31 januari - Skylt till Hejnum Kallgate på Gotland

.
Mitt i allt annat så har jag nu kommit en bra bit på väg i arbetet med den första stora skylten till naturprojektet Hejnum Kallgate på Gotland.
Jag har gjort allt klart i akvarell, alla arterna så när som på två små rackarns färilar som ska in över krisslan och blodtoppen i mitten och något till höger upptill i bilden.

Utöver det återstår "endast" bakgrundsteckningen som ska ge miljökänsla och liksom binda ihop allting till en helhet; ett "tiotusental" blyertsstreck bara.

Jag vill helst bli klar med den här uppgiften den här veckan, ty sen drar jag iväg till Bulgarien fem dagar och hela projektet, med ytterligare två stora skyltar, ska vara tryckklart den 15 mars. Det hettar ordentligt!

.

31 januari - Fler bilder från isvandringen

.

Här presenterar jag ytterligare några bilder från söndagens härliga isvandring med Ödeshögs Naturskyddsförening på Tåkerns is och i sjöns vassar.

Alla dessa bilder är tagna av den duktiga naturfotografen Barbro Nelly från Hästholmen.

Tack så mycket Barbro för att du generöst lånar ut dem till mig och min blogg.

.

Några av deltagarna på marsch.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.
.
.
.Jag visar en vinterståndare av smalkaveldun. Den bör man inte ta in i rumsvärme i detta skick.
"Då får man besvärliga städproblem"..


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.

.
.
Kniven är för mig ett nödvändigt redskap vid en vassvandring i Tåkern.
Den här vackra skapelsen har jag köpt av Ragnar..

.
.

Med hjälp av knä och kniv viker jag vassen flera gånger och skapar en bekväm "stol" vid en solig vasskant. Kaffet och mackan smakar sen så mycket bättre.

.

Länk till reportage i Corren den 31 januari 2011

31 januari - Vinterfågelräkning runt knuten

.
Mitt lite ödsliga
fågelbord sett genom fönstret. .
.
.
.
.

.
.
.

.
..
.
.
.
.
Sveriges Ornitologiska Förenings /SOF/
"Vinterfågelräkning runt knuten"
avslutas idag.
Idag är alltså sista dagen för i år som chansen finns att medverka i denna stora folkliga fågelforskning.
Proffs, amatörer, dagisbarn, pensionärer, skolor - ja alla är välkomna att rapportera in vad man ser för fåglar runt sitt fågelbord i trädgården.

Förra året kom det in hela 19 000 rapporter och alla dessa gör att man får en bra statistik över hur vår vinterfågelfauna ser ut i närheten av mänsklig verksamhet. Det är femte året i rad som evenemanget äger rum.

Själv tänker jag vänta tills i morgon med att sända in min rapport. Då har jag fått med alla de fyra dagar som finns till förfogande.
(Ja, alltså man får inte summera, men man får ta det högsta antalet av varje art man har haft under de fyra dagarna som räkningen pågår).

Resultatet i år verkar tyvärr bli magert vid min matplats. Några koltrastar, skator, pilfinkar och gråsparvar, det är nästan allt jag har noterat.
Men lyckligtvis nog drog en flock sidensvansar in i trädgården och till några utlagda äpplen i förrgår. Alltid något. Men, å andra sidan är det faktiskt inte mängden som avgör om det är viktigt eller ej. Som alltid vid forskning kan ett negativt resultat vara lika intressant som ett positivt.

Häromdagen medverkade jag i radio Östergötland och berättade om denna satsning på fågelforskning och idén med att sprida och fördjupa "svenskens" fågelintresse.
Länk till detta inslag finner du nedan.

Allt du behöver veta finner du under länkarna här nedan. Välkommen att delta!

Länk till radioinslag i P4 Östergötland

.

Länk till digital rapportering hos SOF

.

Länk till pdf-blankett

31 januari - Rapport från en isvandring

.

Drygt trettio personer mötte upp vid parkeringsplatsen vid Glänås, Tåkern, för en liten isvandring i vassarna. Solen sken, vinden mojnade och humöret var på topp.

Nedan följer en liten bildkavalkad med foton tagna av Viggo Carlsen.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
. .
.
Vandringen startar på isen utanför tornet. I främsta ledet just här med Lars, Lasse och Gebbe. Stavar och broddar är tacksamma hjälpmedel.

.

.

..

.

Första stoppet redan efter hundra meter. Vi kommer aldrig långt åt gången. Det finns mycket att berätta.

,
,
,
,
,
,
,
,
,
,
,
,
,


.
Jag har funnit i vasstrå med en gall av vasstoppgallmygga som jag informerar om.
,

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.
.
.
..
Anton, Viggos sonson, hänger med ut på sjön idag.






.
.
.
.
.
.
.
.

.
.
Fikapausen är den bästa stunden. Jag visar hur man gör en bekväm sits av vass i en solig vasskant.
..
.
.
.

