Omberg ligger som en blöt lovikavante över bygden vid Väversunda, fluffigt stickad i grågarn och utan accenter.
Gråvintern är här och dunklet dessa mörkerdagar vid årets slut består.
Jag känner ändå att jag nöds en sväng ner mot Tåkern, kanske finns något att se trots att dagen knappt ger läsljus.
På strandängen håller ett gäng björktrastar igång livet. Det är inte bär som gäller för dem idag utan mask. Så mild är decembervintern.
Jag spanar efter årets första varfågel. Förgäves.
Men under färden får jag njuta av två olika fjällvråkar. En sitter på en lyktstolpe ute på mosssen och en i en lövruska vid Charlottenborgs strandmad.
Det är deras tid nu, överlevarna, vinterälskarna.
Gråvintertid.
Kommentar från Thord Wiman:
SvaraRaderambergsbygden vilar i ett skönt vemod tycker jag.
Gråvinter är precis vad det börjar bli här i Dalarna också.
Storstövelväder.
Uppmärksammade årets "första" varfågel just idag i Hedemora, Hovran/Dalälven. Den hade fattat posto på en björkgren halvvägs upp, ljus och fin i dunkeldasket.
En bit bakom en fågel till mer grå undertill. Årsunge, tänker jag. Kanske ändå familjemedlem även om enstörigheten bör klippt blodsbanden vid det här laget. Inte lätt att veta. Det finns så många samband i fåglarnas värld vilka vi inte vet just någonting alls om även om vi också lärt väldigt mycket, tror dock att de biologiska upptäckternas tid bara är i sin allra första början.
Nåja, "mina" små vänner varfåglarna ska ju etablera vinterrevir nu inom kort om jag förstått det hela rätt. Hoppas innerligt någon väljer att stanna kvar så här precis på den biologiska norrlandsgränsen, Limes Norrlandicus, som Linné döpte den till, ty stunden med varfågeln är alltid djupt förgylld.
Men ingen fjällvråk idag, tyvärr.
Din är fin!