19 juli - På besök i Ombergs östra branter

.
Jag tänkte faktiskt inte ens på att det kunde bli problem med tillgängligheten, utan insåg belägenheten först på väg uppför den branta vägen när jag hörde en bil närma sig. Jag hade förstås inte tänkt gå in i hagen men blev ändå bryskt påmind om situationen med mjältbrandsproblematiken av djurägaren som trots att vi är väl bekanta, ganska skarpt undrade vad jag gjorde där. Nerverna ligger ytligt just nu på många håll.

- Jag trodde det var nån tidning, suckade han.

Jag sa som det var, att jag aldrig tänkt gå in i betet utan hålla mig utanför staketet, mot branterna till, och att jag var där på grund av en helt annan anledning än sensationslystnad, en alldeles speciell anledning.

Det var så nämligen, och det berättade jag lugnande, att jag hade samtalt med vännen Lars kvällen innan varvid han berättade om sin senaste söndagsvandring till branterna på den östra sidan av Omberg då han tillsammans med gruppen hade studerat ett exemplar av den mycket rara växten ärtvicker.

Jag insåg då att jag faktiskt hade missat något väsentligt ända sedan 1984 då jag blev introducerad för arten ärtvicker av vännen Hans Sandberg i samband med att jag gjorde en liten bok som hette "Tolv Ombergsväxter". Jag har alltså inte sett ärtvicker sedan dess. Varför denna långa tid?

Jag kan också ärligt säga att det var just Hans som fick mig att upptäcka även växtriket i naturen, vilket gjorde den här boken med sina tolv väl utvalda arter möjlig, och att plantan av ärtvicker här ovan målades i akvarell på en svårt tillgängligt brant på berget och blev till en verklig upplevelse och ögonöppnare.
Inte undra på att jag blev väldigt sugen igen när Lars berättade att han just besökt en växtplats för arten. 

- Var? frågade jag.

- Jag kan göra en kartskiss åt dig, sa Lars.

Men då jag kände ett alldeles obetingat sug efter att komma ut i den ljumma kvällen chansade jag lite; jag skulle ju ändå ta vägen ner mot Stugan så inte orkade jag vänta på en karta per post heller. Jag gav mig iväg direkt.

Nu gick det inte precis som jag ville. Jag gick nämligen lite vill där bland moraset på berget; inte geografiskt men bildligt och tankemässigt. Myggorna var svåra och terrängen oländig och svårforcerad med täta snår, stenblock och tvärbranta partier. Ärtvickern fann jag aldrig. Den får jag ta nästa gång med Lars karta i fickan.

Däremot var besöket mycket givande på många andra floristiska sätt.



I solgläntorna längs vägen uppför backen blommade spensligt rosatonade små umbellater - rödkörvel.

Skogsknipprotens plantor stod som "spön i backen", aldrig tätt men solitärt och frekvent. Jag har nog aldrig sett så många tidigare.

Ännu var de alla i knopp, några bastanta och mer än halvmeterhöga, andra tanigare och små medan ännu fler var i vegetativ ungdomsfas.

Glansnäva, sårläka, hässlebrodd och lundslok var andra karaktärsarter inne i skuggorna. Sötkörsbärens hängande grenar med läskande fågelbär gav energi i den svettiga tillställningen.

Däremot undvek jag självklart trolldruvans lätt giftiga men förföriskt läckert glänsande frukter.

Som sagt, ärtvicker fann jag inte denna gång, men istället en nästan lika stor raritet, nämligen buskvicker.

Ännu var plantan utan knoppar och röda blommor men det skira och liksom luftiga växtsättet djupt där inne i det mörkgröna dunklet var bedårande vackert. När jag återkommer, för ärtvickerns skull, vilket snart kommer att ske, hoppas jag kunna dokumentera den här buskvickern också, i blom.