Medan Ulla, Hanna och ungdomarna fyller två plastpåsar med doftande ramslöksblad går jag omkring och letar efter mitt. Vi är på Omberg, där ramslöken ställvis står bjudsamt tät och mörkt smaragdgrön. Man får plocka den varsamt för eget husbehov då inte reservatsregler har förtur.
Ramslök mm. Foto - Hanna Björkman.
Vi tar aldrig mycket, bara lagom till någon pesto eller aromsmör åt steken och snart är det färdigplockat och alla går vidare längs vägen upp till Höje Storäng, där ett stort gäng av arten vanlig groda lekte för två veckor sedan i ett väte längs vägen. Vad har hänt sedan sist?
Ensam med pumpande skogsduvor och en skrikande spillkråka, flyger (skulle önska det var sant) jag upp på en stock av en väldig vält alm liggande i timmerbröten som sorglig rest av den fantastiska almskog som fanns, men nu är helt borta. Idag finner man alm endast som småbusk och döende rester.
Jag böjer mig ner och lusläser kalligrafin från almsplintborrens täta gnagspår i den silvergrånade stammen. Vackert men dödligt.
foto - Hanna Björkman.
Här sitter jag en stund omgiven av naturens lugna själ, lyssnar, doftar och snabbskissar i min bok.
Först en ung lönntelning ...
... och sedan en alm, för ung och tunn för att vara drabbad av almdödens bett.
Då kommer de alla tillbaka nerför backen.
- Morfar! Det är massor av små grodyngel i dammen nu. Jag satte ned handen och fick den alldeles full.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar