11 maj - Målardagar vid Stugan

.
Min målarstuga vid Tåkerns södra strand är mitt paradis.
Det var visserligen kallt och rått när jag kom dit i förra veckan men jag tände i järnspisel och kakelugn så att fukt och kvarstående vinterkyla efter en dag var helt utvädrat. Mattorna skakades därefter och golvet sopades, några gamla matrester från kylskåpet slängdes men mandelkubbarna i sin påse var ännu smakliga om än något torra. 
Därefter kunde oljemåleriet på min norrvända altan äntligen påbörjas efter månader med enbart akvarellmåleri. Som jag har längtat efter att åter stå på denna altan med naturen öppen och inbjudande.

Varvat med måleri eller lugnt funderande med kaffekopp i näven hugger jag min ved direkt för brasan. Rejäla björkkubbar ligger och väntar vresigt vid stugväggen sedan drygt ett år tillbaka, nu måste armstyrkan och tekniken prövas igen. Det är lite extra skönt det där med att hugga vedklabbar endast några minuter i taget och sedan ladda direkt in i brasan. Så blir vedhuggningen avkopplande och aldrig efterhängsen enligt min åsikt.

Mindre hackspett.

Jag sitter i min vilstol på gräset tio meter från staffliet och studerar mitt måleri minst lika mycket som jag aktivt använder penseln. I början måste jag nämligen ta det extra lugnt och låta osäkerheten styra tempot.
Över mig går ljudliga grågåssträck medan ensamma tranor flyger förbi alldeles tysta. I lufthavet gnäller kärrhökarna och långt borta hör jag en fiskgjuse busvissla, rörsångare knirka och näktergalar hacka från busksnåren.
Fältharar viftar med öronen i grönskan , en räv kommer i typiskt snedtrav tvärs över åkern framför mig och rådjuren finns ju förstås alltid på plats.
Enkelbeckasinerna tickar hela tiden från kärret nere i betet och jag hör den mindre hackspetten ropa "ki-ki-ki-ki-ki" och sedan leverera sina kulspruteramsor. Det är gott att den mindre hackspetten är kvar i år också. I vintras, efter en överraskande och brutal röjning av buskar och träd i omgivningen och även inne på "min" tomt var jag verkligt orolig eftersom den gamla halvdöda aspen, spelplatsen, vid dasset också var borttagen. 

Det prasslar alldeles bakom ryggen och jag vänder mig sakta om och ser gulsparvhonan försvinna ner bland nässlor och kirskål med mat i näbben. Hon kommer att få nödgas vänja sig vid min närvaro. Hanen är mera osäker och sitter länge och "zirpar" på staketstolpen innan han vågar språnget ner till sina hungriga ungar. 
I luften ovanför mig surrar fjädermyggorna i kärleksdans. De gillar den fuktiga luften efter att regnvädret har passerat, molnen hänger ännu kvar som limmade över Omberg, men hos mig klarnar himlen och värmen kommer med besked. Jag tar av mig oljerocken och njuter i skjortärmar.

Plöstligt ropar göken. Alldeles nära, från den stora asken femtio meter ut i betet. Jag ser den fint i kikaren. då den vickar upp stjärten och gungar vingarna neråt, "ku - ko ku - ko, hohooooash, ku - ko". 
I tio minuter får jag lyssna till detta oslagbara vårläte från första parkett, sen försvinner göken lika plötsligt igen. Det är minsann inte ofta jag hör den ropa vid Tåkern numera, förra våren inte en enda gång och att som nu ha haft den på egen tomt är faktiskt en unik upplevelse.

Jag är inne och lagar mat när jag känner vibrationerna av ett tungt fordon som närmar sig. 
Det är dags för kosläpp. Det hör till, varje vår, alltid i maj. Jag brukar vara med, tala lite med djurhållaren om årets förutsättningar i sammanhanget och förstås ta en serie bilder som ser ungefär lika dana ut varje gång.
Men, i år är det bara mjölkkor, säger bonden, inga köttdjur och inga kalvar, så det kommer nog att gå ganska lugnt till, inget skuttande, eller kesande som det visst heter, och inga benbrott eller utbrytningar genom staketet.

Så där ja. Nu kommer jag att ha sällskap igen där jag står på min målaraltan och skapar.

Betet är dåligt i är, säger bonden. Det har varit torrt och kallt, men jag har hört att värmen kommer åter nästa vecka och efter den senaste veckans 50 mm regn kommer det nog att explodera då.

Jo, och så är det grågässen också, kontrar jag. Jag räknade till minst femton kullar i betet häromdagen och till det får man lägga alla unggässen som kommer i flock. De käkar en del, men det vet du förstås om, säger jag och pekar på det kortsnaggade gräset där gåsskitarna ligger tätt som i en hönsgård.

Ungfågelsällskap av grågås.

Grågåsfamilj.

Gåskitarna är nästan lika stora som hundens. Och de avleveras med otrolig frekvens. Var femte minut, har jag hört, men det verkar nog lite överdrivet förstås. Jag har dem också invid Stugan. Gässen passar på att äta av mitt smakliga gräs när jag inte är där. Man får se upp. Det gäller att inte halka eller dra dyngan inomhus.

*

Jag har fått lunchbesök. Vi sitter utomhus under solen och äter falukorv och gnocci, Janne och jag. Makaronerna gick ut i april 2013 men smakar ändå förträffligt och falukorven är nyinköpt hos "Docka" i Hejla.

Att sitta här, att vare mitt inne i och verkligen omfattas av ideliga upplevelser är fantastiskt. 
Så till exempel hör vi plötsligt ett klagande och liksom lite visslande jamande från nära inpå.
Vad är det där? ropar Janne, men jag behöver inte svara och hinner förresten inte heller eftersom
två havsörnar sveper fram över asptopparna inte mera än femtio meter över våra huvuden.

Innan jag har hunnit få ordning på kameran har havsörnarna redan tagit avsevärd höjd rakt över oss.

Det är två ungfåglar och de bråkar hela tiden med varandra, glider, voltar och slänger och försöker greppa varandra med klorna. 

De två ungörnarna tar hög höjd och seglar rakt in i solen så att våra ögon tåras av ljuset. Där får de plötsligt sällskap av en tredje havsörn som kommer fallande ner från Ombergshållet från oerhört hög höjd med ihopdragna vingar. De brusar i luften när den svänger upp bredvid ungörnarna. Det är en vuxen fågel med vit stjärt.
Högt där upp ansluter strax även en brun kärrhök som inte alls gillar närvaron av örnar i sitt revir. Modigt ger den sig i kast med örnarna, dyker och stressar. 
Men, lika plötsligt är allt över igen och jag finner det så märkligt, detta, att rovfåglar tycks dyka upp och försvinna igen som ur tomma intet.
Det var på samma sätt dagen innan. Jag hörde en fiskgjuse vissla över mig där jag satt lugnt i kanoten mitt i Renstad kanal. Denna signal väckte min beredskap och jag kikade uppåt i blåhimlen och upptäckte tre brunhökar, en havsörn, en lärkfalk och två fiskgjusar i samma skruv.

Tillbaka på land kommer förresten en duvhök flängande med två knarriga kråkor i släptåg. Vilken rovfågeldag!

Vi går en sväng ner över betet Janne och jag, passerar nyutsläppta och nyfiket närgångna kor och de ledsamma alstubbarna vid ån. Varför?
Vattnet är högt i Tåkern nu efter allt regn. Spången till ringmärkningsgatan ligger under decimeterdjupt brunslammigt vatten och vi halkar över med stor försiktighet.
En snok ser vi. Det är en stor hona som lojt ringlar iväg framför våra stövlar och dyker ner under vattnet. Jag passar på henne då hon åter kommer upp till ytan några meter längre fram och får ett tämligen bra foto. 
Det är dåligt med snokar nu vid Stugan, berättar jag. Det är inte som för några år sedan, det har hänt något.

Vi är tillbaka vid Stugan och en efterlängtad kaffetår när två tornseglare dyker upp, jagande över himlen. De är förstås årets första och de bär sommaren med sig. Våren går snabbt mot sin fullkomning. 
Tornseglarna är tillbaka och hundlokan har redan börjat blomma.