Spillkråkan, här en hane med hel och blodröd kalott på hjässan, skogens timmerman, arbetar tålmodigt med att hacka ut ett bohål i en grov och frisk tall..
.
.
.
.
.
.
.
Dunk, dunk, dunk - dunk, dunk ---- dunk --dunk, dunk,dunk,dunk - dunk ---dunk, ljuder det dovt, ihärdigt och tungt då jag kommer längs stigen vid Skönatorpet..
Jag är på väg att sätta upp tolv lappar med frågor inför dagens tipsrunda i Skidklubbens regi. Ulla och jag har ansvar en vårsöndag varje år. Klickan är halv nio på morgonen och jag är först på plan. .
Jag vandrar genom en generös skog, mellan sjungande bofinkar, trastar, rödhakar, gärdsmygar och lövsångare. .
Sedan förra helgen har trädpiplärkor, grönsångare och den första svarthättan anlänt och jag njuter av varje steg i solen som börjar värma bort den lilla frost som finns i svackornas skugga.
Citronfjärilar dansar omkring och jag ser årets första björnbärssnabbvinge, blixtrande snabb och försvinnande liten.
.
Men, vad är det då som låter där på andra sidan hygget? Jag stannar och lyssnar. Det låter som yxhugg på avstånd. Jag stegar lite åt sidan för att rikta in öronen bättre. Egendomligt. Den lilla vinkelförflyttning jag gör förvrider ljudet. Jag zoomar in från andra sidan.
Aha, huggandet kommer från nära håll. Jag spanar på tallen som står endast tio meter bort. Där uppe på 6 meters höjd ser jag hålet. Spillkråka.
.
Hackspetten befinner sig inne i stammen, nere i hålet. Där hugger den flisor och spån och därför blir ljudet så dovt och lurigt avlägset.
.
Plötsligt ser jag en röd kalott i öppningen. En hane. Ett blåvitt öga stirrar försiktigt ut. Jag står blickstilla.
Fågeln kommer upp, klänger på hålkanten, lutar sig ut med näbben full av rödbruna kärnvedsflisor, öppnar näbben och skakar på huvudet så att spånorna flyger iväg i vinden. Sen hoppar den ner igen och jag hör den fortsätta sitt sisyfosarbete.
.
Spillkråkans bohål i itusågat skick. Biten fick jag av en skogsman efter det att sågen gjort sitt och avsyningen likaledes.Visst är det svårt att förstå att en fågel kan klara detta arbete.
Friskt kärnvirke och tvärträ och dessutom en invuxen kvist.
.
.
.
.
.
.
Hur kan den spillkråkan?
Hur kan den hugga sig ner i friskt kärnvirke - i tvärträ.
Varje år ett nytt hål.
Det är nästan omöjligt att förstå och ändå gör spillkråkan detta.
.
*
Tillbaka i ateljén på eftermiddagen. En göktyta ropar från linden utanför. En ramsa endast och sen far den vidare bort över samhället. Ytterligare en hackspettfågel och myrätare är därmed på plats.
.
Jag har också fått se en del spillkråkor bygga sina bon nu på våren. Det är häftigt att se denna vackra fågel jobba så hårt med virket, jag kan bli alldeles rörd. Roligt att läsa din världigt personliga beskrivning och att se dina vackra bilder.
SvaraRaderaHälsningar /Felix Heintzenberg
Följande brev fick jag av min vän Stefan Lithner som reaktion på mitt skriveri om Spillkråkan:
SvaraRadera"Hej Gebbe, och alla Ni som uppskattar de subtila tingen i vår natur!
Under uggleinventering i Bräkne-Hoby inatt noterade jag 12 ropande kattugglor.
För första gången hade jag nöjet att studera mindre skogsmus och större skogsmus med bara c:a ½ timmas mellanrum.
Den mindre skogsmusen hoppade med s.k. "känguruskutt" snett över skogsvägen framför min bil.Dess skutt var c:a ½ meter långa trots att den skuttade på, troligen för allt vad tygen höll.
Den större skogsmusen hoppade med enorma s.k. "känguruskutt" som var väl över en meter långa. Jag har inte sett detta hos den större arten tidigare, och jag må tillstå att jag blev både häpen och fascinerad.
Jag läste i Jensen: Nordens däggdjur, att den större skogsmusen skuttar med betydligt längre skutt, ofta öven metern långa, i motsats till den mindre skogsmusen. Att läsa om en företeelse är en sak, men att verkligen få uppleva det är något helt annat.
Även en utter var facinerande, men den simmade.
Må livet vara Dig/Er nådigt!"
Stefan