28 februari - Lärka

De första lärkorna är faktiskt här. Redan. Vi ser två som flyger över vägen vid Alvastra då vi är på väg till Omberg för en promenad.

28 februari - Naturskyddsföreningen Ödeshög

Naturskyddsföreningen Ödeshög har årsmöte.

Vi hade årsmöte häromkvällen i Naturskyddsföreningen Ödeshög, där jag har varit ordförande i två år. Vi i styrelsen har gnölat rätt mycket över det svaga gensvar vi tycker oss få från medlemmarna på våra aktiviteter. Det är trångt i den ideella sektorn på alla håll det vet vi, men någonstans finns ju ändå en nedre gräns.

Men på årsmötet bestämde vi oss för att försöka fortsätta om än med något mindre ambitioner och jag återvaldes till ordförande. Någon ny fanns inte att få, så jag ska försöka tända till ett tag till. Det kan ju bara bli bättre och nu med två nya fräscha personer i styrelsen, Barbro och Ulrika, går vi säkert åt rätt håll.

28 februari - Besök från Riksmuseum

Peter Nilsson, Riksmuseum, håller en brandmus i handen för första gången.

Jag visste det! Att vintern skulle ge svar på tal om allt vårtjafs som jag ägnar mig åt. Idag är det fem minusgrader och nordlig vind. Men solens direktvärme rår inte ens vintern på. Eller ljuset - så det så!

Igår var Peter Nilsson från Naturhistoriska Riksmuseum i Stockholm här i ateljén för att titta till brandmössen i terrariet men framför allt för att hämta en död mus till samlingarna. Jag passade dessutom på att skicka med resterna av den utter som jag fått ta hand om från Sture i Mark samt en trafikdödad skogsduva jag har haft i frysen i minst två år.

Det var för mig ett spännande möte med en mycket kunnig biolog, ännu ung och vetgirigt hungrig. Vi förde samtal om djur och vetande i allmänhet och brandmöss i synnerhet. Och vi bestämde att ses till våren i Ombergsbygdens härliga marker.

27 februari - Våren är på gång

Smältvattnet trycker upp isen på Tåkerns stora tillflöde.

Jag måste bara. Den första våren lockar så starkt att jag åker ner till Stugan och Tåkern om blott för en liten stund.

De första grågässen flyger in över sjön.

Jag visste det! Grågässen har anlänt. I hundratal. Allt har skett på ett par dagar. Slätten är fri från snö. Smältvattnet pressar upp isen i Ramstadkanalen och snart sprängs allt till sörja och flak. Sen är det dags för sjöisen att krossas och malas. Våren är stark och energisk.

De samlas i väntan på issmältningen.

Då jag står vid Väversunda och tittar på gässen som vilar på madens is, vänder jag mig mot solen och Omberg och lyssnar efter sträckande lärkor. Det är för tidigt men fortsätter det som nu är de kanske här i morgon.

En ung blå kärrhök sveper förbi.

En ung blå kärrhök passerar framför mig. Den vänder sitt vackra ansikte mot mig och det gula ögat fångar mitt innan den kastar iväg; som alltid på jakt.

27 februari - Rester från igår

Rester från sommaren - storfläckig pärlemorfjäril.

Det är nästan att jag kan sitta och njuta ute på vår inglasade altan idag. Jag provar i alla fall en stund. I hörnet ser jag då en död fjäril. Den är torr men mycket vacker. Det är resterna av en storfläckig pärlemorfjäril från sommaren som gått. En påminnelse om liv och död och skönhet hela vägen.

En vingpenna från sparvhöken

Under fågelbordet finner jag sen en fjäder från en sparvhök som uppenbarligen var här igår. Jag såg den aldrig och vet inte om den fångade något. Men fjädern blir min.

26 februari - Cordelia Edvardson i SVD om brandmusen

Faksimil ur Svenska Dagbladet den 26 februari 2009.

Flera personer i min omgivning meddelar mig idag att den kända kolumnisten Cordelia Edvardson har skrivit en krönika om Naturmorgon, brandmusen och mig i dagens Svenska Dagbladet.

Klart att man blir glad av sånt även om den egentliga upptäckaren Christer Eriksson försvinner alltmer i bakgrunden allt eftersom historien sprids i media. Jag vill passa på att säga här, att jag själv hela tiden har varit väldigt noggran med att meddela historien på rätt sätt, d v s att det var Christer som helt och hållet uppmärksammade de annorlunda mössen från början och sedan samlade in ett exemplar. Jag har varit förmedlare av historien och uppföljare av den till myndigheter och sedemera media. Christer som är "blyg" ville aldrig vara med. Jag har så få jantesympton själv och det är väl tur det, annars hade kanske historien aldrig blivit en historia.

