25 maj - Ett misslyckat men ändå lyckat besök vid Stugan

.

Min tanke är att åka ner till Stugan för att klippa gräset. Solen skiner nämligen ännu och regnet väntas ikväll. Men så får jag aldrig igång "Klippon", vilket är högst ovanligt. Möjligen "surade" jag ner den lite och trots att jag väntar en stund och passar på att steka mig en fisk från torgets fiskbil till lunch, så lyckas jag bara få till en hostning i maskinen då jag försöker igen en timme senare. Illa!

.

Gåsskit

Nu är det ju förstås så att trädgården vid Stugan är ganska vild och gräsmattan är stadd i ständig och stor förändring så ibland kan man ju faktiskt undra varför man behöver hålla på.

Grågässen till exempel, de har tagit hand om den, när jag inte är där. Gångar genom betet mot sjösidan och från vallen på andra hållet leder in till det späda gräsmattegräset som tydligen lockar enormt. Hela trädgården är full av gåsskit. Fem gäss äter som ett får har jag hört och fem får äter som en ko. Sammantaget blir det en hel del och det hjälper ju till att korta mina klippningsbestyr kunde man tro. Men gräset runt Stugan växer som bara den! Sen har jag också hört att en grågås skiter var tredje minut när den äter gräs men jag undrar jag om inte det är en överdriven beskrivning - en skröna rent av.

Gångar och jordhögar från vattensorkens arbete dominerar min gräsmatta vid Stugan.

Vattensorkarna är ett annat problem. Jag håller nästan på att bryta fötterna av mig då jag trampar omkring. Hela trädgården är underminerad och kringflyttad. Jordhögar växer upp på platser här och där och mängder med gångar penetrerar mullen.

Det här är en akvarell av en fångad vattensork från den 29 april 1989; ett mörkt, ja nästan svart exemplar, men vid Stugan ser jag många bruna individer också. En del vattensorkar lever nästan helt akvatiskt medan andra är mer terrestra av sig. Om de är av olika raser eller varianter vet jag faktiskt inte.

Mullsork är förresten ett annat namn på denna stora sork som jag också ser till och från raketa förbi ovan jord för att kasta sig ner i ett nytt hål varenda gång jag sitter stilla och filosoferar - och det händer ibland.

Talgoxägg och Bellis

Talgoxarna i en av holkarna vid Stugan har kläckt. Jag finner en äggskalshalva med typiska kännetecken. Alla de små tegelröda fläckarna på skalet betyder mes och storleken avgör resten.

Rede med fyra ägg av mindre strandpipare vid Tåkern.

Jag brukar inte fotografera och framför allt inte vilja visa bobilder. Det finns en etisk regel om sånt bland ornitologer och fågelfotografer - för att inte störa. Ändå gör jag ett undantag här.

Jag stannar till vid Holmen nämligen, för att se hur det går för de mindre strandpiparna där. Jag spanar i kikaren först. Ett tiotal grågåsfamiljer med gässlingar rastar på platsen där jag vet att strandpiparens bo finns och jag befarar att allt kan vara spolierat. Då jag kliver ur bilen och går fram i området lämnar gässen platsen snabbt och går ner i svämvattnet.

Jag hör några, "tiup", strandpiparens läte, från vattenbrynet och ser att boet ligger kvar intakt. Sen tar jag ett foto med telet och lämnar omedelbart. Än så länge verkar allt vara bra. Skönt.

På hemvägen under Omberg kan jag inte låta bli att fotografera den nya varningsskylten som har kommit upp. Platsen gör idag skäl för sitt lokalnamn "Grisabackarna". Aldrig trodde man väl att man skulle få uppleva det här i sin hembygd under sitt liv.