- Hör du att talgoxen sjunger, säger jag till grannen då vi träffas på gården om morgonen på väg till respektive arbete. Hör så fint den sjunger. Visst är det härligt.
Solen bryter precis fram ur molnen och det känns redan nu att det kommer att bli en sån där gudomlig vårvinterdag.
- Nej, men jag hör att det kvittrar, svarar han.
- Menar du att du inte hör talgoxen som sitter där borta. Känner du inte igen lätet "titi-fy, titi-fy, titi-fy".
- Nää, det kvittrar ju bara hela tiden, varenda dag året om, tycker jag.
- Jamen det här är väl annorlunda, eller hur? Det här är ju inte bara kvitter. Det är ju en vacker sång. Ett härligt vårtecken.
- Jasså! Det har jag aldrig förstått. Men kvittrar gör det ju - hela tiden - och jag hör då ingen skillnad på kvitter och kvitter.
Solen bryter precis fram ur molnen och det känns redan nu att det kommer att bli en sån där gudomlig vårvinterdag.
- Nej, men jag hör att det kvittrar, svarar han.
- Menar du att du inte hör talgoxen som sitter där borta. Känner du inte igen lätet "titi-fy, titi-fy, titi-fy".
- Nää, det kvittrar ju bara hela tiden, varenda dag året om, tycker jag.
- Jamen det här är väl annorlunda, eller hur? Det här är ju inte bara kvitter. Det är ju en vacker sång. Ett härligt vårtecken.
- Jasså! Det har jag aldrig förstått. Men kvittrar gör det ju - hela tiden - och jag hör då ingen skillnad på kvitter och kvitter.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar