Det blev ganska magert med besökare igår under mitt söndagsöppet. Coronan är en trolig anledning till att inte mer än runt tio personer kom till min ateljé. Jag måste inse att jag får vara nöjd med färre och visa respekt för pandemin, men visst känns det lite motigt när man ändå anstränger sig, kostar på och verkligen gör det så pandemisäkert som det bara går dessa tider. De som var här gladde mig desto mer och fick extra varm ombonad med kaffe och samtalen blev omfattande, djupa och väldigt trevliga.
Jag fick därmed också en ganska full arbetsdag med måleri inför Konstrundan om några veckor. Det känns bra det, allt närmar sig nämligen med stormsteg och för att orka tar jag numera en dag i sänder.
Gräsmattan på baksidan av min atelje försöker jag återigen omvandla till en annan ordning. Jag kommer i år att motsätta mig mera bestämt gängse gräsklippning och eventuell gödsling från hyresvärden Ödeshögs kommun och ambitionen är fortfarande att detta skall få bli en liten miniäng för naturens och pedagogikens skull.
En skylt berättar kortfattat om mitt lilla projekt och uppdatering av funna växter gör jag kontinuerligt.
Jag visade en av gästerna, min syssling Tomas, vad jag avsåg med ängen. När han fick se de illblått lysande små luddveronikorna kom han med en härlig metafor.
- Oj, det är som att titta in i ögonen på en Husky!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar