- Trevligt att det är marknadsdag fortfarande på torget om tisdagar här i Ödeshög, sa mannen som väntade in mig med dörren på väg ut från konditoriet.
- Ja, jag är inte härifrån men jag åkte ner ibland och handlade och drack en kopp kaffe förr i tiden, då jag arrenderade ett jordbruk uppe i skogen. Jag arrenderade förresten många små lantgårdar runt om i bygden från mellan Norrköping och Linköping i öster och ända hit ner mot Vätterbygden, fortsatte mannen som var lite bondsliten och vaggade en aning i gången. Han petade upp den rutiga kepsen i pannan, strök bort den glesa luggen och visade alla tecken på att vilja fortsätta samtalet ytterligare en stund.
Och eftersom jag kände mig fortsatt social efter vårt gängs sedvanliga tisdagsfika var inte heller jag nödbedd, så jag ställde en artig följdfråga:
- Och var bor du nu då?
- Ja, se det känner du nog inte till, svarade mannen. Jag är från Rystad på andra sidan av Linköping.
Där satt den, den gemensamma nämnaren som ofta dyker upp när man minst anar det då man samtalar med främlingar.
RYSTAD. Min mors barndomshem. Kyrketorp, gården där morfar och mormor var statare så länge systemet fanns, fast det uttrycket fick jag förstås aldrig använda, och senare fortsatte på samma vis men då som lantarbetare, ända fram till pensionering och död. Arbetarbostället på gården Kyrketorp, det pyttelilla huset med ett rum och kök och dass under lagårns körbro, där mamma växte upp och där jag tillbringade så mycket av min barndom med bara ljusa och spännande minnen i oändlig rad, sitter bergfast förankrat i min själ.
- Jag är från Tuna, sa han och Kyrketorp känner jag ju till förstås. Aulis Törnvall var jag något bekant med men han är väl död nu.
- Jo, han var krigsbarnet från Finland som tog över gården när föräldrarna John och Karin Törnvall dog, sa jag. Han växte upp samtidigt med min mamma och hennes fyra syskon, men förutsättningarna dem emellan var förstås väldigt olika beroende på sociala skillnander mellan barn av olika klass i samhället av den tiden.
Mamma som ung då hon var piga hos familjen Lohm i Staby i Rystad socken.
- Jaha, sa mannen, världen är liten.
- Jo, den är det, svarade jag, mycket mindre än man anar. Det som sker sker även i Rystad och Ödeshög.
Vi ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar