Hemma efter en helg i Västeråsbygden. Jag tog som vanligt en tur runt skogarna norr om stan, mellan Ramnäs och Västerfärnebo, den här gången i skymningstid. Jag kör alltså bil igen numera ska påpekas, men växlar försiktigt och så sporadiskt som det bara går, lärde mig det där under lumpartidens lastbilskörning utan helsynkad växellåda.
Solen gick ner röd och vinden var laber. Det var knappt med snö på backen, inte mycket till vinter ens häruppe. Jag spanade efter stora djur; och det jag alltid längtar efter är varg eller lodjur men vildsvin duger också, men som oftast blev jag utan. Jo, rådjur förstås, men ingenting annat och vargparet som fanns här för tio år sedan sköts ju bort efter ett mycket märkligt beslut. (Hedin har marker i området!) så den nischen är helt tom. Lodjur såg jag en gång ca 5 mil norrut vid Ängelsberg.
På plats däruppe kom rapporter hemmifrån om både utslagna blåsippor och säsongens första tofsvipa. Det skiljer någon eller två veckor på kanten till Bergslagen. Det sved till lite av längtan.
Mitt i steget. Jo, det är alltså så nu, att jag får ta mina första steg, med kryckor, men utan ortos runt foten. Det är upp till mig själv att avgöra vad foten tål, men det får inte göra ont, då måste jag ta ett steg tillbaka. Minst ett år tar det, sa kirurgen, för total läkning, så dit är det ännu en bit kvar, ty jag har gjort endast tjugo veckor.
Under en vecka ungefär har jag ägnat mycken tid åt Uppropet mot Lodjursjakt, som du kan läsa om i kåseriet nedan. Vi har bestämt, Gunilla Wetterling och jag, att vi drar linan nu ikväll för en slutlig sammanställning.
Vi är upp i närmare 200 underskrifter och därmed är det inte troligt att min ursprungliga idé om att publicera uppropet som ett debattinlägg med alla namn på plats kan komma att fungera. Istället har vi bestämt att vi sänder hela protestpaketet till vår Landshövding för kännedom och att vi dessutom tar emot erbjudandet från en Corren-reporter att medverka i en artikel om uppropet och dess resultat istället. På fredag ska vi ses för överlämning och intervju.
Mitt i steget kände jag idag för att koppla av en stund med något helt annat, något som varit eftersatt i snart ett halvår, eftersatt och saknat!
... jag satte igång att måla akvarell, plockade fram och skar till ett 600g Arches akvarellapper, nästan som en metallplåt, i fyra bitar och la upp motiv från ett vintertida Omberg. Hittills har jag två studier på gång, som båda bygger på mycket fria tolkningar från en serie fotografier jag samlade in för någon månad sedan. Då var det ännu snö på plats.
Längs Sjövägen på Omberg vintern 2023, en akvarell under arbete - mitt i steget.
Längtan och lycka! Måleriet kommer tillbaka med ljuset.
Inlägg
Så vacker 🤗
SvaraRaderaTack! Hoppas den håller hela vägen.
SvaraRaderaSå fin och vacker akvarell, väldigt vacker! Ser en hel vägg framför mig med de motiven.
SvaraRaderaPå tal om varg, så dök de upp vid byskolan i Huddungeby igen, det hör till Siggeforareviret men skolan finns i Hebytrakter. Inga vargar skulle skjutas i det reviret bestämdes det och nu var sju stycken vid skolgården så barnen bör lämnas och hämtas och inte vandra ensamma hem. För räknas som lite märkligt att så många vargar kommer tillsammans och där många människor finns. Vandrar vid husen. Och kanske "fel" vargar skjutits om man kan säga så men att andra som kanske beter sig lite vanskligt blivit kvar. Men är ju djur de tar och ingen hört något om människor. Fast sju skulle jag inte vilja möta på promenad. Men är väl farligt mest om man har hund med sig. De samarbetar och hunden har ingen chans, det har hänt i det reviret. Husse lyfte upp valpen som också var med och de hoppade efter den men var skyddad, den stora hunden dog.
Jag ser faktiskt också framför mig en "hel vägg", en svit med akvarellmotiv i samma stil till Konstrundan vi anordnar i vår kulturarbetarförening för 20:e gången under Kristi himmelsfärdshelg i maj.
SvaraRaderaDet är min ambition så jag har mycket att göra nu framför mig för att hinna med allt.
Den där vargflocken vid Huddungeby har jag sett på video, det var kanske du som förmedlade den. Vargen är ett spännande djur och den verkar ha en speciell knytning till människa. Jag har nyligen sett en annan video från Kanada, där en vargforskare gick in i ett vargrevir och helt sonika lade sig att övernatta där helt öppet. Vargarna blev alltmer nyfikna och närmade sig henne där hon låg och efter flera timmar kom alfatiken fram och t o m nosade på henne.
När detta väl var gjort och vargarna insett att hon inte utgjorde en fara, ignorerade de henne totlat och busade och lekte runt henne ssåsom ofarlig.
Jag tänker på den filmen och på det sätt som många "varghatared" också försöker förmedla - att vargen skulle vara farlig för människan.
det verkar den emellertid inte alls vara. Det tycks vara respekt på lika villkor istället!
Gebbe