.

.

.

.

-

.Lars och jag tackar för medverkan, intresse och förtroende.

Länk till reportage i Corren den 31 januari 2011

27 januari - Med rytmen i fingrarna

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Många skulle nog säga att det är en ovana som jag har, den där att jag trummar med fingrarna. Alltid, då jag omges av musik, till och med under små reklamjinglar i de i övrigt störande reklampauserna på TV3 under en spännande film till exempel, så slår mina fingrar och händer takten mot det underlag som finns till hands.
Och jag tycker att jag har det där - känslan för takt och rytm. Jag kan liksom inte låta bli och jag tänker själv inte på det heller, förrän någon i min omgivning för ner mig till jorden och ber mig lägga av.

- Hördu. Sluta nu!

Inte så konstigt alltså, att jag gillar Nirvana trots att jag nog är alldeles för gammal för sånt. Och det beror nästan helt på trummisen.

På vägen hem i bilen igår kväll från bastubadet i Vadstena, för tillfället singel, brassade jag för fullt så Toyotans dörrar skakade: LP:n (i CD-format förvisso) "Nevermind" med trummisen Dave Grohl. Mmmmmm!
Alltså, han är bara fantastisk och har något alldeles extra som batterist; ett driv och kommando över musiken med totalrytmik som slutprodukt. Det känns som att han ligger någon tusendel före de andra två och på det sättet piskar musiken framåt... framåt.
Sen är det ju skramligt och skrovligt - helheten i Nirvana menar jag - men ta och lyssna lite mer på Dave Grohl och du blir varse en mästare.
Ett öppet musikaliskt sinnelag hjälper förstås eller kanske till och med är nödvändigt!

26 januari - Inför en vintervandring

.

På söndag leder Lars och jag en isvandring på Tåkern. Det är i Ödeshögs naturskyddsförenings regi och en uppföljning på förra årets succé, då drygt 70 personer kom trots att det var ner mot tjugo minusgrader den dagen.

Vi startar från parkeringsplatsen vid Glänås besöksområde kl 11 söndagen den 30 januari eller för samåkning från Ödeshögs torg kl 10.30 och vi blir kvar ute i vassarna cirka två timmar.
.

Matsäck och varma kläder är naturligtvis ett måste.

Välkommen!

.

Att vandra runt i ett "arktiskt" landskap med så speciellt utseende och under extrema förutsättningar är spännande och för de flesta människor högst ovanligt.
Tåkerns vassar vintertid bjuder på den typen av annorlunda upplevelse i stort som i smått.

Skäggmes


.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Havsörn

.

...
.
.
.
.
.
.
.
.

.

Ett foto från förra årets lyckosamma is/vassvandring på Tåkern.

24 januari - Förbryllande spår

.

Förbryllande spår. (Klicka på bilden för förstoring)

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag undrar över det spår jag mötte häromkvällen under en promenad i villaormådet där jag bor. Jag har fått för mig det omöjliga, att det kanske liknar spårtecken av en igelkott. Minusgrader och snö säger naturligtvis stopp och belägg för ett sådant tänk.

Det andra och avsevärt mera troliga jag tänker är att det kan vara från en råtta. Men det stämmer dåligt, får jag för mig, med stegen satta på detta sätt och så runda. Men , det är klart "fingrarna" och hälen kanske ändå säger just råtta. Det är min fot till vänster som "fungerar tändsticksask".

.

Jag har snöat in och behöver hjälp med förslag.

.

20 januari - Att jobba ideellt

.
Jag har alltid försökt vara generös med det ideella. Det är nog en uppfostringsfråga. På 60-talet då jag började min bana i föreningslivet ifrågasattes aldrig det ideella. Det var alldeles självklart att man ställde upp gratis på många olika sätt.
Men undan för undan, framför allt från och med 80-talet började "ersättning för omkostnader" komma in i bilden. Det var inte längre helt självklart att ställa upp gratis längre.
De första tecknen på detta var nog att man började anlita konsulter och anställa administrativ personal i föreningslivet även långt ner i organisationerna. Därvid blev det ju på något sätt ett ojämlikt förhållande, där vissa fick betalt medan andra förväntades fortsätta jobba gratis.
Ja, alldeles säker på den här analysen kanske jag inte är förstås. Det kan ju också tolkas som att jag inte är riktigt med i tiden (det var bättre förr-attityd).
.
Nåväl. Ett av alla min ideella arbeten och beting under det senaste året har varit att måla omslag till Östergötlands Ornitologiska förenings tidskrift Vingspegeln. Under året som gått har jag således gjort fyra akvareller på fyra aktuella fåglar i östgötabygd. Det är verkligen inte första gången. Jag tror att jag genom åren har gjort snart tio årgångar.

Jag har gjort dem gratis och är stolt och glad över att jag på detta sätt har kunnat bidra med något till det viktiga ideella naturvårdsarbetet.
.
Lappsparv och brandkronad kungsfågel.


