14 juli - Till skogs, del 1.

.

Den knastriga grusvägen, den grå gärdesgården, den blommande vägrenen, skogens dunkel och hagens ljus.

Det är inte underligt att man suckar av välbehag åt de rika upplevelser man ibland bjuds på i den svenska naturen när den är som bäst. Tillgängligt öppen men ändå tystlåtet och stilla, med en kvarstående gammeldags ton som knyter an till ett landskap från förr. 

Men hotet är stort även mot dessa, de sista små resterna av ett annat Sverige.

Med skogens och hagmarkernas snabba förvandling till ekonomiska produktionsytor och gårdarnas omdaning till sommarstugor, försvinner bärkraften och allt blir annorlunda, tekniskt, ensartat och långvägaskött.

Sverker och Lars på vandring längs en grusväg i skogen.

På vägen hit, tog jag den smala grusvägen över Höganskog, där tjädrarna spelade så det brakade i skogen, blåbären var knähöga och drygt hundraåriga tallar, rotade i en annan tid, ännu reste sina vackra pelare mot skyn när jag girigt nyfiken utforskade min nya hembygds skogar på 1970-talet.

Allt är borta nu, hela fina Höganskog, alltihop, blott en pytteliten rest finns kvar, men nya lunningsvägar är redan anvisade med färskmålad orange färg.

Snart är alltså hela det gamla skiftet av verkligt fin och rik skog, ett av de sista i Lysings häradsallmänning, förött och ersatt av tät mörk ungranskog utan ett enda blåbär i sikte varken till människor eller till tjäderns kycklingar.

Lysings Häradsallmännings allena mål idag är att ge god avkastning efter mantal, alltså mest pengar till redan rika slättbönder, medel dessa gott skulle klara sig utan. 

Nog kunde alla Sveriges allmänningar tas bort ur produktionsprocessen och få bli nya fantastiska skogsarealer för fri naturlig utveckling. 

Det vore att göra vårt land rikare. Kom igen, ni som har makten på stämman!

Dagens exkursion gick till skogar i och nära en annan allmänning, nämligen Göstrings häradsallmänning belägen i både Mjölby och Boxholms kommuner.

Sverker visste vart vi skulle och dit tog vi oss på slingrande skogsvägar efter att ha samlat ihop oss vid Trehörna kyrka.

Sverker och Lars vid en tjärdal. Tjärdalen byggdes av sten i en sluttning. Genom pyrolys, d v s förbränning/upphettning med begränsad syretillförsel, kokades kådan ut ur virket. Den flytande kådan koncentrerades och svartnade under processen till tjära som fick rinna ut genom tjärporten i en ränna för att samlas upp i tunnor.

En gammal tjärdal fick bli vårt fikabord och redan så började en av våra alltid så intressanta vid-sidan-om-diskussioner. Denna gång handlade det om huruvida enbart tall användes i framställningen av tjära och beck eller om även den svenska granen var med i processen.

(Jag har nu kollat upp i olika annaler och fått bekräftat att även gran brukades i processen men att katad, d v s medvetet skadad, kådrik tall, gav mer tjära än granvirke).

Tjära var Sveriges tredje viktigaste exportprodukt från 1600-talet och framåt, efter järn och koppar, och sägs bland annat ha bidragit till den mäktiga uppbyggnaden av det engelska imperiet. Tjära och beck var  nödvändiga tätningsmedel vid den tidens båtbyggande i både stor och liten skala och Sverige, då med stora delar av Finland, var hela världens största producent av denna ytterst åtråvärda råvara.