att jag utsett naturum Tåkern som en bov i dramat.
Nu återstår att åtgärda och återställa så gott det går och jag hoppas att Länsstyrelsen följer upp detta med ackuratess.
Den 22 oktober, i vackert sommarväder, hyrde vi bil och for iväg västerut längs den spanska sydkusten. Målet var Tarifa, Europas sydligaste udde, känd bland naturvetare för sitt magnifika fågelsträck mot Afrika under hösten och även för vindsurfare, som från hela världen, nästan, samlas för att "Kitesurfa" i den ständigt hårda vinden mellan Medelhavet och Atlanten.
Kitesurfarna lämnar jag en stund därhän och koncentrerar mig på det andra - fåglarna.
Kanske återkommer jag till entusiasterna från hela kontinenten, vindsurfarna, som samlas i väldiga skaror på Tarifas blåsiga playa för att leka i vinden. En bohemisk livsstil i sin fulländning!
Nu visste jag redan att vi var sent ute för fåglarna. Månadsskiftet september till oktober är sträcket som tätast med bland andra tusentals storkar, örnar och gamar, som ofta efter viss tvekan, men ändå till slut, ger sig ut över Gibraltarsund mot Marocko på andra sidan.
Den ökända Tarifablåsten rev tag i oss. Håret stod på ända, sanden piskade oss med tusentals små nålstick på ben, armar och i ansiktet.
Promenaden ut till den lilla ön med sitt fort, kontinentens allra sydligaste spets i Tarifa stad, struntade vi faktiskt i, så jobbig var den stenhårda sydosten. Istället landade vi på höjderna ovanför staden, där vi hittade navet för fågelskådandet.
Centrat Cazalla var emellertid stängt för säsongen. Sträcket var förbi för detta år. Allt låg öde och andades en aning sunkighet. Viss blev jag besviken. Det var ju ändå fortfarande oktober, men inte en enda skådarkompis mötte jag; kvar var bara alla märken och taggar av tidigare besök. Och av fågelsträck var det "nada".
Inlägg
Alla kommentarer
