13 december - Lucianatten

.
Jag är nyss hemkommen från en tur på skogen. Jag dristade mig och det gick lyckligtvis bra, trots lucianattens beryktade farlighet. Det är en natt känd i folktron för mystiska tillstånd, då djuren talar mänskligt och oknytt och förfäders andar svävar omkring och ställer till vådligheter och överraskningar.
Men mig hände det inget. Jag var nog ute lite för tidigt. Det var ju mörkt förstås; det är det ju redan kl 16 i storskogen så här års när snön är knaper men det är nog midnatt som är värst kantänka.

Jag får en sån där uråldrig längtan ibland, att dra till skogs på "fel" tid mitt i natten eller vid sträng vinterkyla.
Då sätter jag mig i bilen och åker upp till Lysings häradsallmänning och vandrar en stund på ensamma vägar och stigar

Idag gick turen till söder om Lorasjön, mot Geviken till. Det var alltså inte kolsäcksmörker, jag anade terrängen lagom mycket för att inte snubbla och halka. En aning snö fångade nämligen det sista kvällsljuset på västerhimlen och fullmånen spred sitt första ljus från öster; allt hjälpte mina steg när jag alldeles ensam traskade runt i vildmarken en stund.
Skogen var tyst och stum, allt var stilla och till synes livlöst. Inte ett enda väsen gästade mig vad jag känner till.