När jag är uppe i Västmanland kommer en längtan efter skog. I bygden norr om Skultuna, mellan Ramnäs, Västerfärnebo, Skinnskatteberg, Virsbo och Fläcksjön har jag en liten refug att kliva upp på under våra besök hos Ullas mor i Västerås.
Det blir alltid någon resa varje gång. Så också nu i helgen när snön låg nyvit och fotdjup mellan gran och fur.
Med Västerås stadsljus bakom ryggen kör jag upp mot skogen.
I och för sig känner jag ingen annan skog som är så rådbråkad som skogen häruppe. Det är väldigt sorgligt med alla dessa stora hyggen överallt och nästan bara ungskog. Man får åka länge och spana efter områden med träd över åttio år gamla, om ens några finns, mer än i ett par små undantagsreservat som finns på trakten.
Men den skog som finns är ändock annorlunda mot hemma i Östergötland. Den är fattigare, stenigare och risigare; på något sätt lite vildare.
Här har jag sett lodjur en gång, vid Ängelsberg och även tretåig hackspett. Tjäder och orre är allmännare än hemma, men med skogshönsen har det gått utför även här; inga flockar av orrar i björktopparna längre såsom det var på 70-talet.
Kungsörn har jag sett komma jagande en tjädertupp mitt inne i skogen och för några år sedan, innan en fördömd jakt tilläts, kände jag till ett vargrevir med trolig föryngring.
Runt Slagårda och Bovallen har jag sett både sparvuggla och hökuggla och här finns också häckande lappuggla och slaguggla.
Av allt detta blev det nu inte så mycket sett i helgen. Av alla spår jag studerade längs skogsvägarna fanns bara det förväntade.
Det som möjligen överraskade en smula och också fick mig att fundera en stund var detta; ett tätt tramptraj med fler individer i flock.
Det tog som sagt en liten tid innan jag förstod. Vildsvin.
Med lite bildredigeringsfusk har jag skapat kontakt med de imaginära vildsvinen i mörkret. Om du förstorar bilden genom att klicka på den kanske du upptäcker vad jag har gjort.
Jag följde spåren bort mot den mörknande skogsranden. Minst fem vildsvin hade passerat, troligen alldeles nyss; kanske hade jag skrämt dem när jag kom med helljuset svepande längs vägen.
Det var nästan så att jag tyckte mig ana flocken däruppe i spårlöpans förlängning in i det svarta; röda stickande ögonreflexer som vändes mot mig.
Inlägg
Ja! Där är ju lillflocken. Spännande. En slags fotografisk samexistens mellan verkligt och overkligt. Känslan är nog ändå ett besök i fantasins och sagans allt tillåtande värld.
SvaraRaderaJag anar ändå verklighetens infernaliskt påträngande kalhygge. Även här i Dalom en brutalt hänsynslös och oansvarig ekologisk realitet. Här lämnas fullt medvetet en rik skoglig ridå efter vägarna men en bit in, en bit bakom den gröna bården (illusionstricket) följer kalhyggen (med enstaka kvarlämnade sorgesamma solitära frötallar för stormar att lätt vräka omkull) så stygga att bara beklämdhet blir kvar i sinnet.
Vi är som vanligt mycket överens du och jag Thord!
SvaraRadera