Månader med R i rekommenderas för laxfiske i Vättern. Av sjöns ca 30 fiskarter är laxen emellertid inte ursprungligt hemmahörande utan utplanterad, odlad s k Gullspångslax från Vänern utan naturlig reproduktion i sjön.
Laken, vår enda sötvattenslevande torskfisk hör dock till den ordinarie fiskfaunan i Vättern.
Här hade jag nu tänkt lägga in en akvarell på en vackert guldig lake som jag målade till fiskaren Roland för många år sedan, men som jag nu dessvärre inte hittar i mitt arkiv. Ni får tänka er resten.
Även för lake rekommenderas inmundigande bara under månader med R eftersom det är en bottenlevande fisk som inte har lämplig kvalitet under resten av året. Den bör av nämnda anledning heller inte ätas alltför ofta och inte alls av gravida kvinnor eller ens av kvinnor i fertil ålder.
Så trist kan det vara med sötvattensmiljön i Sverige av idag, Vättern tyvärr inte undantagen.
Nåväl, jag själv faller ju som bekant utanför dessa kategoriserande ramar och har dessutom redan levt ett så långt liv att jag kan unna mig en middag på lake när tillfälle ges och idag fick jag chansen när en annan vän, fiskaren Jonny presenterade nyfångad vätternlake, urtagen, skinnad och klar i sin butik vid torget.
- Det blir stuvad lake idag, kunde jag informera hustrun om och även om hon är livrädd för ben så prövade hon ändå modigt min anrättning.
Det var gott, men nog fanns där ben. Jag kände mig som en gammal fiskargubbe i en pilsnerfilm, stoppande in fisken i ena mungipan och spottande fiskben ur den andra. Precis så som det säkert är tänkt urprungligt biologiskt att fisk ska ätas av människa.
Det tog tid att få i sig anrättningen, vilket är meningen och det var gott!
Resterna av en favorit - stuvad lake - eller som pappa Acke alltid sa: "Luvad stake".
Receptet såsom jag gjorde det:
Laken skärs i bitar som brynes något i en rejäl klick smör i tjockbottnad kastrull.
Ca två msk vetemjöl samt lika mycket ströbröd rörs ner tillsammans med ungefär två dl vitt vin.
Pressa i saften av en ½ citron samt krydda med örtsalt och peppar.
Sjud ihop på låg värme tills anrättningen mognat och tjocknat.
Strö hackad persilja över och servera med nykokt potatis.
Lycka till!
Inlägg
Äckligt! Ja, inte laken, som säkert smakade prima, men alla ben.
SvaraRaderaJag tillhör den skara som fick min fisk noga rensad av min kära mor innan jag fick den serverad. Inte ett ben fick finnas, ty då åt jag den inte. Fick jag ändå ett ben i munnen så avbröt jag mitt ätande. Jag kunde inte fortsätta, helt enkelt.
Och så är det än idag. Om jag känner ett ben, eller en benbit från fläskkotletten, i munnen så lägger jag ner. Det går inte att svälja, helt enkelt.
Är jag ensam om detta?
Men som en kommentar till ditt sätt att bena fisken i munnen kan jag säga att på 70-talet lärde jag känna en japansk kille, Tadamichi, som blev en kär gäst i vår familj. Hela släkten samlades när det serverades gädda eller abborre, obenade, för att se honom just plocka ut alla ben i
vänstra mungipan och prydligt lägga dem på tallrikskanten. Innan vi var klara med vår rensning på tallriken hade han ätit klart och var inne på sin andra portion.
Han förklarade att han sedan födseln var uppvuxen på fisk och att hans mamma minsann inte hade klemat bort honom med att servera rensad fisk.
Alla japaner behärskar den här tekniken, sa han.
Så, Gebbe, kanske var du japan i ditt förra liv?
Många kära hälsningar från Öland!
Hej min vän,
SvaraRaderaFörst nu har jag sett din kommentar och kunnat publicera den. Jag har varit utan e-post en lång tid. Lite skönt faktiskt.
I själva ämnet kan jag hålla med dig. Jag hatade ben som barn - kunde absolut inte äta strömming. Men nu har jag vuxit upp!
Gebbe