14 juli - Till skogs, del 2

.
(Del 1 nedom del 2) 

- Det vore en dröm, sa jag förra tisdagen, då Sverker föreslog att dagens exkursion skulle förläggas till skogsklockans marker.
Att träffas vid Trehörna kyrka kl halv tio, med kaffe förstås, blev överenskommet, för vidare färd därifrån in längs småvägarna mot området runt Mossebo.

- Han heter Raivo, säger Sverker, han som äger och sköter markerna här på trakten och sonen hans har nog byggt gärdesgården så här vackert runt ägorna med tulpanträd och allt. Jag känner honom men vi bör nog parkera lite avsides ändå, pekar han, på den anordnade p-platsen vid tjärdalen, så att inte vi med våra "hela tre Coronabilar" tas för illvilliga varelser.

I diket framför oss, på höger sida, ser vi strax de första skogsklockorna och mitt hjärta slår en volt av lycka. Det är första gången nämligen, "världspremiär", säger Sverker.

Skogsklockorna, liksom flera andra sällsynta växter i Östergötland, har personliga faddrar, floraväktare, enskilda personer som gör detta på sin fritid med blott ett sparsamt resekostnadsstöd i ryggen. Man kontrollerar och räknar varje år, noterar eventuella förändringar i antal och biotop och rapporterar resultatet till Artportalen och Länsstyrelsen och bidrar på så sätt till att tillhandahålla viktig kunskap för nuet och framtiden och bevarandet.

- Det är inte jag som är floraväktare för skogsklockorna i länet, säger Sverker, men jag har ändå varit här flera gånger. Förra året kom jag olyckligt nog precis efter att man hade slagit vägrenen och jag fann då endast sju blommande exemplar. Det var trist!

Det kommer vi lätt att slå i år finner vi snart. Vi vandrar längs grusvägen och kollar noga på båda sidor genom att hjälpas åt med att leta, men Sverker ensam får sköta själva räkningen. De räcker till.

- ..23,24,25 ...67,68,69,70...89,90, 91...
- Den här då Sverker? 
- 94 med den ...
- 95,96... 97. Det är nog den sista, tror jag.

Skogsklocka som också kunde kallas för skogsblåklocka för att bätte indikera samhörigheten är en vacker varelse. 

På en rak hög stängel utan sidogrenar reser den sig upp till ungefär en meters höjd. I små etager, bildas liksom balkonger av ultramarinblå blomsterkransar runt den silverhårigt rödanlupna och kraftiga stjälken med någon decimeters mellanrum. Kransarna består av tätt flockade klockor med gulvit treuddspistill framstickande och översta klasen är en nästan klotrund blå boll av täta blommor. 
Hela växten syns på håll ge ett lite kallt grått sken och den kan nog lätt försvinna mot en hög vegetations bakgrund.
Jag finner faktiskt under hemfärden också ytterligare ett ensamt exemplar av skogsklocka någon kilometer längre fram på vägen norrut mot Rinna. En ny lokal!

I fler av skogsklockorna sitter insekter, fjärilar, blomflugor eller som i det här fallet en humlebagge, Djupt förankrad med nyllet nedborrat bland pollen, klamrar den sig fast och blir kvar trots min fotografiska närgångenhet.

Skogsklockan är tvåårig och blommar först under det andra levnadsåret. 
Ungefär hälften av alla räknade individer är i full blom när vi är på plats medan den andra hälften är i olika stadier av knopp och utväxt. 
Vi finner dessutom ganska många bladrosetter som förhoppningsvis blir till blommor nästa år. 

Förutom den rika upplevelse som skogsklockorna ger oss finns förstås som alltid en mängd annat att njuta av, eller som Sverker uttryckte det idag: "Endast ett specifikt mål behövs, sen fyller vi lätt ut resten till en heldag.
Jag följer här upp exkursionen med ett medley av bilder på fynd som vi gjorde:

Väddsandbi - tacknämligt artbestämd av Tommy Karlsson, som också vet att berätta att detta bi inte längre är rödlistat men att dess specifika boparasit, väddsandgökbi också är funnet i området runt Mossebo och att det är mycket sällsynt och skyddsvärt.

Skogsnätfjäril.

Skogssäv.

Smalsprötad bastardsvärmare.

Bladstekeln Tenthredo campestris med byte - tacknämligt artbestämd av Hanne Sundin på nätet, som liksom jag överaskas en aning över att en växtstekel jämväl är ett rovdjur.

Ängsblåvinge, som ganska lätt kan urskiljas bland andra blåvingar genom undersidans "slätstrukenhet" utan nämnvärda prickar eller mönster. Man anar även översidans mörkblå, nästan lila färg.

Ängspärlemorfjäril.

Den riktigt guldglänsande och makalöst långsprötade antennmalen Nemophora metallica som lämpligt nog heter åkerväddantennmal.

Med en närbild på en vackert knoppig skogsklocka lämnar vi området för hemfärd, bräddfullt glädjefyllda och upphetsade över en fin dag tillsammans med skogsklockor den 14 juli 2020, kronprinsessan Victorias födelsedag och årsminne av den franska revolutionen tillika..

Men, vi hinner inte mer än några hundra meter norröver förrän vi möter ett hotande ekipage, och jag som precis innan ställde just den frågan till Sverker och Lars.

- Hur går de nu om man kommer och vill klippa vägrenen? Finns där någon överenskommelse mellan floraväktare, länsstyrelse och vägansvarig om hänsyn och undantag?

Jag kliver ur och går fram till mannen i traktorn. Han bligar på mig lite bistert och avvaktande.

- Hej, är du på väg att klippa här bortåt vägen? frågar jag och pekar. Känner du till att det finns sällsynta och skyddsvärda blommor strax här borta på båda sidor. 

- Jag jobbar för häradsallmänningen, säger han, och mitt beting är att klippa alla vägrenar i området och några hinder för det känner jag inte till. Jag har inget hört. Är de fridlysta? frågar han.

Jag visar honom bilderna i mobilen och han veknar en smula när han ser de vackra och pampiga blomstren. 

- Tror du att du kan göra en sväng runt dem med traktorn? frågar jag, eller lämna de bitar av renen oslagna där det växer flest.

- Jo, svarar han försiktigt. Jag ska se vad jag kan göra, om jag ser dom, nickar han.

Och jag, jag tänker som så, att hade vi kommit en dag, eller t  o m blott en timme senare, så hade vi troligen inte kunnat räkna hem mer än någon enda skogsklocka i år heller.

Och jag undrar verkligen om det ska behöva vara så här, att den ene inte vet vad den andre gör. Var finns samordningen?