Igår kväll öppnade sig molntäcket och släppte fram blå himmelsflikar. Det var länge sedan. Absolut en månad känns det som, meddelar min tallkottkörtel, som omedelbart skickar ut hormoner i blodomloppet så det sprutar av glädje och hopp.
Det hela fortsätter idag på morgonen. Himlen är molnfri och så där skönt knallblå och solen värmer min rygg när jag hämtar tidningen, trots att termometern visar minus tio grader.
Grönfinkarna rullar sina ramsor och mesarna hamrar ihärdigt och minst tio koltrastar samsas vid fågelbordet. (Har jag förresten berättat att jag hörde koltrasten sjunga stort och klart vid Hötorget i Stockholm i helgen. Jag informerade två turkiska grönsaksförsäljare som huttrade och muttrade i kylan om att det var ett vårtecken. Jag köpte ett par hekto kastanjer och en näve grön sparris och fick ett minst sagt tvivlande ansiktsuttryck till svar).
- Det är kanske sista chansen idag, säger Ulla, att frosta av frysen i förrådet.
Jag lägger varorna: bär, bröd, kött och fisk i kassar och ställer allt i skuggan. Högst uppe i dörrfacket ligger en ung ladusvala i en plastpåse. Javisst ja. Den hade jag glömt bort. Den får följa med till ateljén.
Jag minns precis. Det var första lördagen i juli. På väg till Heda marknad. Svalorna svärmade lågt över vägen där rapsen stod tät (och rapsbaggarna).
På hemväg igen efter marknaden, om kvällen, låg en av svalorna kvar, död men hel; en ung ladusvala ännu med gult i mungiporna. Ja nändes inte låta den bli krossad. Nu ligger den på plats vid fönsterbrädan i galleriet i ateljén, tillsammans med en lika död och tillvaratagen svartvit flugsnappare.
Det är väl en rätt okej reträttplats.
På tal om fåglar i frysen. När mina kära föräldrar för många år sedan skulle flytta ur sitt hus så skulle givetvis frysboxen tömmas. Mamma ringde mej och frågade om jag ville ha mina fåglar!? Det visade sig att frysen innehöll flera infrysta fåglar, bl.a. kattuggla, fiskgjuse, sidensvans, skrattmås och gud vet vad. På den tiden lämnade jag in alla mina upphittade döda fåglar till Murman i Skänninge (konservatorn, du vet), men av någon anledning hade jag glömt bort dessa fåglar. Tur det kanske, det var inte helt gratis att få fåglarna uppstoppade. Men jag skänkte iallafall säkert ett tjugotal till skolan i Boxholm när mitt pojkrum tömdes. Murman hade stoppat upp samtliga, utan några, som jag själv efter bästa förmåga hade monterat. Jag tror inte att de finns kvar i skolan idag, mina ganska misslyckade exemplar! Ett roligt minne är när mamma sa stopp för att frysa in en knölsvan - kanske tog den för stor plats i frysboxen? Vad jag minns blev den rävmat eller kanske örnmat?
SvaraRaderaDet är andra tider idag, jag tror inte ens att man får låta stoppa upp fåglar hur som helst! Och så finns det ju ingen Murman i Skänninge längre. Han som kunde känna igen en uggla på vingljudet, eller vad var det vi sa? Kommer du ihåg hans två varghundar?
Vilka tider det var, eller hur?
Ölandsvännen