tisdag 24 februari 2015

24 februari - Först men kanske inte vackrast

.
Idag fann jag årets första blommande blåsippa på Omberg; strax invid turisthotellet, i den väl kända sydsluttningen där sökande fotspår alltid leder in och trampar runt i jakt på premiärprimören vid den här tiden på vårvintern. Vi är många som vet och vill alldeles exakt. Jag tror jag blev först i år men fick leta länge och syna varje liten blotta med argusögon.



Resultatet blev två små blåsippor på knappt centimeterlånga skaft, nyss utslagna i dagens sista solstråle.
Kanske inte vackrast, men absolut först!

5 kommentarer:

  1. Grattis!
    Vi gick på spaning idag ner mot stan, men kunde inte finna en enda sippa längs promenadstråket, som snart kommer att lysa ljuvligt blått av vårens primörer.
    Hur är det nu? Kommer Tussilagon först, sedan Blåsippan och ganska snart därefter Vitsippan? Vill minnas att jag bar in Tussilago först till mamma och satte i en äggkopp på köksbordet, för att göra henne glad. Sedan följde Blåsippor och Vitsippor i nämnd ordning.Här på ön syns det numera som att de kommer samtidigt dessa uppskattade blomster.
    .... funderar Ölandsvännen?

    SvaraRadera
  2. Jag personligen finner nog oftast blåsippa före hästhov, tussilago, men det beror nog mest på att jag har ett perfekt ställe på Omberg för just blåsippa som tidig vårprimör. Det dröjer nog ett par veckor tills den gule visar sig.
    Men det är på gång. Tänk Frank! Vår igen och vi får vara med!

    SvaraRadera
  3. Ja, ju mer jag tänker desto mer tacksam blir jag för livet.
    Just idag begravs en mycket kär vän uppe i Mjölby, nämligen konstnären och livsnjutaren Kalle Nyman.
    Du måste ha känt honom, mest kanske för hans mångåriga arbete hos Jonas Sällberg.
    Frid över hans minne.
    Så blir det nu att underteckna med Frank, alltså f.d. Ölandsvännen. Ett mycket bra tillfälle, tycker jag.
    /Frank

    SvaraRadera
  4. Göran och jag satt och filosoferade runt dessa tankar på fiket för en knapp vecka sedan. Som du säger, ju mer man tänker på livet, desto tacksammare blir man för varje dag man får vara med. I backspegeln går det ju så himla fort.
    Och jovisst vet jag vem Kalla är/var även om han aldrig blev någon personlig bekant. Fler och fler bara försvinner så där märkligt och definitivt. Det är något som vi tänkande varelser, människor, aldrig kan fatta eller förstå. Det är baksidan på vår medvetenhet. Kram på dig Frank!

    SvaraRadera
  5. Det blev som en tanke, just idag - Kalle blev Kalla, en s k Freudiansk felsägelse kanske.

    SvaraRadera