Idag, på min födelsedag förresten, tar vi en promenad under Ombergs bokar, Lars och jag. Vi kommer liksom på att vi inte har höstat in någon kal knipprot ännu för i år och att det börjar bli sent lidet på säsongen även för denna, vår sist blommande, rara orkidé.
Vi går väl till vårt säkraste stället, säger Lars, och så vänder vi näsan mot Stocklycke och bokskogen sydväst om åkern, den gamla sandurslätten.
Finner vi inte kal knipprot här, så finner vi den inte någon annanstans heller. Jag kan nämligen förtälja, att flera botaniker har varit på plats före oss i södra Ombergs bokskogar för att spana efter rariteten utan lycka detta magra år.
Jo, den varierar ju väldeliga mellan åren, säger Lars. Från inte någon till över tusen exemplar. Vi får väl ändå ge den en sista chans.
I området, tätt skuggat av stora bokar och lövkratt med en rödbrun, tät lövmatta växer tandrot, ormbär, trolldruva och storrams. Att söka efter den rara orkidén i skuggor och dagrar är som att leta efter en nål i en höstack och vi går på många nitar i jakten när ätna aspskott och magra ramsstjälkar blänker till på håll i en solglänta.
Trolldruva.
Storrams.
Men till slut blir vi lyckosamma. Jag nästan trampar på ett tunt, blott femton centimeter högt exemplar, som står, eller snarare ligger, typiskt anemiskt gulgrönt med glesa, mogna frukter med tofs i spetsen, på en skört gänglig och något vriden stängel med endast ett par glesa små blad.
Kal knipprot.
När jag sitter där och väntar in att Lars ska komma, ser jag ytterligare en pytteliten kal knipprot någon meter bort. Så lätt att missa. Den är bara nio cm hög och bär två små ynka frukter.
Det är förvisso ett magert år men vi är mycket lyckliga över vårt fina fynd. Nu kan vi gå vidare i livet. Först med en kopp kaffe i solen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar