16 juni - Ett viktigt första steg i mitt landskap är förhoppningsvis taget.

.
Ålebäcken, som mynnar i Alvastraviken under Omberg nära munkarnas gamla kloster är ett väsentligt vattendrag i Ödeshögs kommun trots sin relativa litenhet. För tusentals år sedan var bäcken en å som avvattnade Tåkernbäckenet söderut men med landhöjningen kom vattnet från fågelsjön så småningom att rinna norröver och så i ännu högre grad efter Tåkerns sänkning på 1840-talet då Mjölnaån grävdes för att leda flödet norrut till Vättern i ännu större omfattning. 

Vattendelaren går idag rakt över Dags mosse och således är det endast mossens södra delar som avvattnas via Ålebäcken. 
I ännu högre grad idag härstammar vattnet i Ålebäcken från de de små rester av kalkkärr och upprinnor som finns i anslutning till de tidigare så mäktiga grusformationerna vid Ödeshög och Stora Åby.

Förutom den norra "tarmen" från Dags mosse finns ytterligare två små huvudflöden: den östra från Häggestad källmyr och den västra från Sjöstorpskärret. Båda dessa är/var underbara kalkkärr för orkidéer och andra sällsynta blomster, men Häggestads kärr är numera dessvärre helt förstört av grävning och igenväxning, medan Sjöstorpskärret ganska nyligen upphöjdes till naturreservat. Vattnet från dessa båda kärr är kristallklart och alkaliskt och i närheten av Prostabygget vid Häggestad fanns förr i tiden till och med en anläggning för brunnsdrickande (Lars Andersson, muntligt på plats).

Alvastraviken vid Sverkerkapellet, där Ålebäcken mynnar.

När jag kom inflyttande till bygden i början av 70-talet var vattnet i Ålebäcken (ursprungligt Alebäcken) redan starkt grumligt och förorenat och än värre kom det att bli under åren därefter när den relativt nyuppförda potatisindustrin i dess absoluta närhet etablerades och tillväxte och släppte ut sitt processvatten helt obearbetat i flödet.
Det var så illa att man på färd längs RV 50 på långt håll kände stanken av ruttet vatten. Det var helt enkelt bedrövligt.
För några år sedan rättades problemen till med kommunens hjälp, så att avfall och förorenat vatten numera helt och hållet tas om hand av Ödeshögs kommun och processas och även utnyttjas för biogastillverkning.

På plats vid Ålebäckens mynning. Ingrid, Jonas, Charles samt undertecknad (bakom kameran).

Vattnet i Ålebäcken har därför alltmer återfått sin ursprungliga klarhet och renhet. Det hela har blivit till en härlig upplevelse av återkomst, en renässans för ursprunglig natur, som man faktiskt kunnat följa med egna ögon på plats.
Vad som därvid har framkommit och som jag tror varit bortglömt sedan länge i folkminnet är att fiskarna som en gång fanns i riklighet har återkommit. 
Det är inte mer än för drygt tio år sedan som de första tecknen syntes. Öringen var tillbaka. Och harren likaså.

Trots kraftig igenväxning och i ett hårt brukat jordbrukslandskap med hundratals meter av kulverterat lopp och flera andra hinder vandrar uppenbarligen leköringarna från Vättern långt upp längs bäckens flöden. Här det ringa vattenflödet vid Jettingstad, där öringar har setts.

Christer Eriksson som då arbetade vid potatisindustrin var den person som framför allt kom att uppmärksamma och följa det hela i detalj från första början och som idogt och ideellt har skaffat sig och fört vidare kunskapen om öringleken i Ålebäcken in i våra dagar. 
Han har varit på plats många dagar och nätter under höst och vinter, inventerat, spårat, lokaliserat, mätt med tumstock under pannlampa och polariserade glasögon i nattens mörker samt räknat vuxna fiskar och yngel längs stora delar av flödet.

Charles Eriksson, en av kommunens politiker, har uppmärksammat värdet av öringbäckarna i kommunen och motionerat om anslag för olika åtgärder i ett par av kommunens småvattensystem.
För år 2015 finns således ett antal tusenlappar anslagna som det gäller att utnyttja maximalt positivt. En skärv förstås i sammanhanget men ändå en början

Ingrid Bergengren är just nu projektanställd natur-/miljöansvarig i Ödeshögs kommun och jag och många med mig hoppas förstås helhjärtat på att hon kommer att få en fast anställning som helt nödvändig kommunekolog.
Ingrid ringde mig häromveckan och berättade om pengarna och om idén att arbeta vidare med Ålebäcken i ett långsiktigt projekt.

Ingrid och Jonas planerar dagens exkursion längs Ålebäcken.

Sålunda kallades jag till en träff vid Ålebäcken häromdagen under ledning  av naturvårdskonsulten Jonas Edlund.

"Hej på er!

Funkar det att vi ses på onsdag nästa vecka? Jag skulle kunna vara på plats vid bäcken klockan 09:45. Jag tänker att vi lite förutsättningslöst pratar ihop oss några timmar i fält och besöker olika delar av vattensystemet.

Dessa frågor vore bra om vi pratade om:

-          I vilka delar av vattensystemet finns öring och harr idag?

-          Vad begränsar utbredningen?

-          Vilka är de viktigaste problemen att åtgärda?

-          Hur använder vi länsstyrelsens bidrag på bästa sätt?

Jag förstår att ni inte har koll på allt detta, men tillsammans kan vi nog komma en bit på vägen.

Ramarna för projektet är att det finns cirka 70 000, att bidraget främst ska användas i den södra fåran och att allt ska slutrapporteras i början av 2016.

Jag pratade med Per-Erik Larson på Länsstyrelsen idag och hans tanke med projektet var i första hand att få bättre koll på öringens utbredning och ta fram ett mer detaljerat åtgärdsunderlag än det som finns i Ignitas utredning. Finns det enkla åtgärder som inte kräver så mycket förarbete så var han öppen för att bidraget används till det också. Han tryckte på att fysiska åtgärder måste samrådas/anmälas till Länsstyrelsen och att åtgärder i vattenmiljön inte bör göras under höst och vinter.

Hälsningar

Jonas Edlund"

Bitvis  rinner bäcken djupt genom frodig vegetation. Skuggande träd bör planteras här för att öka förutsättningarna för en god öringlek, konstaterar Jonas.
Just här sjunger två kärrsångare för fullt, konstaterar jag.

Vi gjorde besök på olika ställen i vattensystemet, planerade, diskuterade och mötte markägare samt beslutade till sist, att bäst torde nog slantarna komma att bli använda som planeringsunderlag och till en grundläggande undersökning av fiskbeståndet under 2015 för att man därefter ska kunna gå vidare med nya äskanden inför 2016 och följande år.

Längst ner mot mynningen finns stora höljor av sel där harren ses leka i maj månad och öringen i november.

Vi ser flera öringyngel långt upp i vattensystemet.

"Ån har en för mig en överraskande hög potential som öringvatten och är redan nu att betrakta som av stort värde", kunde Jonas konstatera efter en hel dags vandringar längs bäckens sträckning genom landskapet. "Här finns förutsättningar för att med riktade åtgärder kraftigt understödja Vätterns öringstam och jag tror på ett långsiktigt och uthålligt projekt".

Nu är jag förstås, som ni förstår, mycket nyfiken på fortsättningen. Äntligen lutar det åt att vi kommer att få ett av Östergötlands bästa öringvatten restaurerat och åtgärdat, vandringsvänligt och lekbart, i Ödeshögs kommun. Snacka om lycka! Nu håller jag förstås alla tummar för en fantastisk fortsättning. Ett första försiktigt spadtag är taget.