22 november - Tretåig hackspett

.
Det är ännu skum mörkerdag då jag svänger av vid Alvastra och tar vägen upp på Ombergs södra sluttning. På ospårad vinterväg kör jag längs den grå vintersjön bort till "Utsikten" där jag parkerar bilen, tar på mig utrustningen och vandrar vidare.

.
Den blöta snön fryser. Det är minus två grader och ovanligt nog lä på västsidan av berget. Spridda snöflingor dansar ner i den knappa dagern. Vätterns grå vatten smälter oskarpt in i den lika grå himlen. Det är tyst, nästan helt tyst. Endast allra högst upp i trädtopparna, där vinden från nordost lyckas komma åt, susar det något. Jag hör en nötväcka ropa och en gröngöling, en gång. Annars är det bara jag och tystnaden. Inte ens korparna finns med idag.

Jag väntade tills idag, då jag kunde komma loss tidigt på morgonen och för att få några rejäla timmar till förfogande. Jag hoppades att fågeln skulle vara kvar.

Här är det. Här går stigen ner bland mäktiga granar, döda, döende och levande. Jag slirar ner längs den branta stigen, in i Storpissans granurskogsreservat.

.

Inga spår finns kvar att gå på från lördagens besök av Peter och Ellen. Snön är ny och vit. Jag var själv här tidigare i höstas tillsammans med Magnus Wadstein och letade sällsynta trädsvampar. Och jag har också varit här flera gånger tidigare vintrar och letat efter tretåig hackspett. Men med den avsikten har jag aldrig varit lyckosam.

Men den här gången vet jag att chansen är stor, ja nästan oundviklig eftersom allt är förberett och förankrat och jag är spänd och mycket förväntansfull då jag stannar i den ännu morgonmörka vildskogen och lyssnar med händerna kupade bakom öronen.

Döda träd står på parad eller ligger i brötar kors och tvärs. Här gick höststormarna från väster hårt åt barrskogen. Barkborregangreppen var monumentala och idag är skogen ett historiskt dokument från tiden innan människosläktets stora skogspåverkan. Här har nämligen naturen inom ett mycket begränsat område fått råda fritt till båtnad för svampar, lavar, skalbaggar, tvåvingar, fågelliv och mycket annat.

Barkborren är en av dessa viktiga nyckelarter. Med denna "pionjär" i grunden finns förutsättningar för ytterligare ett hundratal arter att följa efter. En av de barkborreberoende arterna är den tretåiga hackspetten; en norrlandsfågel, taigazonens egen hackspett, med endast en ytterst liten population ner mot södra delen av vårt land. Östergötlands slätter är öken för fågeln men "arken Omberg" kan ändå locka enstaka förbisträckande individer att göra ett övervintringsförsök. I år är det så dags! Äntligen kan jag komma att få se denna norrlandsfågel i mina egna hemmamarker.

Jag hör något!

Ett dämpat hackande i en murken trädstam. Det har inte den kraftiga och nästan lite metalliska klangen som de större hackspettarterna, spillkråka, gröngöling och större hackspett bjuder på. Det här är mera åt mindre hackspett eller till och med nötväcka.

En silhuett i dunklet - tretåig hackspett.

Jag stegar långsamt och försiktigt in från stigen över granlågor och under granrishäng mot det lockande ljudet som tilltar i styrka. Och så! Jag ser en rörelse på en stor granstam framför mig. Och så äger jag då plötsligt upplevelsen av en tretåig hackspett på "mitt eget berg". Äntligen suckar jag och mitt hjärta bankar av lycka.

.

.

Endast tio meter framför mig sitter den. Inne bland grenarna på en mäktig gran som ännu bär gröna barr hela vägen mot toppen, men där barkborrarna redan har börjat sitt ännu för mänskliga ögon, nästan osynliga angrepp. Den sliter i barken, hackar och plockar.

Ögat blänker till i blixtens sken. Men fågeln bryr sig knappast.
.
Jag smyger försiktigt allt närmare...
nio, åtta, sju, sex meter...
där stannar jag för hackspetten börjar se lite orolig ut nu.
.
Jag tar skydd bakom en gran och lutar kameran mot stammen. Rackarns vad mörkt det är i skogen. Det är egentligen inte fotoljust men jag måste ju ändå försöka. .
.
Under en dryg timme står jag där hos den "tretåige", fotograferar och antecknar. Den byter position med jämna mellanrum, arbetar sig upp till åtta meters höjd, knappt synlig längre, hasar baklänges neråt mot roten igen, flyger som en mörkgrå skugga under snögrenarna till ett annat träd ett tiotal meter bort, en helt död gran, hackar tre gånger, testar förutsättningarna, kanske lyssnar efter resonans och eko och far därefter vidare till en smal aspstam, provar igen men är inte nöjd och kommer åter tillbaka, nära mig. Här finner den ro.
.
Perfekt kamouflerad, egentligen omöjlig att se om man inte vet, sätter sig den tretåiga hackspetten några meter bort i en död gran och börjar arbeta intensivt.

Ser du fågeln?
Mitt i bilden och på stammen något till vänster. Annars, klicka på bilden och kika på förstoringen och du kan se det minimala reflexblänket från kamerablixten i dess öga..

Hackspetten har funnit något intressant. Under femton minuter sitter den på samma plats i intensivt arbete.

Den börjar med att flaga loss bark med snabba hugg från sidan parallellt med stammen från bägge håll. För att komma åt vrider den kroppen utåt och sträcker på ena benet. (Kanske finns här förklaringen till den bortrationaliserade "nedflyttade" extra baktå som andra hackspettar har. Fotens vridmoment kanske underlättas med en tå mindre att ta hänsyn till).
.
Med frekventa hack, ca tjugo - trettio stycken per tio sekunder, går fågeln loss på barken. Den vassa och spetsiga näbben koncentreras på ett allt trängre hål som går in i den gulvita veden. Efter femton minuter har den uppnått sitt mål, pillar fram detta och sväljer varefter den snabbt flyttar sig vidare till en ny plats. Den vänder ut bakkroppen ett par gånger åt sidan och en låter vit liten spillningsdroppe skickas iväg. Däremellan petar den fram smått från den ytligare röda barken, antagligen barborrelarver, som sväljs upprepat och direkt. Säkert slinker även spindlar och andra kryp ner samtidigt.
.
Födosökandet är ständigt och koncentrerat. Fågeln har mutat in ett bra vinterrevir, ty här finns gott om lämpliga döende träd och bra vedförråd inom ett begränsat område. Men det slår mig ändå hur intensivt den måste arbeta för att få ihop tillräckligt av proviant. Den flyger runt, testar, hackar stort eller smått hela tiden och jag förstår efter denna upplevelse att det bara är en mycket speciell karaktär av skog som ger de optimala förutsättningarna för denna intressanta gäst hemma hos mig - den tretåiga hackspettens behov är döende gammelgranskog.
.