12 februari - Återblick, bröllopsresa till skäggmesarnas Neusiedler See

.
Ulla rensar skrivbordslådor och hittar gamla brev och kuvert med frimärken bland mycket annat, vilka jag förresten nu har erbjudit som gåva via Facebook och redan fått positiv respons på. Således sänder jag just iväg ett par omgångar spännande kuvert per post till förhoppningsvis förväntansfulla mottagare.

Bland alla andra grejer hittar Ulla också en folder, som hon undrar om jag har något vidare intresse av att bevara, vilket jag egentligen inte har, men ändå beslutar mig för att presentera bakgrunden till, innan det går i "putten".

Det är en folder om Pension Wende i Neusiedl am See i Burgenland i sydöstra Österrike. Dit gick nämligen vår bröllopsresa i juni 1973 och det blev en spännande färd genom Europa i en gammal röd Amazon med registreringsnummer BRO 540.
Ulla var vid den tiden något "tyskinfluerad" och jag ville gärna uppleva ny och okänd natur så kombinationen från våra olika utgångspunkter var perfekt.

Jag var och är förstås fortfarande alldeles Tåkernfrälst, det torde väl vid det här laget inte vara någon stor överraskning, så ett besök vid den välkända fågelsjön Neusiedler See var en dröm som gick i uppfyllelse och det började ju nästan för bra...
Första morgonen var jag nämligen tidigt uppe, i soluppgången, och körde från hotellet ut mot sjön på en asfalterad väg kantad av enorma vassområden på båda sidor.
Mitt på vägen låg en trafikdödad fågel. 
Jag stannade. Det var en skäggmes, en hane, som var alldeles nydöd, varm och mjuk.
Jag var de där åren på sjuttiotalet oerhört aktiv med studier och ringmärkning av denna från år 1972 alldeles färska invandrare till Tåkern. Och, det var nog detta, att få besöka en av skäggmesarnas "ursprungsmiljöer", som mest bidrog till min stora längtan hit ner, 

Jag plockade upp skäggmeshanen  i handen och åkte exalterad omedelbart tillbaka till hotellet. Hur skulle jag gå vidare? Är skäggmesen fredad i Österrike tänkte jag. 
Mannen i receptionen kunde förstås inte hjälpa mig mera än att ge en rekommendation om att ta kontakt med en "uppstoppare", en konservator, som brukade hjälpa hotellets gäster med "upphittade" fåglar eller annat som man ville bevara. Redan så borde jag förstås ha blivit aningen misstänksam.

Det blev också en verklig chock för mig att inträda i detta mausoleum, ty överallt på väggarna hängde uppstoppade fåglar: biätare, blåkråkor, hägrar av många sorter, änder, storkar, örnar och glador. På golvet stod leoparder, lejon och strutsar. Jag häpnade och våndades. Hur kunde detta vara möjligt?! Vilken fruktansvärd kommers med fredade djur!

Nu fanns förvisso ingen återvändo trots att jag egentligen redan ångrat mig.
Jag visade skäggmesen och undrade. 
"Ganz klar", sade den mörkhyade konservatorn. "Das mache ich gerne".

En vecka senare hämtade jag den preparerade skäggmesen som blivit till en bananformad och strakbent före detta skäggmes med sparvugglestora glosiga glasögon, sittande på en trädgren. Allt var så fel som det bara kunde bli.
Jag suckade och betalade glad att komma därifrån och tog med mig eländet hem till Sverige, där det åkte ner i en kartong som blivit stående ända tills idag.

Nu har jag alltså letat reda på den där kartongen och plockat fram skräckmesen. Jag måste uppenbarligen ha pillat med den i alla fall och misshandlat den ordentligt och jag tror att fjäderdräkten är full av torkade tårar.
Nu låg den där "naken" i kartongen, utan sittpinne och utan näbb. Jag vet inte sjutton vad som har hänt under de här fyrtio åren som har gått. Det är väl bara entropi i vardagen. Och vet ni vad, jag är lika glad för det. Jag har nämligen skämts och känt mig aningen olustig inför den här episoden i mitt liv. Nu slänger jag eländet tillsammans med foldern. 
Det är äntligen över!