13 december - Personligt utlämnande.

.

Jag känner stor ödmjukhet och tacksamhet över mitt liv. Jag är oerhört rik på vänner, familj, släkt, kontakter, hälsa, intressen och gåvor.
.
Jag brukar säga så när någon frågar mig om mitt konstnärliga värv, att det är viktigt, till och med en skyldighet man har, att förvalta och utveckla de gåvor man fått, efter bästa förmåga. Konstnärskapet är en lust och en last - två diametrala positioner av lika stora möjligheter och svårigheter.













Mitt konstnärliga öga är jag djupt tacksam över och för möjligheten som visade sig för mer än trettio år sedan då jag lämnade ett tryggt lönearbete och kom att ägna mig åt konstskapande och illustration på heltid, av en slump (eller...?) som så mycket i mitt liv.

Jag har haft många goda år och jag har goda år kvar, hoppas jag; ett rikt liv - ett spännande liv. Inte minst Ulla har dock våndats med mina svackor. Ofta har jag måst luta mig ekonomiskt mot hennes trygga arbete och stadiga månadslön. Så är det i en konstnärsfamilj och jag förundrar mig över dem jag känner, där båda parter lerver lika ekonomiskt obestämt som jag allena.













I helgen bjöd jag in till öppen ateljé: "Kom som du är och ta det som jag har det". Ungefär 75 personer hörsammade min inbjudan under helgen och passade på att besöka min utställning och verksamhet, vilket jag är väldigt glad över. Det blev även gott om tid att samtala och umgås med alla dem till glögg och pepparkakor.
.

En tanke, en idé, jag har burit på ett tag mognade till ett viktigt personligt beslut under dessa tre dagar.
.

Jag känner och vet nu att jag denna helg genomförde min sista utställning som heltidsyrkesverksam konstnär, illustratör och skribent. Jag önskar, av någon outgrundlig anledning, meddela detta och hoppas ni står ut med ett så personligt anslag i denna offentliga dagbok.

Nu i veckan tänker jag börja forska i hur det går till att få lösa ut min folkpension. Jag längtar efter ett lugnare tempo, ro och glädje och med en folkpension i botten kan jag arbeta vidare utan stress och med skonsammare ekonomiska krav.

Så tänker jag. Och det finns absolut inget orättmätigt i detta - jag fyller 65 år 2010 - jag har åldern inne, så det så!

Jag känner att en sten faller från mitt bröst när jag skriver detta. Det må bära eller brista nu när jag gör det offentligt. Jag kommer om några månader att få en grundlön för första gången på mer än trettio år. En åldersgratifikation, av lägsta slag visserligen, men långt mycket mer än de noll kronor jag uppbär i fast lön av idag. Vilken gåva.

Det var bara detta jag önskar meddela; med tacksamhet och ödmjukhet för alla fantastiska år.

Vad beträffar det konstnärliga hoppas jag på fortsatt utveckling och att du min vän egentligen aldrig kommer att märka någon skillnad om möjligen inte till det bättre förstås.

(samtliga ovanstående foton är tagna av min dotterdotter Ella Björkman under utställningen - i ett barns spännande perspektiv)