Jag måste få visa er och berätta om min Hoya retusa. Det är en blomma alltså, en krukväxt.
Den står i mitt skyltfönster i ateljén, där alla som vill kan se den "live", så varsågoda, det är bara att komma förbi och kika.
Jag köpte den hos "Blomlotta" för två år sedan, lyfte den ur den pyttelilla plastkrukan och planterade den istället i en bamsekruka med gott om jord och plats och ställde den i fönstret.
Där har den fått stå i fred, rota sig långsamt och tryggt, med sparsam men återkommande bevattning och regelbunden näringstillförsel och när solen lyst in genom fönstret har jag skuggat med markisen, d v s nästan under hela den soliga och varma sommaren.
Nu har mitt arbete gett resultat. Nu blommar min Hoya retusa och som den blommar. Minst femtio vackra porslinsblommor pryder den gröna "busken". Ovanligt nog för hoyor är blommorna solitärer, inte i klasar och de är ganska stora, ungefär 15 mm i diameter, doftlösa och vita med rubinröd femuddig stjärna i navet. Det är så annorlunda vackert att jag alltså vill berätta om det hela.
Jag läser på nätet där Eva-Karin Wiberg (länk) skriver följande:
Hoya retusa, Warburg.
Växer i vilt tillstånd i Indien och är en ganska säregen hoya med ett växtsätt som ingen annan. Bladen som är smala växer taggtrådslikt. Blommorna är relativt stora, cirka 2 centimeter, vita med en mörkt vinröd mittstjärna och de har ingen doft.
Detta är en art som inte vill ha det för varmt, så den odlas bäst i ett ljust fönster med skydd för den starka och varma sommarsolen. Den blommar, för det mesta, på hösten. Men det händer att den blommar på våren hemma hos mig.
Hoya retusa är relativt svårodlad, men när den väl har börjat växa och blomma gör den det ganska lätt. Så detta är en hoya för den som gillar utmaningar.
Och se! Detta stämmer ju precis och det vete 17 om jag faktiskt inte också har sett den vilt där borta i Indien. Jag har ett märkligt synminne av detta.
Och nog är jag lite stolt nu när jag vrider in krukan mot rummet för att fotografera. Jag böjer mig fram och känner mycket riktigt inte någon doft alls. Däremot killar det i näsan och jag undrar vad det beror på.
Det sitter en gulbrun lockespindel i blomman jag just luktade på. Dess långa ben trevar runt i omgivningen.
Det är en spindel förtusan i Hoya retusan!
Det är en spindel förtusan i Hoya retusan!
Inlägg
Du har lika gröna fingrar som din mamma! Och samma humor som din pappa :)
SvaraRaderaPuss på dig.
Tack dottern min!
SvaraRaderaJag är väldigt nöjd med mina gener. Hoppas att du tycker lika dant!
Kram på dig!
pappa
Gebbe,
SvaraRaderavad är det för en spindel?
Har den fötts från ägg som fanns på plantan eller i jorden när du införskaffade plantan för två år sedan?
Är det kanske en invandrare som du fått som hyresgäst?
Utan att vara rasist vill jag isåfall uppmana dej att ta död på denna främmande individ. Den har inget att göra i vårt land! Många menar att införandet av främmande arter i vår fauna bara ställer till det, men det är du bättre skaffad att kommentera än jag.
Sedan, att du lyckas med konststycket att odla fram en sådan fantastisk växt, det är beundransvärt i mina ögon. Jag gick för många år sedan över till plastväxter, dvs jag vägrar att vårda levande växter i min hemmiljö. Jag föder dem icke, jag dödar dem.
På tal om gröna fingrar, så tror jag att dina har all världens färger, som de skapar. Men såklart, huvudet måste ju också till.
Lever spindeln ännu, undrar
Ölandsvännen
Hej där Ölandsvännen!
SvaraRaderaJag är inte alls lika kategorisk i min syn på invandrade arter som du är min vän.
Jag brukar säga, att efter den senaste nedisningen som släppte för ca 11 000 år sedan, är allt invandrat till vårt land. Och! invandringsprocessen när det gäller alla typer av arter i vår natur, växter som djur, pågår ständigt och jämt och är med våra snabba och vidlyftiga kommunikationer av idag våldsamt ökande dessutom, varken man vill det eller ej. Ibland går det fel ibland går det bra och för naturen självt kvittar det egentligen lika. Inget är någonsin evigt och stabilt. det är bara att acceptera!
Nu till lockespindeln. Din fråga om art gjorde mig nyfiken så nu har jag varit inne i nätet och letat runt överallt och jag tror faktiskt att jag har fått ett tänkbart svar. Så spännande!
Den lockspindel som finns i min Hoya retusa verkar vara en Opilio canestrinii och läser jag vidare om den arten så finner jag att den sedan 1970-talet är invandrad och under spridning med ursprung från Italien.
Så här öppnar sig en tänkbar hypotes, att "min" spindel har hängt med plantan från plantskolan någonstans i Europa och faktiskt lyckats överleva hos mig. ett aber bara - lockespindlar tror jag är ettåriga. Alltså måste jag nu leta vidare för att se om här finns en lokal population.
Tänk så intressant det mesta kan bli här i livet.
Gebbe
Ja, jag vet din åsikt i detta, och jag späder på med införandet av vildsvinen, coloradoskalbaggens och nu senast jättenyckelpigans spridningar, några bland många, anser jag, ovälkomna gäster i vår natur. Jag tror mig se stora problem i antågande om vi tillåter "fri invandring" av främmande arter.
SvaraRaderaT.ex. finns det strikta förhållningsregler vad gäller import av träråvara från öster om Ural. Varför? Jo, skogsnäringen är livrädda för att få in skadeinsekter, det är fullt tillräckligt med de som redan finns.
Det finns andra risker också, att vi blir tvingade att använda kemiska bekämpningsmedel, som i sin tur innebär oanade konsekvenser. Ringar på vattnet, du vet.
Men jag håller med dej om att det är intressant att fördjupa sig i det som händer i vår omgivning, och utan kunskap står vi oss slätt. En lockspindel låter inte oroväckande, men nästa gång kanske det är en giftspindel?
Vi hörs säkert fler gånger, min vän.
Ölandsvännen
Jag har smakat lite på din kommentar min vän. Du har förstås rätt i en hel del du säger. Problemet är bara att med mänsklighetens dominans över världen idag, befolkningsökningen och resandet är det många gånger nästan meningslöst att "protestera". Det bara sker!
SvaraRaderaI detta konstaterande finns också en liten tröst, tycker jag. Det blir som vi lever inte som vi lär.
Ta fågellivet t ex.
Minns vår barndom med gök överallt,grusvägarnas alla tjädrar, stora orrspel på myrarna och ängspiplärkor oh kärrsnäppor på Svanshalsängen.
Av detta finns inte mycket kvar.
Men gläds istället åt skäggmes, trastångare, vassångare och rödhuvad dykand.
Naturens dynamik är fantastisk både med och utan människa.
man få lära sig att älska det nya samtidigt som man må sörja det gamla.
Det är i detta, menar jag, som också trösten finns. Trösten om det långsiktiga varandet och blivandet.
Gebbe