Dygnsmedeltemperaturen är åter under noll, alltså meteorologisk vinter igen.
Solen värmer en smula på dagen men i skuggan i nordanvinden är det bitande kallt och isen ligger kvar hela dygnet.
Jag har nödgats ställa in mina agavekrukor igen, frostnupet mjukbladade. De som jag ställde ut för två veckor sedan i skönvädret och gav en lovande framtid. Nu är de möjligen skadade för livet.
Varför ska jag jämt ha så bråttom. Jag vet ju sen gammalt att det aldrig går att skynda på våren.
Bättre rustade är förstås våra inhemska växter.
Ombergs blåsippor böjer sig bara ner och sluter kalkarna varvid de försvinner i gräs och löv och väntar ut kylan.
Lärkorna sjunger trots kölden om än lite tunnare och på de nysådda slättåkrarna går norrländska vipor i flock och väntar in vårens fortsättning. I Tåkerns vassar ruvar grågässen sina äggkullar. Kläckning är förväntad inom två veckor.
Och tibasten blommar för fullt i frosten. Den är en härdig art som sprider doft som från en blomsterhandel med tropiska växter längs hela Sjövägen på Omberg.
Det finns en skröna om tibasten på Omberg:
"Den om turisten som ville ta med sig den vackra kvisten av blommande tibast hem, men misslyckades med att bryta av den sega stammen, tog tänderna till hjälp, och därför raskt fick uppsöka sjukhusets akutavdelning med en svår förgiftning".
Säkert finns denna historia varhelst den giftiga tibasten blommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar