onsdag 27 februari 2013

27 februari - Abborrpimpel med sidospår

.
- Jo, världen är liten, säger han, när vi har samtalat en stund, abborrepimplaren Stig som jag möter på Stångåns is i den lilla viken intill den yttre småbåtshamnen, den där de något större motorbåtarna ligger, alldeles innan åns passage under E4:an  norr om Linköping.

Jag själv har vandrat från den numera iordningställda snöbryggan vid Nykvarn, där ett vackert litet fågeltorn reser sig och välkomnar flanörer och fågelskådare. Det är nämligen ett bra ställe här vid Stångån. Det har jag berättat om tidigare. Mängder med änder, övervintrande hägrar, sothöns eller som senast när jag bjöds på ett överraskande havsörnsmöte samt ibland med möjligheten att se klenoden kungsfiskare om turen är på ens sida.
Jag spanar igenom vartenda busköverhäng och hoppas på att fågelns lysande färg skall avslöja den där i solskenet, men även idag liksom tidigare i vinter, blir jag utan positivt resultat. 

Tre "gubbar" sitter i viken på spårig is på sina stoppade pallar med plastpåsar, pilkaskar och isborr på plats, rycker i sina pimelspön med en vågrätt agnad plastfisk med lockande rödplastad krok under magen. Överallt runt omkring finns hål, öppna, med tunn isskorpa eller helt igenfrusna, de har nämligen varit här många gånger tidigare både denna vinter och andra vintrar.



- Men det har inte riktigt börjat ta sig än, säger Stig, medan han drar upp den ena tusenbrodern efter den andra. 



Medan vi sitter där en knapp timme och pratar tar han hand om två 75-grammare, som åker ner i plastpåsen. 

Här går gränsen för hemtag, säger han, medan resten åker tillbaka ner i hålet igen.
Och det blir nog ett par kilo under en dag, fortsätter han, men ännu inget stort, det kommer snart, nu i mars, med värmen och leken, hoppas jag, så än så länge njuter jag mest av stillheten och solens återkomst. 
Och jag tror inte att den här fisken är farligare att äta än abborren längre ut i sjön, för jo, jag tänker på det här med förgiftning och miljöförstörelsen ganska mycket, förstår du, men det är ju så gott med "abborrabyxor".



- Den här släpper jag tillbaka, säger Stig och vickar elegant ner abborren i hålet igen. Om den inte är krokskadad förstås, då får den bli hägermat. Fast idag är det visst dåligt med dom också.

- Jag är uppvuxen vid en annan å, Svartån vid Vreta kloster, med på den tiden, innan kraftverksbyggena, både rikligt med öring och flodpärlmusslor, som vi förresten plockade i tusental för hand - det var kanske förbjudet redan då, min bror fick förresten upp en mussla med en stor och vacker pärla i, som han sålde och köpte en vacker tavla för - och bor idag i Tannefors men har en stuga sen många år tillbaka ute vid Flatvarp på stora Askö, svarar Stig när jag sen frågar var han annars brukar hålla till
Det är där jag fiskar mest, torsk och strömming.

- Och min farmor är född och uppvuxen vid Flatvarp, kontrar jag, och möjligen finns det avlägsen släkt kvar där ute på öarna i Tjust. Känner du till exempel Birger vid Skärsmaren? Hans föräldrar var goda vänner med min farmors familj och farmor höll hela livet kontakt med Birgers mor.

- Hoppsan javisst, säger Stig, han var en av mina verkligt goda vänner. Men han är ju död nu förstås sen ett par år.
- Jo, jag vet det, svarar jag.

Vi talar vidare om det märkliga sammanträffandet på pimpelisen. Det finns så mycket att berätta och utreda och plötsligt har det här högst tillfälliga mötet fått en djupare innebörd.

- Det är en sak jag länge undrat över, säger jag, och kanske kan du svara på detNär Birger kom och hämtade oss i Loftahammar, det var 1955 och bron var inte byggd, skjutsade han oss först över till en liten affär på en annan ö innan han landsatte oss hos ett verkligt orginal som kallades "Ville i Ängera" på Stora Askö. I hans ganska förfallna hus skulle vi bo hela denna makalösa sommar. Där fick jag lära mig att ro, ibland även över till den där minimala lilla lanthandeln som var fylld med vättar, träskor och stövlar hängande i taket, efter vad jag minns. 
Jag har som sagt länge undrat över vad det där var för en liten ö och märkligt isolerad lanthandel.

- Det var "Greta Garbo på Horsö" som hade den, svarar Stig blixtsnabbt. Hon var en mycket originell kvinna och henne kände jag också väl och har handlat hos många gånger. Hon fick kallas så för att hon var lite folkskygg. Tänk dig, att driva affär på en liten ö. Jo, det var verkligen andra tider då.

Jag har massor av minnen av denna för mig så viktiga och sköna sommar 1955. Jag var tio år och mitt liv öppnades på vid gavel för naturen. Jag lärde mig simma och ro. Jag hämtade mjölk varje dag hos Birgers familj i Skärsmaren, blev förälskad, tror jag, i dottern Birgitta, (numera vet jag att hon hette så, tidigare i klippet nedan fick jag för mig att hon hette Gunilla - undrar förresten om hon läser detta?), åt kalvdans med körsbärssylt i syrénbersån, var med och drog not, tjärade ålahommor och såg mängder av ekoxar, apollofjärilar och bålgetingar samt hade en egen kattunge som jag döpte till Missan, eftersom hon hade ett M i pannan och fick en lillasyster som jag ibland längtade till där hemma i Mjölby


Med en ekoxe i nypan - Loftahammar 1955.


Jag och Missan på Stora Askö 1955

Jag skrev om allt detta i Correns veckobilaga "Regnbågen" den 23 september1978. Nu har jag letat upp kåseriet bland mina klippböcker. Här är det om du nu orkar läsa. Klicka på bilden så tror jag att det fungerar.



Märkligt vad goda möten kan göra med oss människor, tänker jag och följer de vackert etsade sidospåren från en häger tillbaka till stranden. Visst finns de, hägrarna, kvar i närheten men inte just här och inte idag.


Bilen har varit på service, därav mitt dagsbesök. Nu är den säkert färdig. Tid att dra sig hemåt ett mänskligt möte rikare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar