30 juni - Tallinn

.
Vi är tillbaka från en fyradagarsresa till Tallinn, hustru Ulla och jag tillsammans med goda vännerna Astrid och Bertil.
Det var en alltigenom lyckad utflykt till en överraskande intressant och sevärd stad. För er som inte har varit där, tänk er, en blandning av Gamla stan i Stockholm och Visby.

Som alltid kommer jag att försöka få tid att skriva lite mer, eller åtminstone visa bilder, på min resesida.
Alltså återkommer jag till ämnet senare. Tills vidare får ni nöja er med bilden över gamla staden som den såg ut vid ankomsten då färjan närmade sig på redden.

30 juni - Bondfångeri

..
Så var det dags igen för ett sånt där obehagligt bondfångeriförsök. En bluff-faktura har inkommit till Ateljé Gebbe. Igen.
Nu är det ett bolag som kallar sig Nu-Nummerupplysningen.se och det är faktura på en order som jag inte har gjort - på 5 935 kr.
Fy attan!

Dessutom har jag nu kvar stöket med att anmäla till polis och konsumentombudsman, bestrida räkning o s v. Man önskar att företeelsen inte kunde förekomma.

Klicka på bilden för närmre studium. Se och lär!

29 juni - Busiga skatungar

.

Fotot är taget en tidig morgon genom rutan från vårt sovrumsfönster. Därav oskärpan.

Tre skatungar har överlevt hittills av kullen som flög ut ur boet i vår sembratall. De är busiga och fulla av liv. Ständigt tjatter och gnäll, följa-John-lekar, kattmobbning och fruktplundring.

Det sist nämnda är det jag tycker minst om. Så fort man vänder ryggen till är de nämligen där, alla tre och ibland även de vuxna, i bigarråträdet där frukterna plockas vid mognaden, alldeles innan vi själva tänkt njuta därav.

Jag går ut när jag ser dem och klappar i händerna. Men de känner oss och smyger snart tillbaka till trädet igen. Och som de kan smyga. Det är alldeles otroligt att ett helt gäng brokiga skator så väl kan gömma sig i vårt tämligen lilla körsbärsträd.
.

21 juni - Nedslag i sommarsolståndet

.
Jag hinner precis klippa gräset vid Stugan innan regnskurar drar in över bygden.

Jag skrämmer upp en havsörn under knäckepilarna på betet nere vid sjökanten. Det är en ung fågel som suttit gömd bland träden. Den har säkert haft alla halvvuxna grågässlingar för ögonen; ett riktigt väl dukat bord.

Alldeles där och då finner jag en stor vingpenna från örnen. Den tar jag hand om och känner mig därvid rik som en indian.

På den misslyckade åkerlappen utanför Stugan går fyra brushanar, ännu i praktdräkt. Två går i brunrött, en i svart och en i beige plymmundering.

Brushanarna kallades tillsammans med ljungpipare förr i tiden på bygden för "Åkertuppar" och det är ganska typiskt att finna dem på den här typen av vattensjuk och lerig åker nu när häckningen är överstånden för hanarnas del.

Jag finner en kull nykläckta tofsvipeungar. De ligger samlade på en liten grusväg mitt i rabarberodlingen i Charlottenborg vid Väversunda. Två vuxna vipor varnar intensivt.

Det hela överraskar mig. Jag trodde att alla tofsvipor hade gett upp reproduktionsplanerna för i år.

20 juni - Målning med förhinder ger andra möjligheter. Fyra små stycken.

.
Bo av grå flugsnappare. Honan ruvar så djupt i det vackra boet att jag ser henne först då jag kliver upp i jämnhöjd. Hanen sitter inte långt borta och varnar "sriii tz tz".

Det blev inget måleri på altanen vid Stugan. Jag hade tänkt mig det men de grå flugsnapparna hade tänkt annorlunda. De var tillbaka igen och jag som trodde att de hade gett upp reviret "för min skull".

Nu är det väl som så, att jag möjligen har tidsmarginal att vänta ett par veckor. Så får det bli - vad har jag annars för val?

Alltså tar jag paddeln med mig och vandrar ner mot båtplatsen vid kanalen för en liten kanotfärd i det underbara vädret istället. Jo, det har blivit en sån där härlig efter regnetdag idag och luften är varm, men ändå frisk och syremättad. En perfekt dag för en färd ut i Renstads kanal alltså istället för konstskapande måleri.

Vid Kvarnstugans bod, alldeles runt hörnet där den stora almgrenen har vält omkull och skapat ett undergömt grönt rum, håller näktergalarna revir. Nu är där ungar i närheten. Paret varnar intensivt när jag kommer gående:
"hiiip - krrrr hiiip hiiip hiiip - krrrrr".

Det är snabba och undanstuckna lägen och det verkar omöjligt att få en bild av fåglarna fastän de är alldeles nära.
Lösningen blir att jag härmar det vasst sugande lätet och se, vips har jag dem näranära och i fullt ljus.
Japp - där satt de! Bilderna alltså.

Vid båtplatsen sjunger en senare anländ näktergal för fullt. Det visar att det har varit ojämnt med ankomsten i år, men detta är känt sen tidigare, att näktergalens flyttning delvis blev fördröjd av oväder i Turkiet och i Balkan under april månad. Om den här sentsjungande hanen kommer att hinna ifatt och få tag på en hona är väl högst osäkert förstås.

Sen ute i kanoten i kanalen ropar göken. Härligt! Det har varit ont om gök i Tåkernbygden under flera decennier. Nu måste rörsångarna åter börja passa sig och boet.

20 juni - Sländor och snok

.
I Renstadkanalens stilla flöde paddlar jag långsamt och tyst, försöker undvika slammer och dropp in över relingen. Kikaren hänger om halsen och kameran har jag mellan mina knän.

Korna går bredvid på banken, mumsar och glufsar så att det hörs genom vassbården.
För varje revir av sävsångare och rörsångare som jag passerar väcks sång till liv; korta något irriterade strofer blandade med skärrande varningar. Sävsparvarna sjunger för en andra kull och där kanalkanten blir bred och med låg växtlighet stimmar årsnya sädesärlor bland flugor och fjädermyggor.

En fyrfläckig trollslända sitter på sin fixa utsiktspost varifrån den bevakar konkurrenter, spanar efter lämplig partner eller satsar ett sekundsnabbt utfall mot ett byte.

Den första sjöranunkeln har slagit ut och så även gäddnatens oansenliga blomkolv. Vattnet är grumligt brunt av åkerslam i strömfåran men klarnar mot kanterna där smågäddorna skvätter undan för mina paddeltag.

Rödögd flickslända, Erythromma najas, vilar på ett näckrosblad. Denna vackert rödögda art är den största i sin familj och jag ser ganska många men alltid enstaka ändå i mängden av mera allmänna arter av flicksländor.

Det är mycket vatten i Renstadkanalen i år och anledningen till den ökade vattenföringen är den nya tvärsöverkanal som grävts från Ramstad kanal och hit; en bred "autostrada" där ännu ingen växtlighet slagit rot.

En snok passerar framför mig. Det är här ute i vattenlandet de framför allt håller till nu under högsammaren. Här finns svalkan eller om så behövs - vattenvärmen - samt alla byten och det nödvändiga skyddet.
Passagen över öppna ytor är snabb och distinkt och jag hinner precis få ett foto innan ormen åter är försvunnen.

20 juni - Topplösa

.
Det finns inget ekivokt eller så där i detta namn. Det är i stället namnet på en av Tåkerns många spännande växter.






















Topplösa, Lysimachia thyrsiflora,
växer vid stränderna ibland långt ute i vattnet.
Den här blomman har jag fotograferat i Ramstads kanal och den visar ganska väl varför växten har fått sitt namn.
Den är inte topplös förstås. Det är bara så att blommorna sitter en bit ner på stammen - inte i toppen.
Arten är en vive-släkting och har sin närmaste frände i videört och trädgårdsväxten praktlysing.

20 juni - I zenit

.

.

Jag har förtöjt mig väl, tror jag, bland vassens gröna strån i en liten rund lagun av klarvatten och flak av gula näckrosor; allt omgärdat och vindskyddat med höga väggar av vass. Sothönsen kacklar, sävsparven sjunger, rörsångaren knarrar, en svarttärna "keckar" irriterat och skvalpvattnet galopperar mot kanotsidan.

Jag tror jag somnar en liten stund. Det är varmt och skönt och det gungar så mjukt.

Jag vaknar av en busvissling, ungefär så där som då man visslade med tummen mot cykelpumpens dysa när man ännu var ung och cykelburen; ett skarpt och snärtigt "pju ... pju".

Jag ligger raklång i kanoten med en fleecetröja under ryggen till skydd mot vattnets svalka under båtbottnen och tittar rakt upp mot zenit. Ulliga molngubbar vandrar där upp mot den blå himlen och solen bränner min panna. Kanoten har seglat iväg en sväng och jag vaknar bland näckrosorna, kniper ihop ögonen och spanar rakt upp in i zenits ljus.

Jag ser den fiskgjuse som väckte mig, den som svävar närmast och efterhand ser jag fler och fler och till slut åtta eller nio stycken samtidigt.

En riktig flock alltså om än något spridd.

De ligger på olika höjd och seglar i den gynnsamma termiken. Det är några av bergets alla häckande gjusar som nu har samlats över Tåkerns fiskevatten.

En av dem har redan fångsten klar. Den dyker med samlade vingar och lyfter fram fisken i klorna för alla de andra att beundra, stiger, stallar och dyker igen och igen och om igen.

Det verkar faktiskt vara någon form av socialt spel som äger rum på himlen över mig. Gjusarna seglar gemensamt runt runt under molnen och genomför en veritabel visslingskonsert, ibland med insprängd kustpiparton och jag förmodar att det här är något som kan ske endast i ett tillräckligt tätt bestånd såsom det som finns längs Ombergs västsida, här häckar ungefär femton par i en långsträckt koloni.

Ännu något nytt att ta in alltså. Idag igen.

19 juni - Dagsregn hör sommaren till

.

16 juni - Ateljéns Don Juan

.
När jag sitter på trappan till ateljén och äter en bit sockerkaka eller en banan eller något annat smågott, så kommer "grabben" ovanpå alltid direkt och hälsar på. Det är han som bor högst upp, under takteglet, vid hängrännan. Han brukar ha god koll på mig.
Ibland är han så nyfiken att han hoppar ända fram till min dörr och kikar in.

Han lägger huvet på sned och frågar: "Har du nåt att bjuda på idag"?

Han är gråsparvkollektivets charmör i byggnaden och verkar gilla att ha damer omkring sig. Så är det också nu, när jag slänger iväg lite smulor till honom; fem förtjusande tjejer kommer flygande.
De passar på att sänka rumpan och höja stjärten när de svassar runt honom och vill vara med i kalaset och han låter dem hållas. Han delar med sig och hoppas väl i förlängningen på någon form av efterrätt.
Tills vidare räcker ett par bitar sockerkaka sen tar charmören i honom raskt över.


Han gör sig stor och bred med låg tyngdpunkt.
Stjärten ställs uppåt och vingarna släpar som hos en tjädertupp.
Huvudet lutas lite bakåt och haklappen spänns upp maximalt varvid den blanksvarta näbben blixtrar i det mattsvarta burret.

Dessutom noterar jag något idag på nära håll för första gången: Det kastanjebruna hjässkantsbandet sväller bakom ögat ut till en riktig limpa och gör huvudet extra stort och kantigt.

Jag förstår att gråsparvsdamerna blir imponerade. Han är verkligen en av de vackraste gråsparvshanar som jag har sett. Och jag är ju ändå långt ifrån någon expert på just det området. Men sparvtjejerna vet och förstår.

16 juni - Ärtsångarens andra chans

.
Den har varit tyst i en månad nu men idag hörde jag åter ärtsångaren sjunga i min trädgård.
Då var det i slutet av april och början av maj och sången var frekvent på plats från fågeln som i min hembygd har blivit villaområdets alldeles egen sångare med häckar och vinbärsbuskar som sitt valda paradis. Nu satt den högt i grannens prydnadslön knappt synlig i det täta lövverket.

Den är rastlös, ärtsångaren, sjunger alltid i språnget mellan två grenar, snor runt och plockar, skallrar en ramsa "te te te te te te te te te te" (som en ärta i en tom bleckburk) för att plötsligt som en liten grå flängig varelse kasta sig ut i luften och försvinna in i nästa trädgård.

Jag läser i litteraturen:

"Kan ibland ha två kullar, i maj och juni".

Möjligen suktar den här hanen efter en andra chans i år.

15 juni - Nobelarbete 2011

.
Så är mitt "Nobelarbete" för år 2011 igång.
Förra veckan var jag inbjuden till Kungl. Vetenskapsakademin för en första sittning inför årets arbete med Nobeldiplomen.
I år är det min tur att göra konstverken som ska pryda diplomen i fysik.

Jag är nu ensam kvar av förra årets medverkande konstnärer och får med andra ord bära "mentorskapet".

Två nya konstnärer har tillkommit i år.

Lena Cronström, Nyhamnsläge, ska illustrera kemipriset (det som jag gjorde år 2010)
Susanne Jardeback, Röstånga, gör priset i ekonomi.

Akademisekreteraren Clarie och akademirådet Per flankerar Ingemar som är bokbindaren som gör själva diplomen. Längst ut på sidorna står konstnärerna Lena och Susanne. Själv är jag bakom kameran.

Här på bilden står vi i akademins magnifika plenisal med porträtten av alla gamla "honoratiores". I denna sal kommer de nya pristagarna att tillkännages under första veckan av november. Då kommer här att vara fullt av media från hela världen.

15 juni - Mimicry

.
Förvisso är inte allt i naturen vad det först kan synas vara. Så till exempel flög en liten "fågelspillning" iväg från ett blad igår när jag pincinerade mitt spaljepäron; en överraskning som jag ändå inte var helt ställd inför. Jag kände nämligen sen tidigare till några av de små vecklarfjärilarnas förmåga att se ut som och sätta sig helt öppet för att imitera just en liten prydlig fågelskit - s k mimicry - och på så sätt undvika att väcka aptiten hos presumtiva rovdjur.

När den landade igen på ett annat blad passade jag på att ta ett kort och nu har jag i ateljén kollat upp vad det var för en sort.

Gulanlupen björkknoppvecklare,
Apotomis betuletana

14 juni - Pilfink

.
Jocke ringmärker en pilfinkunge.

















Det var för ett par veckor sedan nu som Jocke var på plats en vecka vid Tåkerns fältstation för att ringmärka boungar i alla fågelholkarna. Därvid blev även mina holkar inventerade.
I en av dem häckade pilfinkar, precis som de brukar. Den holken sitter på ostgaveln av Stugan.

Jag hämtade stegen och Jocke utförde arbetet. Resultatet var mycket magert - en enda unge bara - och jag kom att tänka på vad Göran Bergengren berättar bland mycket annat intressant om arten pilfink i den bok som jag illustrerat - en artmonografi med namnet "Pilfink" rätt och slätt.
.

Boken Pilfink - kan beställas hos undertecknad för 150 kr + frakt.

Pilfinkarna har problem. Arten minskar i hela Västeuropa och har faktiskt försvunnit helt från vissa områden. Förändringar i miljön antas vara orsaken.

Jag citerar ur boken:

"Det får mig att minnas en början; hur jag en gång i slutet på 1990-talet satt och samtalade med professor Arne Lundberg, också delaktig i pilfinkstudier, och att vi båda nästan föll varandra i talet för att vi oberoende av varandra konstaterat att pilfinkarna lämnade så många okläckta ägg."

Miljögifter och annan påverkan från mänsklig verksamhet, såsom utsläpp i avlopp av hormonmedicinskt avfall från t ex p-piller och östrogenbehandlingar kan antas påverka fertiliteten hos pilfinkarna och öka dödligheten hos fostren, framför allt de hanliga.

Är det detta vi konstaterar vid min pilfinksholk vid Stugan, Jocke och jag? Ja, jag är rädd för det.

13 juni - På östgötska

.

13 juni - Kliande igelkott visar på det empiriska naturstudiets absoluta nödvändighet

.
Jag satt en stund på bänken i skuggan i går kväll.
Jag visste att igelkotten låg och vilade i rabatten alldeles bredvid mig. Jag hade noterat den tidigare under dagen, medan jag rensade ogräs, varvid den blott grymtade lite besvärat och stötte till med taggskölden då min hand kom för nära
Nu, vaknade den med aftonens svalka och gjorde sig redo för nattens vandringar.

Den tog god tid på sig; centimeter efter centimeter bara i sina första rörelser. Sen började den klia sig och det blev till en upplevelse att berätta om.

Det vänstra bakbenet kom fram under hårkjolen och taggförsvaret blev till en hätta blott. Det enklaste och tydligen mest primära stället att raska undan lopporna från blev magen och kroppssidan, alldeles under taggkanten.


Sen växte liksom benet till i längd, blev till ett avlångt mörkt lår och en smäcker fot på vrist och nådde upp mot ryggsköldens försvar. Där raspade det rejält när klorna virvlade runt bland 6 000 taggar.

Längst bak på kroppen blottades nu också en ett par centimeter lång svans.

För att komma åt alla lopporna runt örat och i ansiktet fick igelkotten sträcka ut sina ben både fram och bak till överraskande längd och med stor vighet.

Framför allt bakifrån blev igelkottens noggranna bestyr till en dråplig upplevelse.

Hade jag fått uppdraget som illustratör någon gång, att teckna en igelkott som kliar sig, hade jag aldrig, aldrig någonsin, kunna föreställa mig att det kunde ha sett ut på det sätt som det verkligen gjorde.

Allt klådande utfördes med bakbenen - analogt med hur andra däggdjur också kliar sig, även i ansiktet. Kanske inte så märkvärdigt alltså, men naturstudien i empirisk skissform är ändå härmed bevisad som en oersättlig källa att ösa ur.

13 juni - Vådan av att härma

.

Jag skrev den 8 juni i en "Kort återblick II" om göken och hur lätt den är att härma och fick två trevliga kommentarer från vännen Paul som handlar om vådan av att härma den.

Så sant, så sant - och det var just detta jag syftade på då jag skrev att man inte ska retas för mycket med naturen för då kan det gå galet.

Samma upplevelse som Paul beskriver har jag nämligen varit med om också. Så här var det:

En vän bad mig enträget att besöka honom och hans sommarstuga i skogsbygden söder om Ödeshög för att lyssna till och studera den sparvuggla han hade haft som granne i många år. Det här var på 80-talet, tror jag, och efter upprepade inbjudningar passade det slutligen en vårkväll att vi åkte dit tillsammans för att avnjuta det hela.

Sparvugglan var tyvärr tyst när vi kom dit, till min väns besvikelse, men jag sa, som jag brukar när det gäller sparvugglor, att det inte är något problem; jag härmar den bara och då kommer den snart att visa sig för oss, var så säker.

Och så blev det. Jag visslade och sparvugglan kom direkt. Den visade sig vara helt "orädd" och aggressiv. Jag visslade frenetiskt och den svarade med samma intensitet.

Till slut var den så "förbannad" att den anföll mig och slog av mig mössan. Därmed tyckte jag att det var dags att sluta spektaklet och då hade vi säkert duellerat i tjugo minuter.

Efter den dusten försvann sparvugglan. Efter att ha varit en god granne till min vän, visade den sig aldrig mera. Den hade fått nog, hade mött sin överman och givit upp sitt revir. Min vän var besviken och undrade över resultatet. Jag skämdes över min övernit och lovade mig själv att fortsättningsvis hålla igen på mina apkonster och visa mera respekt i mina kontakter med naturen.

Så agerar jag också hädanefter. Det är väl okej att härma gökar, domherrar, sparvugglor, kattugglor, storlommar, storspovar, hundar och alla andra djur som jag har fått förmågan att kunna samtala en smula med, en kortare stund. Men att sluta i tid är en viktig lärdom jag vill förmedla vidare.

Tack för dina trevliga kommentarer Paul, som berättar samma sak.

13 juni - Håll ut! Här kommer mera

.
Under tangentbordet finns ett fack för batterier. Det visst jag knappast om. Det var dags att byta. Hur jag än försökte komma vidare hände ingenting.
Nu är det gjort och jag kan snart skriva om det jag hade tänkt. (Tack för kommentaren dottern min under förra inlägget).

13 juni - Håll

8 juni - Kort återblick II

.
Jag har hört fler gökar ropa i år än de senaste åren. Vid Stugan var det länge sedan men på en av målardagarna för någon vecka sedan skedde det.
Och sen i söndags igen under Lars och min guidning på Naturnatten inne i Lysings urskogsreservat.

Igår, efter nästan ett helt dygns intensiva åskväder och välkommet regn, satt Ulla och jag uppe hos Olle och Amy på deras altan tillsammans med andra vänner för att fira Olles födelsedag. Strax innan skymning, när fuktdimmorna lägrade sig över markerna började göken ropa.

- Ja, jag har hört åtminstone två stycken i år häromkring, säger Olle.

Sen talar vi lite om detta med gökens liv och förutsättningar, om varför de har minskat och förhoppningsvis kanske börjat öka något igen, om parasitismen, värdfåglar, flyttning och liknande ting.

- Har ni sett gök då, frågar jag. Vill ni kanske se den nu?

Jag ställer mig i altanöppningen, formar mina händer och blåser gökrop. Det händer direkt. Gökhanen kommer som ett skott, sveper förbi oss alla ett par vändor och försvinner åter in i dimman, men kommer genast igen när jag åter lockar.

- Det får räcka så, säger jag. Man ska inte överdriva; inte retas för mycket, då blir det tråkigheter till slut.

8 juni - Kort återblick I

.
Det var ett bra tag sedan jag senast skrev i min Naturliga dagbok. Jag har nästan abstinens.
Det blev för mycket ett tag, men nödvändigt, allt det arbete inför och under konstrundan Konst runt Omberg som nu äntligen är avklarat och ger plats för allt övrigt jag önskar.
Detta bland annat.

Grå flugsnappare vilar på mitt staffli.


















En av de där dagarna då jag målade på altanen vid Stugan vid Tåkern bekymrade jag mig över de grå flugsnapparna. Jag hade överraskat dem mitt i bobygget som ägde rum på en av takbjälkarna i ett hörn. Mossa var redan på plats och en första bale kunde anas.

Jag målade en stund och lämnade sen, både för deras skull och min egen, platsen för lite avstånds betraktande, varvid de genast tog altanen i besittning, satt på staffliet eller ryttlade efter flugor i luftrummet under plasttaket.

Sen blev det min tur en stund igen och de fick lämna plats för konsten.
Så höll vi på i två dagar, ända tills den kraftiga vinden en dag välte tavlan från staffliet. Den lättade och landade med en smäll.
Flugsnapparna for iväg och återkom aldrig mer.
Det blev bara för mycket och det var ju faktiskt bäst så, för mig alltså.