.

Skäggmesar och bruna kärrhökar

18 januari - Slätten töar

.

- Du måste komma hit o kolla, säger Tomas som ringer från Öninge nere vid Vättern. Det sitter tre örnar på ett dött rådjur här utanför på åkern. Vi kan sitta i köksfönstret och titta på dom. Det är jättefint!

- Men jag kan inte komma idag, svarar jag, jag är i Linköping. Det får bli i morgon.

.

Det var i lördags det. Och inte fanns där någon havsörn att se, knappast något dött rådjur heller. Det mesta var avklarat, bortforslat eller uppätet; några tussar bara och tramp var allt som fanns kvar att titta på.

.

Gammal havsörn över Ödeshögs gråhimmel

.

.

.

.

.

.

.

.

Redan veckan innan noterade jag en gammal havsörn som kom på skrå tvärs över Ödeshögs gråhimmel på väg mot Vättern.

Och vidare, idag får jag ett sms-meddelande från Peter:

"Havsörn alldeles utanför Ödeshög...".

.

Jo, så har det blivit, att man inte blir ett dugg överraskad längre av att möta havsörn till vardags. Det är inte säkert att jag noterar dem eller skriver en rad i min dagbok numera. Egentligen är det på det sättet att man knappast kan fara över Tåkernbygden utan att möta åtminstone en eller ett par havsörnar så här vintertid.

Skamligt är det, att jag idag tar detta för givet och betraktar havsörnar med slöa ögon; en så pampig och sevärd fågel är värd bättre uppmärksamhet.

Jag får ta och skärpa till mig. Alltså skriver jag detta - lite från bakåt i tiden. Tack Tomas och Peter!

.

Slätten töar.

Annars är det mildväder. Det har hållit i nästan en vecka nu, plus 3-5 grader sådär. Det är fantastiskt hur fort snön har sjunkit ihop. Aldrig trodde jag väl att det skulle kunna bli barmark redan efter några dygn, men så är det. Men hjälp av sydvästvind och regn har slätten töat oerhört snabbt och av de små snöfria fläckarna som dök upp i förrgår har det blivit hela fält till idag.

Under Omberg i riktning norrut mot Tåkern prålar en skön himmel..

Jag kör norrut förbi Omberg mot Väversunda, svänger ner vid den rosa kyrkan och fortsätter längs sjökantens madmarker. Jag spanar efter vårfågel även om jag vet med mig att det är för tidigt. Men, det är klart, grågässen är säkert inte så långt borta i tid räknat.

Ute i vassfältet kör slåttermaskinen. Den skär knippa efter knippa av årsgammal tåkernvass som ska bli till täckningsmaterial för det nya Tåkerns Naturum som ska stå klart senare i år.

Ramstads åkrar

är

vattenkammade
.
.
.
.
.
.
.
.

.

.
.
.
. .
..
De svarta jordarna vid Ramstad är vattensjuka och tomma, väntande på gäss och sångsvanar, lärkor och tofsvipor.
.
Disevidån är vårrusig och full.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.


Ån är brun och hög. Tjocka isflak glider, snurrar, välter, gnisslar, rider och reser. Vattnet trycker på, väller och virvlar, brusar och sörplar.
Jag möter Mats i bilen. Han ser lite bekymrad ut. Han äger gården uppströms och minns antagligen med fasa sommaröversvämningen för tre år sedan. Finns det något att göra? funderar han säkert.


Gräsänder
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Hur blev det då med vårtecken? Nej, det är en månad för tidigt. Men ändå, kanske något lite. Ett gräsandpar hade nämligen landat i svämvattnet på Bankängen. Det såg faktiskt lite vårlikt ut.

*

Klockan är 15.30.

Rune som har stuga vid Orrnäs kommer begeistrad in i ateljén och anmäler observation av två havsörnar som nyss satt i träden vid Getingaryd vid Vättern ner mot Gränna. Runt om satt ett helt gäng kråkor, säger Rune.

Som sagt ...
.

16 januari - Varg - glappet

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Jag vet kanske inte om det märks, att jag faktiskt för det mesta försöker hålla en ganska låg politisk profil i min Naturliga dagbok även om jag är ganska politiskt verksam i MP, som nog många av er läsare redan känner till.
Men ibland, som nu, under den bedrövliga licensjakten på varg som pågår och vilken innbär ett dödande av tjugo djur, 10 % av hela landets bestånd av hotade och rödlistade individer, kan jag inte låta bli att tangera politikens roll och ansvar, eller till och med känna mig nödd att ta jättekliv rakt in i getingboet.

Jag menar att det finns ett allvarligt glapp i sammanhanget. Ett oförstånd och en inkonsekvens hos delar av svenska folket, åtminstone bland många av alla dem som sätter natur och miljövård i främsta rummet.

Jag tror mig förstå genom insändare, i allehanda protestlistor och under en allmän debatt att stora delar av oss svenskar faktiskt inte vill ha den här jakten på varg. Vi är troligen i klar majoritet. Ändå sker den.

Vi hade ett val i höstas. De flesta av alliansens företrädare lät tidigt meddela att vargjakten skulle komma att fortsätta som tidigare om man vann valet.
Alltså finns det en politisk majoritet för denna olycksaliga vargjakt. Således inte konstigt att den fortsätter och detta är vad som kallas demokrati.

Men här finns glappet menar jag, ty idag höjs många proteströster också bland dem som indirekt röstade för vargjakt genom att stödja de politiska partier som företrädde den.

Jag tror inte att några protester i insändare eller föreningar, hot från EU om åtal eller andra motåtgärder hjälper just nu. Inte på ytterligare fyra år minst.
Vilka konsekvenser man måste dra av ovanstående resonemang, om man nu företräder åsikten, att vargen ska erbjudas en rimlig och biologisk chans även i vårt rika och glesbebyggda land, måste väl därvid stå klart för alla som läser dessa mina rader.

Men allt går att ställa till rätta igen - även om det kan dröja ytterligare några år. Det är förvisso en fråga av många inom politikens ramar, men en principiellt viktig sådan. Nu hoppas jag bara att det inte då kommer att vara för sent.

.

Ja mina vänner, denna vargjakt väcker tigern i mig. Det märks väl att jag är rasande arg!
..

16 januari - Mitt "mesta" verk

.
Hustrun och jag var och såg filmen Svinalängorna i förrgår. Den var mycket bra och absolut sevärd, även fast jag redan innan besöket visste av rescensioner och människor i min närhet som sett den, att det var en svart film. Men så är det ju - livet är också svart - och jag vill inte alltid väja för detta faktum.
Dessutom kände jag personligen igen mig i 50-talsmiljön, vilket gjorde filmen än intressantare för mig.
.
Jag blev något överrumplad i början av filmen då huvudpersonen besöker sin barndoms simhall i Ystad. Den utzoomning som sker i den scenen startar med en bild genom de stora glasfönstren i fonden. Mitt i sekvensen finns en silhuett av en sparvhök i plast fäst på glaset.
Det är en rovfågeldekal med avsikt att skrämma andra fåglar från att krocka in i fönstret.

För nu många år sedan gjorde jag två förlagor till Östergötlands Ornitologiska Förening; en sparvhök och en lärkfalk. De har blivit riktiga storsäljare. Tusentals av dem har sålts till museer, stadshus, privata altaner, busskurer och liknande och de finns spridda i hela landet. Jag själv har ingen royalty på dekalerna och det mesta av behållningen går till fågelskydd.
.

.
.
.
.
.
.
.
.

..
.
.
En sparvhökssilhuett på fönstret i klubbhuset på anrika Falsterbo Golfklubb.

Jag brukar lite skämtsamt säga, att detta är mitt mest kända verk. Jag finns nämligen representerad på tusentals platser runt om i landet och inte bara i landet förresten; nej, inte minst på Louisiana Museum i Danmark.
Med glimten i ögat konstaterar jag att jag är en av få svenska konstnärer som har tagit plats på detta berömda ställe.

Vill du nu sälla dig till alla dem som är ägare till ett av "mina" verk, genom att sätta upp en rovfågelsdekal på t ex en utsatt glasaltan kan du beställa dem på hemsidan som finns under länken här nedan.

Naturbokhandeln

.

15 januari - Vargjakt

.
Årets licensjakt på varg har börjat idag på morgonen. Den är en skam för landet, enligt min bestämda åsikt och den strider mot EU:s regler om hänsyn mot hotade djur.
Jag har oerhört svårt att förstå hur vi i vår upplysthet (?) verkligen kan bete oss så kortsiktigt och cyniskt mot ett utrotningshotat och högt rödlistat däggdjur i vårt eget naturälskande (?) land.
Det känns som en medeltid av okunnighet att på detta sätt skatta en djurart med en population på drygt tvåhundra individer med ca 10%.
En stor skandal är detta. Jag beklagar djupt att jägarna har ett så starkt inflytande i regering och riksdag. Det är en kvarleva från ett klassamhälle i en annan värld än dagens moderna.

Jag gråter och skäms.

12 januari - Om tidig fågelsång och "videung"

.

Igår då Lars och jag vandrade ut på Tåkerns is ringde Mathias Lindholm från Radio P4 Östergötland och ville tala med mig om vårvinterns första fågelsång. Det passade inte precis just då men när jag var tillbaka i ateljén igen hörde han åter av sig.
.

Resultatet blev ett kåserande samtal direkt via telefonen. Det sändes igår eftermiddag men förhoppningsvis kan du lyssna på det från arkivet via länken nedan:

.

Fåglarna märker att ljuset är på väg tillbaka

.

Idag på morgonen läser jag i tidningen Corren på sista sidan en liten artikel som också den handlar om de första vårtecknen.

.

