11 november - "Nattens änglar"

Förr i tiden då jag var ung kunde jag höra rödvingetrastens lockläte. Det var en spetsigt vibrerande "i"-ton, i ornitologernas bibel - Fågelguiden beskriven som, "ett sugande och aningen strävt "styyyf". Ja, ja. Jag håller med min gamle vän Frank om det där med att via bokstäver försöka tonsätta fåglars läten har mycket i övrigt att önska och jag har förresten en annan, egen stavning, så det så.

Men då, i höstnattens mörker när himlen var låg, strålade trastarnas flyktläten ner över bygden. Och jag var ofta ute och lyssnade i månadsskiftet oktober-november efter taltrastarnas "tick" och rödvingetrastarnas "sriii". Spänningen var tät och mystisk. Man såg ju inget av skådespelet och ändå. Hur många var de? Hur nära mig var de? Hur tätt flög de, och hur långt? Hur kunde de hitta där i diset eller under stjärnhimlen.

Jag skrev ett litet kåseri "Nattens änglar" i Corren, kanske 1970, illustrerad med en nästan svart tuschteckning av en flygande rödvingetrast och fick en varm reaktion från läsekretsen. Alldeles nyss letade jag igenom några klippalbum från den tiden, men återfann till min besvikelse inte artikeln och jag som tänkt mig den som inledning på dagens skriveri.

Rödvingetrast. 

Det jag vill komma fram till är att allt är förändrat. Jag hör varken taltrastar eller rödvingetrastar numera. Det är tyst i nattmörkret och om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att fåglarna är spårlöst borta. Men det finns alltid två sidor av sanningen och det är förstås den andra som gäller i det här sammanhanget.

Trots allt kan man ändå tala om en viss reell förändring genom åren. Arten fanns tidigare inte som häckfågel i Östergötland, utan var en äkta norrlandsfågel. 1963 gjorde vännen Göran och jag en mopedoddysee (svårläst) till Öland och Gotland. Vid övernattning i tält på Lina myr vaknade vi till iskall frost och rödvingetrastars sång och fick därmed lära oss att just Gotland var undantaget i utbredningsområdet.

Från mitten av 1960-talet erövrade emellertid rödvingetrasten även Sydsverige och blev en allmänt häckande art i lite sumpiga blandskogar. Deras skallrande varningsläten hörde man nästan överallt under några decennier framöver. Men lika plötsligt som detta hände har de numera nästan helt försvunnit igen, dragit sig tillbaka till Norrlands skogar där de en gång kom från. 

Men det är förstås inte av den anledningen jag inte längre hör rödvingetrastar flyga söderut i höstnattens mörker. 

Jag känner vemod över tider som flytt.

Tillägg 12 november. Jag har efter ett dygns vila insett att den pinnsmala tarsen jag fick till ovan inte passade en trast, så den blev nyss korrigerad. Rödvingen har härmed fått trastben som heter duga.