Jag har noterat det förut, hos sniglar till exempel men även hos andra små djur, som jordlöpare och spindlar, hur de tycks kunna följa en rak linje över sitt landskap om de så vill.
Igår tittade jag in till samlingsutställningen Blänk på Naturum Tåkern, jag kunde ju inte vara med under vernissagehelgen, och när jag åter kom ut på stigen såg jag att den där svarta skogssnigeln jag tittat på tidigare hade hunnit ganska långt i passagen över grusstigen medan jag studerade konsten därinne.
Jag böjde mig ned och fotograferade så att jag fick med det subtila men ändå synliga slemspåret genom stenmjölet. Det böljade i och för sig något men huvudriktningen var klar och stabil under den hittills två meter långa snigelpromenaden.
Och då tänker jag så här, jag är ju sån, att det är väl ändå märkligt att även små djur som en snigel kan hålla en så rak kurs när de vill.
Om vi direkt räknar bort att snigeln skulle besitta en förmåga att ta ut ett riktmärke att gå emot, ty det kan jag knappast tro på, så återstår endast två alternativ vad jag förstår.
Magnetsinne eller orienteringssinne efter solen
Något av dessa två alternativ måste ju gälla, annat finns väl knappast till hands, och då det denna dag dessutom var mulet så måste snigeln även kunna registrera en sol dold av moln med hjälp av den ultravioletta våglängden genom sitt eventuella orienteringssinne.
Nog blir man väl förundrad över naturens fantastiska rikedom på mysterier som man ideligen stöter på som här i mitt fall, om man ger sig tid att fundera runt en snigelpromenad.
Läs gärna kommentaren av Thord Wiman här nedan. Den innehåller förutom en egen snigelbetraktelse också en härlig dikt om detta urtidsdjur.
Ja, sniglar är spännande väsen med en oöverträffad sävlighet, sanna bejakare av långsamhetens lov(ar) men med ett distinkt mål. Hos dem har vi människor mycket att lära. Om vi bara tar oss tid.
SvaraRaderaSnigeln har underbara horn med ögonen på skaft får man väl säga, vajande högst däruppe. Tentakler kanske det heter. Det är en aura av urtid omkring denna varelse. En bra vacker skapelseberättelse. Klinkmans är inte sämre.
Jag måste bättra på mitt vetande om snigelns liv och leverne från erbarmligt till åtminstone en anständig nivå. Flera snigeldikter har jag dock långsamläst i mina dagar men du vet hur det är, glömskan raderar bort så mycket.
Men inte den här!
"I sniglarnas värld
är det de stora frågorna som avhandlas:
frågan om månens lutningsvinkel
mot jorden, det ljus som återkastas när
man skiljs från en vän, de regelbundet åter-
kommande katastroferna i molluskernas liv, det
stilla nynnandet av en nästan bortglömd melo-
di, föraningen om ett kommande regn, som talar
om stunden när allt ska återställas, så som
det en gång var
när sniglarna härskade över jorden".
Sven-Erik Klinkman
Sniglarnas värld, 1986