Jovisst, det händer något hela tiden i naturen. Än känns det emellertid långt kvar till knoppande vide och snödroppar. Ett nästan metertjockt snötäcke dämpar definitivt entusiasmen. Och inatt har det kommit ännu en decimeter, vilket i och för sig känns bra, eftersom den livsfarliga ishalkan därmed har minskat betydligt. Och så fick jag ju arbeta fram lite svett även denna morgon och det ska ju vara bra sägs det, av hälsoskäl bör man tydligen svettas minst en gång varje dag.

.

Men egentligen är det inte på grund av tidiga vårkänslor som jag har klippt in ett faksimil av denna artikel.

.

Nej, jag tänker på ordet "videung" som journalisten Magnus Andersson använder sig av både i den löpande texten och i bildtexten. Det är nog ingen felskrivning. Han tror säkert att det heter videung. Jag trodde det en gång i tiden också.

.

Knoppande vide

-

"Videung"

.

Jag minns från min barndom att även mina föräldrar sa; att vi skulle gå ut i naturen och klippa av några kvistar "videung" för att ta in i huset.

.

Det är förstås den finlandssvenske poeten

Zakarias Topelius "fel". Det var han som skrev visan:

"Sov du lilla vide ung, än så är det vinter...".

.

Nu vet jag ju förstås inte säkert hur textoriginalet såg ut men nog menade författaren att det var just ungt vide som avsågs (vide ung i två ord och inte videung i ett ord).

.

Men okej, inte gör det väl så mycket.

Jag är ju själv alldeles tokig i att hitta på egna och nya ord i mina skriverier.

Och faktum är att jag tror att väldigt många av oss svenskar tror att de där första kvistarna med knoppande vide faktiskt heter "videung" på riktigt.

.

Men ett är ändå säkert. Just nu känns det långt dit - till "videungen".

.

11 januari - Sondering av Tåkerns is

.
Lars känner på Tåkerns is.

Jag hämtar Lars hemma vid Frösäng; gröngölingen ropar in våren, vid fågelbordet finns fullt av mesar och Lars bjuder på nystekt strömming.
.
Vi har stämt möte för att genomföra en liten promenad på Tåkerns is vid Glänås, en rekognonsering inför Naturskyddsföreningens årliga vintervassexkursion som går av stapeln den 30 januari.
Förra året kom drygt 70 personer trots minus 17 - 20 grader, djup snö och delvis sjunkande och skoblöt is därunder vilket medförde ett besvärligt pulsande. .

Inne bland vassarna är isen ibland svag och osäker. Vi finner några öppna hål. Hål som är till glädje för räv, mink och även rådjur. Något att vara observant på under vår kommande vandring så att ingen drullar ner utifallatt ett nytt snötäcke skulle vara på plats då. I och för sig brukar jag säga, att man inte har varit vid Tåkern förrän man har varit i Tåkern. Men då gäller det kanske att välja lämpligare datum.

Nu är vi ute i god tid för att känna på årets förhållanden och blir glatt överraskade däröver. Bitvis har vinden nämligen svept iväg snön så att isen ligger blottad, i och för sig ganska tunn och stöpig men dock lättgången.
Vi känner oss för och lägger upp en lämplig rutt, intensiv och kort.
Nedfarten till Glänås är också ordnad till det bästa eftersom arbetet med det nya Naturum Tåkern ännu är igång och stigen ner är plogad och grusad.
Schaktmassor från grundarbetet vid bygget kommer att förstärka en del av de redan befintliga fågelholmarna som ligger utanför tornet och detta medför att till och med isen ställvis är plogad. Det ser alltså bra ut för vår kommande isvandring och vi känner oss mycket nöjda och förhoppningsfulla.

En vargspindelhane är ute på vinterpromenad, liksom Lars och jag ...

... Ja, promenad och promenad, det kan väl diskuteras, stelfrusen som den här spindeln är. Men den visar ändå att livet finns till hands även i en vinteröken som denna.
Vi hoppas på att spindeln och mer därtill vill visa sig återigen den 30 januari. Då får vi mycket att berätta om Lars och jag.

10 januari - Skyltarbete till Gotland

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Nu är arbetet i full gång med den första av tre A1-skyltar som jag gör till Gotlands länsstyrelse.
Det hela är till ett "nytt" besöksområde på nordöstra Gotland som heter Hejnum Kallgate vilket ska invigas till våren.

Denna den första planschen ska vara en översiktlig bild av området med karaktärsarterna på plats.
Skylt nummer två och tre ska visa orkidén guckusko respektive väddnätfjärilens liv och leverne.

Vårvintern är således helt inbokad. Allt ska vara klart senast den 15 mars.

9 januari - Ljusets återvända

.
Nu känns det märkbart, ljuset; det börjar komma tillbaka igen så vi bestämmer oss för den där efterlängtade promenaden, Ulla och jag.

