12 februari - Medan livet pågår där ute

.

Medan livet pågår därute under förmiddagen med smältande snö, takdropp och stänk spritter det ordentligt i min kropp av längtan att ta mig ut till Stugan vid Tåkern för att njuta tidiga vårtecken. Men jag sitter låst vid ett annat mycket tristare vårtecken.
Min revisor, omhuldad och värdefull, påminde mig nämligen nyss om att jag måste göra klart för bokföringen inför momsredovisning och deklaration senast den här veckan. 

"Nu kommer du inte undan längre", var hennes barska meddelande. "Jag vill ha pärmarna senast på fredag, eller helst torsdag så att jag har helgen på mig".

Så här sitter jag nu med ett kraftigt eftersatt beting. Visst är livet hårt!

*

Men naturligtvis kan jag inte hålla mig hela dagen. Omöjligt! Jag drar iväg efter lunch, ner till Stugan som jag längtar efter och det kommer att bli lyckat så där som det bara slumpar sig ibland när spontaniteten tillåts vinna över måstet.

Ur höger ögonvrå anar jag att en stor rovfågel sitter nästan dold bakom några buskar bortom diket från Dags mosse och jag känner på direkten att det är en kungsörn, så jag kastar ett öga i backspegeln, har tur - ingen bil bakom, och tvärbromsar så där som bara fågelskådare kan göra.

Hållningen, själva sittandet och vingknogens form, säger mig direkt, trots rejält avstånd, att detta är en kungsörn och inte havsörn. 

Jag greppar kameran i passagerarsätet och kastar iväg ett snabbskott just innan örnen lyfter och flyger iväg lågt bort över gärdena mot Västra Tollstad, nio rutor hinner jag med under bortflykten, sen åker kikaren upp för åldersbestämning - en ungfågel. Så fin! Jag ryser av välbehag över att åter möta kungsörnen i min hembygd - lika fantastiskt är detta varje gång. 

Jag följer örnen i kikaren tills den går ihop med bakgrundens gråton och snöljus.

Stugan ligger inbäddad i obrutet men smältande snötäcke. 
Jag parkerar och går ner till båtplatsen vid kanalen för att spana efter eventuella utterspår. Det var nämligen min mening med det här besöket. 

Färska spår från en övervintrande häger, vid det tredje avtrycket uppifrån korsat av minkens hopp.

I alridån har gråsiskornas lock och pock tystnat sen förra gången, men spår av häger finns kvar såsom då i början av januari.

Ja minsann! 

Närbild på utterspåren från idag vid Stugan avsatta i morse. Min pillerdosa får åter komma till heders för storleksjämförelse.

Jag finner färska spår av utter. Många spår kors och tvärs i området. De har tillkommit efter gårdagens lätta snöfall, troligen under dagens tidiga morgontimmar och liksom under förra vintern löper de in till området vid båtplatsen via diket som markerar Disevidsån gamla flöde.

Uttern har vandrat på iskanten längs Disans brusande fors vid bron vid Gottorp.

Alltså, tänker jag, tar jag vägen upp till Gottorp där Disevidån brusar vårstark i sin fåra. Och visst!
Också här finns gott om spår av utter. Det är så skönt och vackert att jag nästan "dör". ( Om ni nu förstår mig rätt).
Tänk att jag får uppleva också dessa positiva ting i min egen hembygd och tänk, tänker jag också, vad jag kunde ha gått miste om, om allvaret och plikten hade fått råda allena hela denna så spännande dag.