13 augusti - Kvarlämnad raritet

.

Nu på hösten förstår jag bättre hur svarthö har fått sitt namn. 

Jag vandrar i Ombergslidens orkidékärr och ser de spridda bestånden här och där, sammanlagt ungefär ett tiotal kloner, som utmärks av sin ovanligt svarta färg mitt i allt det ljust gröngula och därför lätta att se. 
Men individerna är ändå inte många totalt, kanske ett hundratal fröställningar finns allt som allt i hela det begränsade området.
Detta är en restpopulation av ett arktiskt blomster; svarthöet är en överlevare, kvarlämnad efter den senaste nedisningen som släppte greppet för nästan 10 000 år sedan. Hur kan sådant ske?

Endast så här, i några få kalkrikkärr i Östergötland och så på Gotland finns den kvar; annars bara i fjällkedjan, där man kan säga att den i dag har sin naturliga hemvist.
Svarthöet är således vad man kallar en relikt - en kvarlevare från en annan tid av arktisk karaktär. Styrkan i artens genetiska förutsättningar och viljan att leva kvar måste förstås räknas den till godo men också att kalkkärrens kvävebrist missgynnar de flesta tänkbara konkurrenter. 
Svarthöet snyltar på gräs och starr. Den är en så kallad halvparasit och just detta faktum har kanske mest av allt hjälpt till, eftersom den får en klar fördel av snyltandet.
I detta faktum finns en klar parallell, menar jag, till fjälltätörtens likaledes reliktartade förekomst på Gotland, vilken kompletterar bristen på kväve med att fånga levande insekter på sina klibbiga blad istället.

Jag berättade om allt detta för gruppen jag guidade häromdagen: orkidéerna i all ära och glans, men att de överträffas i sällsynthet och egenart av det till synes simplare svarthöet, en snyltrotsväxt i lejongapsfamiljen med det latinska namnet Bartsia alpina.

På nära håll, då jag går ner på knä, ser jag med kisande ögon för skärpans skull, rakt in i den glänsande svarta fruktställningen. Frukterna är bukigt mogna. Fröna därinne är en förutsättning för fortbestånd men ändå, trots tiotusen års historia bakåt i tid, känner jag en liten glipa av oro över detta kvarlämnade sköna blomster. Det handlar nämligen om ett långsamt vikande bestånd som än mer också hotas en varmare värld.

Se det nästa gång vid ditt besök. Det är det värt, svarthöet