Idag har jag bestämt mig för att placera terrariet i mitt ateljéskyltfönster. Jag såg barn som kikade in och förstod att det nu är dags att hjälpa till med att synliggöra de små brandmössen bättre.

26 februari - Avslut barrskog

Nicklas avsynar mitt verk.

Min vän Nicklas är på plats i ateljén; idag som representant för beställaren länsstyrelsen i Östergötland. Min barrskogsplansch skall avsynas och godkännas innan tryckningen. Han har några smärre detaljer att peka på som behöver viss justering men redan nu när jg skriver är detta ordnat. Skönt!

25 februari - Skogsharens flyt

Tänk att kunna dansa över den blå snön så lätt som en skogshare. Vilket flyt!

25 februari - Besökare hos brandmössen

Deidre håller ömt om brandmusen.

Varje dag kommer gäster till brandmössen. Jag kallar dem brandmössens vänner och i konceptet ingår numera att:

1: Kanske få hålla musen i handen om man vågar och vill.

2: Få med sig en kopia av min kommande artikel i Fauna&Flora.

3: Obligatorisk namnteckning i brandmössens gästbok.

25 februari - Skogsduvan vår första vårfågel

Skogsduvan - den första vårfågeln är på plats igen.

Så har den kommit - den första riktiga vårfågeln. Idag satt nämligen en skogsduva på en elkabel vid Ramstadbron vid Tåkern.

Skogsduvan brukar vara först, nästan alltid i februari, men så flyttar den heller inte så långt mot söder innan vintern.

Snön töar raskt bort nu och ute på slätten breder barfläckarna ut sig. Allt bereder sig för vårens återkomst. Nästa fågel på plats kommer säkert att vara grågås. Därefter kommer vipor, starar och lärkor i snabb följd. Men, alla dessa arter är medvetna om vårens nyckfullhet och kan lika snabbt försvinna tillbaka ett tag igen.

Brandmus - Sveriges nyaste däggdjur som det kommer att presenteras i Fauna&Flora.

Läs mer på min hemsida:

http://www.gebbe.com/

Nu har jag skickat meddelande till Riksmuseums Anna Roos om utterfyndet. Dessutom har jag godkänt det slutliga utseendet på den artikel som jag har skrivit till Fauna&Flora om Sveriges nyaste däggdjur - brandmus. Och så på det lite slutlig teckning vid insektsplanschen. Nu väntar jag bara ett besök av en konstförening. Så blir det blir hela ett gott dagsverke allt som allt, tycker jag

25 februari - Om utter vid Markaån

Markaån/Orrnäsån

Det blev en fantastisk vårvinterdag igår. Som vanligt om tisdagsmorgnar träffades vi på fiket Lars och jag, idag för att njuta av semlor på den riktiga semmeldagen. Sture från Mark kom fram till oss och berättade att han nere vid ån sett nya spår av utter. Se där, vi hade hittat öppningen för en lovande utflykt.

…

Vi vandrar ner längs skotningsvägar genom nygallrade lövbestånd av asp, ek, björk och hassel; halkar fram i traktorspår på snö och is och kommer så småningom bort till avledningsdiket som går alldeles nära och parallellt med E4. Vi finner bäverbygget där Sture har sett spåren. Och finner mycket riktigt en markering på barriären som ligger tvärs över diket, både tramp och spillning av utter. Jag tar hand om en avföringsklump, vi luktar in den typiska utterdoften, nästan angenäm och mild till skillnad från minkens fräna. (Den ligger nu på tork i ateljén).

Spårlöpor av utter vid Markaån.

Då vi följer diket ut mot Markaån ser vi alltfler spår av utter, trajor längs iskanterna på båda sidor och kanor i snön. Spåren löper energiskt ner och upp ur vattnet, ibland i en liten sväng genom närliggande terräng men sen tillbaka till ån. Vi följer spåren under trafikens E4, där bilarna susar fram i en fart där uttern inte finns med ens i tankarna, och ytterligare några hundra meter på andra sidan vägen. Utterspåren löper på uthålligt och stabilt.
Vår upprymdhet känner knappast gränser; äntligen utter i vår närmaste hembygd.

Typiska utterspår.

Spårtecknen är typiska. Runda tassar med ”häl”, oftast grupperade i språng, ibland två och två och stundom fyra och fyra. Minkens spår är mindre men man måste vara försiktig med slutsatsen om spåren är gamla och uttöade av mildväder, då finns förvisso en viss förväxlingsrisk. Men vi är säkra på vår sak. Detta är utter.

Vi åker hem till Sture och jag får i en plastpåse resterna av den trafikdödade utter som han tog hand om för två år sedan. Den skall upp till Riksmuseum, ty uttern är kronans villebråd. Sture säger att han under minst fyra år har sett spår av utter vid ån. Han har hört dem vissla om kvällarna men aldrig sett någon. Den självklara slutsatsen av dessa observationer måste förstås vara att Markaån hyser en stam av vild utter. Hur stor? Det vi vi inte.

Markaån rinner från Visjön ut i Vättern vid Orrnäs, där den då kallas Orrnäsån. Ån har sina källflöden på gränsen till Småland nära områden som är kända som ”utterland” (läs: ”Utterliv” av Anna Roos).

Efter middagen åker Lars och jag upp till Markaåns utlopp från Visjön där ett dämme reglerar vattenföringen nedströms. Vi få leta en stund men efter ett tag finner vi ett utterpår även här. Det är lite äldre och delvis översnöat men de kanor med rejäl bredd som vi finner i snön talar klartext om fyndet. Således är det nu dokumenterat att utter finns längs större delen av åsträckningen. Fantastiskt!
.

Vi finner ett bo av hasselmus.

Det blev mycket skrivet om utter nu och det är klart att fokus hamnar där även om ån i sig och miljön runt omkring är värd sin egen historia. Låt mig bara nämna att under vandringen längs vattendraget upptäcker vi övervintrande gärdsmyg på tre platser och minsann, finner vi inte också ett litet vackert bo av hasselmus i en buske. Vilken dag och vi är faktiskt privilegierade som får vara med. Det gäller också att inse detta!

24 februari - Talgoxens sång

- Hör du att talgoxen sjunger, säger jag till grannen då vi träffas på gården om morgonen på väg till respektive arbete. Hör så fint den sjunger. Visst är det härligt.
Solen bryter precis fram ur molnen och det känns redan nu att det kommer att bli en sån där gudomlig vårvinterdag.

- Nej, men jag hör att det kvittrar, svarar han.

- Menar du att du inte hör talgoxen som sitter där borta. Känner du inte igen lätet "titi-fy, titi-fy, titi-fy".

- Nää, det kvittrar ju bara hela tiden, varenda dag året om, tycker jag.

- Jamen det här är väl annorlunda, eller hur? Det här är ju inte bara kvitter. Det är ju en vacker sång. Ett härligt vårtecken.

- Jasså! Det har jag aldrig förstått. Men kvittrar gör det ju - hela tiden - och jag hör då ingen skillnad på kvitter och kvitter.

22 februari - Välkommen till min Blogg

"Barrskogens insekter" är snart färdig.

Efter nattens snöfall har temperaturen stigit till nära noll för första gången på flera veckor. Ett lätt duggregn väter mitt ansikte på vägen till ateljén, där jag idag tänker försöka avsluta mitt stora arbete med planschen ”Barrskogens insekter”.

Alla insekterna är på plats och nu återstår endast lite bakgrundsteckning. Det är ett nytt steg framåt och sen är det dags för nästa och nästa ...

Ja, nu är jag alltså igång med min blogg på riktigt. Jag har ju skrivit i min dagbok på nätet sedan år 2000; långt innan det fanns något som kallas blogg. Det är inte lätt att helt plötsligt ställa om sig men från och med idag gör jag ett försök för att se hur det hela går och kommer att utveckla sig.

Som du märker kan du från och med idag skriva inlägg och kommentarer direkt in på sidan här, något som både jag och många besökare har saknat. Välkommen in min vän!

Ännu återstår mycket att justera på den här bloggen och det kommer jag att göra löpande. Utseendet kommer att förändras. Detta är bara början.

För att knyta kontakten bakåt med min dagbok, lägger jag in en länk här. Den går direkt till arkivet med andra ord. Glöm inte bort detta. Allt det jag skriver idag och framöver har sin nödvändiga historia och jag vill att du skall känna även den.

Gebbe Björkman

länk till mitt dagboksarkiv 19/3 2000 - 22/2 2009:

http://www.gebbe.com/dagboksintro.htm