16 juli - Man blir aldrig för gammal för nya upptäckter

- Vad kan det vara för insekt som huserar längs min promenadväg på väg till lunchen på Aspen, säger min far, nu i sitt hundrade år. Det är fullt med hål i backen och där sitter något i hålöppningen med fångstkäkar. Häromdagen räddade jag faktiskt ett bi som hade fastnat där i hålet. Kan det vara myrlejon tror du?

- Vi går dit och tittar, svarar jag. 

Mitt på den mycket frekventerade genvägen över slottsparken i centrala Linköping, utanför det gamla fängelset, numera P-huset, visar pappa mig till platsen för sin spännande upptäckt.

- Vet du vad, säger jag. Du har funnit en koloni av rovstekeln bivarg. En fin upptäckt av en ganska ovanlig art. 

Sen berättar jag om minnet från 1968, då jag gick på Lärarhögskolan i Linköping och fann en liknande koloni av bivargar i skolans trädgård, granne med dagens fyndplats. De måste ha hållit sig kvar i området sedan dess. Så spännande!

Bivargshona vid sitt bohål vid dagens fyndplats i Linköping.

Sen fortsätter jag med att berätta för min far historien om artens ekologi, hur bivargshonan gräver en halvmeterdjup lutande gång rakt ner i backen, med små sidogångar och håligheter där hon i varje håla lägger ett ägg på ett förlamat men levande tambi, så att larven som kläcks får färsk mat under sommaren ända fram tilll höstens förpuppning. Följande sommar kläcks nya bivargar som tar sig upp ur backen så att livscirkeln kan slutas.

Bivargar - hane och flygande hona. (foto från annan fyndplats)

- Så spännande det där du berättar om förlamade bin, säger pappa. Då jag fick loss det där tambiet ur käkarna häromdagen ville det nämligen inte flyga sin väg. Det bara låg där stilla med små rörelser. Nu har min undran fått sin förklaring. 

Grävande bivargshona. (foto från annan fyndplats).

Bivargen är en ganska rar insekt men inte direkt älskad av biodlare. En stor koloni av bivargar tar åtskilliga tambin, som de förlamar med giftiga stick i binas mellankroppar så att de blir som levande "zombisar".

- Kan du berätta om det här i din Naturliga dagbok? frågar pappa.

- Absolut, svarar jag, och dessutom kommer jag att rapportera ditt fynd till Artportalen.

Man blir aldrig för gammal för nya upptäckter. Min far är ännu härligt nyfiken.