Efter de där dagarna med snö och minusgrader för en dryg vecka sedan, har den gröna gråvintern kommit tillbaka med besked. Molnen hänger lågt och tungt över bygden, släpar sin dimmiga ridå på den teaterscen som kallas Östgötaslätt och skapar ständig skymning eller, om man så vill, gryning. Det kan gå på ett ut!
Middagstid över Östgötaslätt mitt i vintern.
I mitt bröst finns en liknande skymning efter återbesöket hos kirurgen igår. Det var hårda besked från läkaren som inte var nöjd med min rehab så långt. 9 veckor har jag gått med gips först och sen "plaststövel". Betastöd, rullstol och ett par kryckor har varit min ständiga hjälp för att komma någonstans och allt inne och ute har jag fått lämna till hustru Ulla. Det är inte lätt!
Med din katastrof-fot, måste du ta det lugnare, sa doktorn. Du får absolut inte ha ont någon gång och du måste alltid bära skyddet. Det börjar tyvärr bli lite glapp i din stelopererade vrist och jag kan inte att göra om det. Du har slarvat och måste göra bättre.
Och jag, som tycker att jag burit bördan med jämnmod och tålamod, blev med ens olycklig och tårögd. Att jag faktiskt fick lite skäll blev en smärre chock.
Minst en månad ytterligare måste du vänta, läkningen är inte klar och jag hör av mig någon gång i januari, så får vi se sen. Då blir det ny röntgen och den får vi utgå ifrån när vi ska rädda din fot, fortsatte läkaren med bröstton.
Jag "fuskade lite" härom dagen, igen, det är väl sådant som inte är bra och efterklokheten svider nu. Jag stack iväg i bilen, utan orthos, växlade så försiktigt som det gick med min trasiga vänsterfot och njöt av egen frihet. Det högg till några gånger, det gjorde det, men jag var ändå lycklig en stund.
Det blev Tåkernbygden förstås. Den vanliga rundan ner över Dags Mosse, till Stugan och sen vidare mot Ramstad och Väversunda samt en kort sväng över södra Omberg. Jag passade på att skissa lite i akvarell genom bilrutan.
Tofsvipor.
Vid Holmen såg jag först en fjällvråk. Därefter kom en stor och tät flock tofsvipor på vingar över de nya maderna ut över sjön. De var luriga att arta så där direkt eftersom hållet var långt, men tofsvipor var de, nästan 200 stycken och antagligen uppskrämda av en havsörn därute någonstans.
En ensam trana har blivit kvar.
Inte nog med detta. En alldeles ensam trana kom strax därpå flygande lågt över buskarna vid sjökanten. En överraskande och vemodig syn; alla kompisarna är långt söderöver sedan länge. Det kommer att bli en svår vinter att överleva för enslingen.
Inlägg
Vackra akvareller! Och lite märkliga ord av läkaren. Tror inte att du "slarvat", och allt är komplicerat vid läkning och individuellt.
SvaraRaderaPå tal om märkliga ord, en kollegas väninna satt hos doktorn, för vad vet jag inte, plötsligt sa han: du ser ut som en fyrkant ... Undrade verkligen om det är en läkare, själv skulle jag frågat om utbildningen.
Hoppas att det läker som det ska nu.
Hej Monica.
SvaraRaderaTack för kommentarer och välgångsönskningar,
Läkaren viklle nog medvetet sätta lite extra press, tror jag. Det hjälper nog, tänker jag.
Gebbe
Krya väl, Gebbe. Det är lätt att ta i för mycket och anstränga sig. Vi sitter och pratar om att sakna fågelflockar, jag och maken, Columb. Längtar ibland till Omberg Tåkern området och då bara för fåglarnas skull. Vi bor i Jämtland. Vi har alla omöjliga fåglar, men sällan flockar. Undantaget är väl Sidensvans, fast de är inte här just i år. Tänk att sitta och uppleva, inte fem, tjugo utan åttahundra gäss. Eller som din fantastiska målning av tofsvipor. Må så gott. Mona och Columb Puttick.
SvaraRaderaHej kära vänner!
SvaraRaderaSå trevligtt att höra ifrån er. Allt är väl med oss och jag hoppas och tror att det är detsamma hos er.
Igår kom vintern hit med nästan 10 grader kallt och idag med snö. Det känns bra. Jag kan längta efter en snövinter.
Om ni har vägarna neråt Ög nåogn gån hoppas jag att ni tar er tid att hälsa på oss. så lovar vi att göra detsamma den dag vi vänder näsan norrut.
Må väl nu Mona, Columb och Daniel och en God Jul!
Gebbe och Ulla med familj