Det är verkligen farligt halt på gatorna. Fyra centimeter tjock, ren glansis gör vår vandring trevande och riskfylld. Men vi möter Sven-Inge i vägskrapan efter en kort stund, som låter tänder räffla och mala, och strax därpå kommer även Arne i den gula flakbilen med både sand och salt och då kan vi bättre sträcka ut våra steg.

Nötväcka, blåmes och koltrast sjunger.
(Som alltid kan du se bilderna i större format om du klickar på dem).
.
.

Från vår höga trädgårdstuija sprakar något pipigt och lite raspigt. Jag står bara några meter därifrån och spetsar mina fågelöron. Är det inte ...? Jo visst är det ... En koltrast.
Jag vaggar lite åt sidan för att försöka hitta fågeln inne i det mörka innanmätet. Sen ser jag den, som en skugga i det dunkla, med ett blänkande öga och sluten näbb. Det är vinterns årsunga hane som prövar sin första sång - skuggsång - denna nasalt introverta subtilitet som man måste känna väl för att få uppleva.

En etyd på fågelvis i ljusets återvända.

- Dagen är som gjord också för årets första talgoxesång, säger jag till hustrun. Hög blå himmel, knappast ingen vind och några grader plus är perfekt. Och det stämmer med almanackan, nästan på timmen när.
- Ta inte ut något i förskott bara, svarar hon som alltid. Det är mycket vinter kvar, så börja inte prata om vår redan nu.

Och talgoxens visa uteblir förvisso.
Men blåmesen sjunger piccolaflöjtvis: si-si-si-si-si-si-si-si
och entitan snabbt och snärtigt tjipp-tjipp-tjipp-tjipp-tjipp.
Och högt uppe i en björk, i solens sparvarma sken på den tunnaste och yttersta kvisten, bröstar sig en nötväcka, svänger från sida till sida och sjunger kui-kui-kui-kui.
Allt andas hopp och begynnande lust. Folk vi möter ler med stjärnor i ögonen.

Rollande korpar

Och på väg till Linköpings teater i kvällens sista sol som färgar de nu helt snöfria granarna i mörk apelsinnyans kommer två korpar lekande över himlen. De rollar och ropar:

- Lusten är väckt.

.

8 januari - Regn idag ...

.
... och vallafiasko i Val di Fiemme. Suck! Nästan så det rimmar.
Tycker liksom att jag har sett det hända förr vid den där vackra lilla kyrkan i dalen.

5 januari - Snö så det räcker

..


Grannen Lasse är alltid på alerten med snöskottningen. Såna grannar gillar jag.
Här är det altantaket som får sig en nödvändig duvning.

*

- Ta skoveln, säger Urban och kastar den efter mig. Nu räcker det!
- Men den där är ju oduglig, svarar jag. Det tycks ju vara hängbjörk i skaftet.

Att ta en promenad till ateljén idag på morgonen visade sig vara en missräkning, om man hade bråttom fram vill säga. Det tog mig nästan en timme att komma dit. Och det beror inte på det besvärliga underlaget, det hade jag parerat med broddar under sulorna, utan mera på alla möten som blev.

Ny snö virvlar ner hela tiden och gör gårdagens tunga skottningsarbete ogjort - igen. Det är norrlandsvinter. En rejäl sådan.

- Det är precis som när far min berättade om beredskapsvintrarna, fortsätter Urban. Då var det, enligt vad han sa, snö upp till telefonledningarna och varhelst en ny rekryt visade sig fick han en snöskovel i händerna direkt.

Men först på promenaden möter jag Gösta. Han håller alltid exemplariskt rent framför sitt hus. Där finns energi så det räcker även för andra med behov. Jag har sett honom skotta både här och där i samhället för att hjälpa dem med krämpor och åldersrelaterade problem trots att han själv är en bit över folkpensionsstrecket.

- Men idag har jag problem du, säger Gösta. Det är ischiasen. Den går ner ända till tårna här i högerbenet. Det gör förskräckligt ont. Jag blir så rastlös av att inte kunna ta mina promenader. Du vet att jag brukar gå tre långa vändor per dag. Sova går bra men sen, när jag kommer upp ... Hujedamej.

- Jo jag vet, svarar jag. Men du är i alla fall en baddare på att hålla rent på din trottoar. Det är inte alla som klarar av det precis. Din granne till exempel ställer ju till lite bekymmer när han alltid verkar bryta mönstret och tvingar ut folk i gatan eftersom som han aldrig tar tag i skovelskaftet.

- Nej det är sant, svarar Gösta. Han får nog inga stjärnor i himlen han inte.

Våge håller rent med snösläden, som är en sån där otymplig typ med aluminiumblad och stålbygel. De är tunga att skjuta framför sig, säkert 120 breda, lågt ställda och förrädiskt lockande att ta för stora portioner med.
(Själv har jag en smalare av plast med ergometriskt uppsvängt handtag - en fantastisk bekväm och skonsam modell, som dessutom inte lurar en att åta sig för mycket åt gången).

- Jag har det ganska bra förspänt, säger Våge, så det går bra med den här också eftersom jag kan lägga snön på andra sidan vägen, i diket ut mot åkkern. Men nu räcker det verkligen, tycker jag, fortsätter han. De är ju bara i början av vintern. Förra året vid den här ti´n hade det knappt börja snöa. Vart ska de ta vägen? Jag är ändå mest bekymrad för djuren.

Sixten tar några tag också framför Urbans garageväg. De är goda grannar och samspråkar högljutt när jag anländer.
Sen kommer då den där skoveln och landar överraskande framför mina fötter med en duns.

- Nu skiter vi i det här, säger Urban. Du får´n. Jag har fått nog.

- Ja det här är inte nådigt, kompletterar Sixten lite mera stillsamt. Men man måste ligga i.

Och sen, efter en timme, har jag slutligen nått ända fram till ateljéporten. Lagom till andra kaffet.
Nu blir de arbete med mitt nya stora beting; tre A1-skyltar informationstavlor till Gotlands länsstyrelse. Jag är nog redan lite efter tidtabellen. Frågan är om jag vågar ta fler promenader i det här vädret nu när jag har bråttom till ateljén.
.

4 januari - Funderingar kring ett misslyckat foto

.

Kråka vid dött rådjur.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Det var igår, alldeles innan jag mötte den "galne" engelsmannen, som jag skriver om här nedan, som jag såg fyra kråkor och en korp som åt på ett vinterdött rådjur på gärdet vid sidan av vägen längre fram.

Trots att jag inte stannade lyfte korpen redan på mer än hundra meters avstånd och då jag närmade mig ytterligare lyfte den ena kråkan efter den andra och slutligen var det bara en kvar och den var också orolig.

Alltså vevade jag ner fönstret och gjorde kameran med 300-telet beredd för ett foto i farten då jag passerade, redan i god tid.

Jag fick fotot! En okej bild trodde jag och stängde av kameran utan vidare funderingar eftersom jag var i rullning.

Hemma igen ser jag fotot. Snöpinnen uppfattade jag aldrig. Tänk att den skulle hamna precis framför motivet. Så trist. Misslyckat. Kassera!

.

Men, vid närmare eftertanke kanske det ändå kan vara något att visa, tänker jag nu dagen efteråt med ett dygns fundering. Med lite jobb skulle jag säkert kunna klona bort den där illröda tingesten eller också låta den vara och istället dra några nya slutsatser.

Se hur man faktiskt "ser igenom" pinnen till kråkan och rådjuret. Spännande?!

.

Beror detta på:

1. Att ljuset från kråkan och rådjuret smiter runt pinnen i förgrunden i en sån där randstråleeffekt jag känner till från fysikens spalt- och gitter-lektioner.

2. Att pinnen är tillräckligt smal jämfört med bländaröppningen att ljuset även rakt kan smita förbi på sidorna.

3. Att min hastighet om än låg ger tillräcklig sidorörelse för att ge tidsinställningen på kamerans bländaröppning tillräckligt med tid för att samla upp ljus bakom pinnens hela bredd.

4. Eller gäller allt detta och kanske ändå mer dätill?

.

4 januari - Ymnigt snöfall suddar bort partiell solförmörkelse

.

Det blev ingen astronomisk upplevelse idag på morgonen. Nu är klockan 10.30 och den partiella solförmörkelsen är över utan åthävor.

Ett ymnigt snöfall har dragit ner över bygden, en decimeter nysnö ha lagt sig över skarskorpan och ishalkan, livsfarligt med andra ord, och himlen är matterad och jämngrå.

.

3 januari - Om möten med rådjur och en "galen" engelsman

. Efter nyårshelgens mildväder med regn har en hård skare bildats. Rådjuren får det nu än svårare att överleva. De som lever på slätten förlorar i skydd jämfört med stammen i skogsbygden men tjänar möjligen på att snötäcket ibland är tunnblåst och att det då blir lättare för dem att sparka sig ner till raps och höstvete.

Men lättsamt är det inte. De tre djuren till vänster på bilden är magra, vid dödens gränslinje och de får inte plats i den "matgrop" de troligen något starkare individerna till höger trängs i. Deras hållning vittnar om svält gränsande till apati.

*

Den smala vägen vid Tåkern förbi Väversunda är glashal. Solen blänker i isgatan så att solglasögon känns nödvändiga för att kunna se framåt i färdriktningen. Bilarna jag möter och även jag själv håller väl åt sidan både i tid och rum på de få platser där utrymme finns att tillgå.
En gång får jag dock lov att backa 100 meter för att släppa förbi grusbilen som måste ges förtur då den dyker upp över ett backkrön. Det fungerar. Alla vet.
Nästan alla!

Vid Lyckebyskolan möter jag en bilist som inte stannar vid det väl tilltagna infartsutrymme han just passerar utan försöker tränga sig vidare fram mot mig trots att jag själv är bara några meter från ett tryggt möte.
.
Det hela blir alldeles omöjligt trots att jag håller åt mig så mycket jag kan.
Om än sakta, försöker han passera mig på den smala och hala vägen, medan jag förbereder en utskällning genom att sänka min sidoruta, blott någon decimeter från hans ansikte.
Men den här bilisten verkar inte ha en aning om praxis och allmän vintervägshänsyn och jag ser hur han förvånad och oförstående fortsätter och slutligen sakta glider sidledes ner i det djupa diket.

"Idiot", säger jag halvhögt och kliver ur bilen för att fortsätta en tänkt harang.
En mörkhyade man kliver ur bilen och tittar på mig med hundledsna ögen.
"I don´t speak swedish",säger han och ögonen flackar runt i omgivningen. I´m from England".
"Jahaja" suckar jag," det förklarar ju saken".

"Hur tänker du göra nu då" undrar jag irriterat. "Varför stannade du inte så vi kunde mötas", fast på engelska förstås.
"Jag visst inte hur jag skulle bära mig åt och så har jag ju såna där ... ? ? dubbar, du vet", svarar engelsmannen, fast på engelska förstås.
"Jaha du, nu har du iallafall ett stort problem framför dej", säger jag och berättar för honom om de röda vägkantskäpparnas betydelse; den viktiga ögonkontakten och nödvändiga trafiksamspelet, samt svenska ljustutningars kodspråk.

"Åh, jag visste inte. Men, har du en lina, så är jag väl snart uppe igen", menar han. Men jag svarar, att jag inte har någon lina och i vilket fall som helst skulle jag inte kunna dra upp honom på den här hala vägen så djupt som han sitter fast i snön.

Du får gå till gården därborta i kröken", pekar jag."Han som bor där kan kanske dra upp dig med traktorn".
"Nej", säger engelsmannen, "han har dragit upp mig förut och var så arg på mig att jag inte vågar fråga honom igen".
"Men till nästa gård är det mycket längre", svarar jag och är beredd att lämna den i mitt tycke enfaldige bilisten i sticket.

Just då kommer en norsk kvinna fram till oss från Lyckebyskolans meditationscentrum tillsammans med ännu en mörkhyad man. De talar engelska med varandra. Självklart tror jag därför att de känner bilisten. Men icke.

Jag tilltalar dem på engelska och det tar en stund innan jag märker att de svarar på svenska och norska. "Får ni prata överhuvudtaget?", frågar jag.
"Ja, vi ingår i personalstyrkan och har inte samtalsförbud som alla deltagarna i meditationskurserna har. Kan vi inte tillsammans alla fyra försöka lämpa bilen tillbaka på vägen", föreslår denne unge mörke man på klingande göteborgsdialekt. "Men varför pratar ni engelska med varandra?", frågar jag överraskad. "Jag har svårt att förstå norska", säger göteborgarn.

Märkligt! En svensk, en norska, en mörhyad göteborgare som inte förstår norska men ändå får prata och mitt i alltihop en "stupid" engelsman; vilken samling mitt på vischan, tänker jag tyst. "O! er han engelsman", utbrister norskan. "Dette kan jo vel forklare de hele".
"Jo, jo. Men det är ändå helt omöjligt att få loss honom utan draghjälp", svarar jag och ger mig istället för vidare argumentation iväg till bonden i gården därborta. Jag känner nämligen honom och tar därför på mig ett problem jag själv knappast är ansvarig för. Jag tar dock bilen, ty det är nästan ogörligt att ta sig fram till fots.

"Jo du. Den mannen känner jag", säger min vän som är traktorägare och därför presumtiv bilbärgare, om än kanske under kommande protest. "Han bor här strax intill; flyttade hit för ett litet tag sen och jag är ganska sur på hans sätt att köra bil redan som det är. Jag har faktiskt funderat på att ringa polisen om hans vådliga framfart här i trakten. Och jag har redan dragit upp honom ur diket".
"Jo jag vet", suckar jag."Men nu måste jag nog ändå be dej om hjälp en gång till, annars blir han kvar i diket därborta, vår engelsman och blockerar andra bilars framfart".
"Usch då", suckar markägaren och hämtar traktorn. "Jag får väl göra en sista insats då, men sen är det nog".

Snart är det hela uträttat och återställt.
Den om svenska vintervägar tydligen helt obekante engelsmannen kör vidare med ett kort och snabbt "Thank you" och försvinner bakom nästa krök.
Vi andra står kvar och kliar oss i huvudet.

Skomakare - bli vid din läst! skriver jag nu om kvällen, iförd mina gula handtäljda holländska träskor och med distans till en upplevelse som i backspegeln förstås blir lite komisk. Tiden gick åt till oplanerad hjälpinsats och dagens goda gärning och jag missade därför en tänkt vandring på sjön. Men en upplevelse kan väl vara lika god som en annan.